Miobrev

Mina tankar är tröga och motvilliga. Jag känner att mitt skydd är tunt. Jag vill skriva men jag vill inte skriva. För människor gråter. Barn gråter. Jag lämnar en liten summa pengar till insamlingar och hoppas det ska kännas bättre. Det gör det inte. Vad kan jag göra? Hur kan jag kalla mig empatisk om jag inte gör mer? Hur kan jag ens kalla mig mänsklig?

När jag läste om vänners vänner som väljer att åka till Grekland för att hjälpa till på stränderna så tyckte jag att det var så fint. När jag läste vad de bad oss om att få med sig, så gick hjärtat sönder. Det var som om jag plötsligt fattade med hjärtat.

“Vi organiserar vår resa tillsammans med en frivilligorganisation som finns på plats på ön och det som vi behöver fylla resväskorna med är följande: Barnskor och strumpor, jackor till barnen, mjölkersättning, nappflaskor, små tält, sovsäckar och filtar som människorna kan få när de går av båtarna och är som kallast.”

Barnskor och strumpor. Jackor till barnen. Mjölkersättning. Nappflaskor. Små tält.

Jag var barnvakt åt min älskade Sigge i fredags. Han var mest jätteglad men när han vaknade och ville ha mat och mamma inte fanns i närheten så skrek han hjärtskärande. Jag kunde ringa efter mamman. Men om mjölken i brösten är slut? Om kylan på båten, hettan i den igensvetsade lastbilen, oron, bristen på mat och vatten gör att det inte finns en droppe mat när bebisen försöker?

Ja, naturligtvis behövs nappflaskor. Mjölkersättning. Vi talar om små barn som är födda under krig. Som varit på flykt kanske hela sitt liv. Vi talar om unga mammor och pappor som lyckats klara livhanken och ta sig till någon form av fredlig zon med sina hungriga barn och krossade hjärtan. Barnen gråter. Föräldrarna gråter.

Jag balanserar mellan hopplöshet och vrede.

Vi får inte trilla ner i hopplösheten, platsen där vi inte längre orkar se. Vi får inte, för de små barnens skull. För liven som går att rädda. För alla möjligheter som öppnas i ett enda räddat människoliv. Det är en katastrofsituation, då måste man göra insatser som man normalt inte kan göra. Människor lyfter traktorer med blotta händerna när deras barn ligger under. Man kan få övernaturliga krafter när man förstår att det är en nödsituation.

Många gör något nu. Tar till superkrafter. Det vi inte trodde vi hade, ger vi bort. Det vi inte trodde att vi kunde, gör vi. De främlingar vi inte trodde att vi kände, blir våra landsmän. De onda krafterna vi trodde vi inte kunde bekämpa förlorar nu. Eller hur?

Så kan du hjälpa till.

Foto övre: Flickr, John Liu
Foto nedre: Russell Watkins/Department for International Development)