Det var en gång en hand, del 2

by miobrev

FullSizeRender (1)

Min förra text  slog alla mina tidigare läsarrekord. På en enda dag hade min blogg 670 läsningar (nästan 600 unika besökare). Jag fick både mail och kommentarer från människor som berörts på olika vis.

Varför läste så många och varför berörde den? Berätta. Jag skulle verkligen gärna vilja veta det.

Vad som hände med mig vet jag. Ni strök salva på gamla sårskorpor så de blev alldeles mjuka och fina. Jag har sedan dess pendlat mellan “Det där är väl inget att prata om, det är ju länge sedan nu, går ju ändå inte att ändra historien” och “Jag ska fortsätta att berätta hur det var för mig, det här med min barndom. Det kan ha någon slags betydelse. För mig eller någon annan.” Och jag väljer det sistnämnda.

För tystnaden om saker som hänt är skarp och kantig. Den sticker igenom skalet på alla möjliga vis och då man minst anar det. I form av trötthet. Som irritation. Som livsbesvikelse. Eller tyngden av ensamhet även med andra. Som en känsla av att man inte har rätt att välja, utan måste finna sig i vad livet hittar på åt en. Så är det ju inte.

Jag har läkarutlåtande på att jag är duktig. Det står i min journal den 1 dec -69. Då hade jag precis fyllt tre år och hade varit inlagd ensam på sjukhus dittills nio omgångar. Varit på mottagningsbesök åtskilligt många fler gånger. Duktig, skrev doktorn i journalen den gången. Utöver detta är det mest medicinska termer i den tjocka luntan, och ganska svårt att ana ett levande barn mellan raderna. Vad hände med läkaren då han satt vid sin bandspelare och talade in det sekreteraren sedan skulle skriva på sin maskin? Han verkar ha blivit personlig för ett ögonblick. Liten duktig flicka. Jag kan bara gissa att jag då lärt mig att inte protestera. Kanske han andades ut, då dörren stängdes, eftersom besöket gick förvånansvärt bra. För det finns ingenting som är så skönt som när barn i utsatta lägen verkar kunna hantera situationen. Det är så skönt att vi inte orkar fråga oss (eller barnet) hur det är på insidan. Det är så plågsamt att se barn vara riktigt ledsna eller rädda att man till varje pris vill att barnet ska vara duktig och stark. Och barn känner det. Många lär sig snabbt att det inte finns någon bättre genväg än anpassning och duktighet om man vill till platsen för leenden, beröm och en extra klapp på håret eller kinden. Är mamma och pappa långt borta och man är i en skrämmande  miljö vågar man kanske inte riskera att gå den andra vägen, den motsatta, som annars också kan ge uppmärksamhet. Protesterna och skriket. Man vågar kanske inte, för man är beroende av personer som man inte känner och litar på, och man anar att man tar en stor risk om man går den vägen.

Som treåring kalkylerar man naturligtvis inte medvetet. Inte heller som fem eller tioåring. Man använder bara det tunna höljet som kallas intuition. Barnet använder sin genomskinlighet och dricker stämningar, registrerar ögonkast, känner handlag, lyssnar på tystnader och läser ansikten. Den omedvetna analys som följer, bygger på den samlade information som sänds ut från de vuxna och gör det omöjligt att bete sig på ett annat sätt än det som minimerar risken för övergivenhet. Högsta möjliga odds för att känna någon slags trygghet i att de som finns nära inte ska dra bort sin kärlek, eller vänlighet. Man måste få försäkringar om att vara omtyckt, när den egna flocken lämnat en och de man har att lita till kommer och går utan begripliga mönster. Om någon tycker extra mycket om mig känns det lite, lite tryggare.

Min dotter som just börjat jobba som sjuksköterska på barnklinik frågade mig häromdagen hur man egentligen ska tänka när det gäller beröm när barnen varit duktiga. Hon har förstås hört om mina upplevelser av att bli fångad i en roll som den duktiga. Paniken på insidan och duktigheten på utsidan. Hur det följde mig långt upp i livet och har gjort saker svåra på olika sätt. Hur jag ibland känt mig fångad av ångest då jag varit tvungen att göra människor besvikna. Satt mig själv för långt bort i mitt eget liv. Ibland till och med oförmögen att ens förstå och tolka mina egna känslor, för att de varit så nonchalerade att jag inte lärt mig hur man kan lita på dem.

Ja, hur ska man göra då, med barnen? För naturligtvis ska man berömma när de gått med på sådant de egentligen inte vill men måste, sprutor, mediciner, omläggningar osv. Så klart att de ska ha beröm. Men hur gör man för att de inte ska fastna i duktighetsrollen? Hon sa att naturligtvis får barnen beröm även om de skrikit och det tagit en halvtimme att ta bort ett plåster och en kanyl. För att det till slut gick.

Hur gör man? Det enda jag kom på var att man får berömma dem en massa hela tiden, även när de inte presterar. Berättar hur fina och fantastiska de är. Bara är.  Utan att de gör ett enda dugg. Och att de också är duktiga när de vågar protestera, gråta och skrika. Hur modigt det är att visa alla sina känslor. Att allt man känner är rätt och bra. Hur bra det är om man vågar visa det för sjuksköterskorna, barnsköterskorna, doktorerna och mamma och pappa. För att barn är bäst.

Jag vet inte. Det var det enda jag kunde komma på.

Jag skriver på barnbok två om Annie. Den första kom just ut. Nästa handlar om “Den Andra”. Flickan som bor inuti den duktiga Annie. För nu är det min tur att vara vuxen och se barnen. En försiktig påminnelse om att de måste få det de ska ha.

FullSizeRender (2) FullSizeRender (3)Små naglar som krafsar mot pappret i en alldeles nyutgiven bok kan resultera i en alldeles överjordisk fysisk förnimmelse av lycka.

Du kan köpa boken lite överallt. Den fantastiska bebisen är i privat ägo.

Om barnboken:

I Maria Boms berättelse finns en vemodig ton, men också mycket längtan, hopp och styrka.
Ulf Malmqvist, Lektör Btj