BTJ gillar Morfar har berättat

by miobrev

Jag har en pärm med refuseringar. Där har jag katalogiserat mina manus under titel, förlag, inskicksdatum, refuseringsdatum. På utsidan är det en svartvit bild av kvinna som ligger på en bänk och väntar. Jag tänkte att jag skulle samla dem på ett ställe och En Vacker Dag skulle jag tapetsera min skrivarlya med dem. För det har haglat refuseringar. De flesta inte ens med omdömen utan en standardfras bara. Tack för erbjudandet att få ge ut din bok men vi tackar tyvärr nej.  Någon slog till med Vi tackar i nuläget nej till…. Då var jag uppspelt en hel vecka. Någon skrev om det “välskrivna manuset” och jag försökte för mitt liv få det att betyda något slags intresse. Men de flesta sa bara nej tack. Åt fanders med alla år av skrivande, lektörer som läst, alla omarbetningar in till sista bokstaven, skrivarkurserna på folkhögskolor, högskolor, på Skrivarakademin, i Svalöv, Nässjö, Stockholm, Prag och Barcelona. Åt fanders med högstadie- och gymnasiefröken som en gång sagt att jag kunde skriva och åt tävlingarna som jag faktiskt vunnit.

Men så gav jag mitt första romanmanus en chans till och anlitade en väl ansedd författare som lektör.  Och han tyckte det var bra. Så bra att det “borde bli utgivet”. Vi började skicka det fram och tillbaka oss emellan och efter fem, sex bearbetningsrundor förstod jag att jag faktiskt höll på att sätta sista punkten. Jag visste att det nu var klart. Det fanns inget mer att ändra. Kanske kunde jag posta det till förlag redan om ett par dagar? Jag skickade det till honom för en sista genomläsning och han svarade: Nu! Nu är det tillräckligt bra. Nu behöver du bara göra en sak till. Antingen skriva om allt från första ordet till sista på ett tomt dokument, med manuset bredvid dig alternativt läsa allt högt för dig själv och markera om du någonstans hakar upp dig eller inte har flyt i språket. Sen är det klart. 

Jag gjorde det. För han sa även en annan sak som fick min energi att flöda. Sedan vill jag rekommendera det inför en kontakt jag har på ett av de stora förlagen. 

Och sen blev det flyt. Nej. Det blev det inte. Sen fick jag en refusering till. För det hade legat med i högen för möjliga manus på förläggarens skrivbord men just det här året (krisens 2008) hade man bestämt att bara ge ut en debutant. Och det var inte min utan en av de andra på skrivbordet.

Det är segt att lägga hundratals, tusentals timmar på något som inte blir utgivet. Och det finns ingen garanti för att det någonsin kommer att bli det. Om man inte ger ut på eget förlag. Det är som att ägna timmar, dagar, år till att laga mat som ingen vill äta. Nej tack. Tack för erbjudandet men vi kan i nuläget inte smaka en enda bit. 

Så jag bestämde mig för att lägga skrivandet åt sidan ett tag. Jag hade fått en nytt jobb och ville göra bra ifrån mig där. Ett år, sa jag till mig själv. Ett år av skrivvila ska jag ge mig själv. Inte skriva något med ett syfte utan bara (möjligen) för min egen skull. Och jag tog en paus på ett och ett halvt år.

Sedan kom “Om natten är samma himmel mörk” till mig. Plötsligt var det inte svårt eller slitsamt att skriva. Berättelsen cirkulerade omkring en kärna som hela tiden gav nytt syre. Jag tänkte inte på förlag, läsare, refuseringar, bearbetningar. Jag bara skrev. Jag skrev bokstavligen så att mitt inre blödde. Jag hade vässat knivarna under alla skrivarår och nu karvades historien  fram.

Jag fick ett förlagskontrakt, boken blev utgiven och fick sedan också Kulturrådets litteratur- och distributionsstöd med alla dess kvalitetskrav, jag fick positiva recensioner från det håll jag varit kritisk emot, och inte minst jag fick mängder av mail och samtal med människor som också blödde inuti. Som i tystnad bar på erfarenheter lika dem i boken.

Nu kommer min nästa bok, en barnbok, Morfar har berättat. Det är inte utan en känsla av djup tillfredsställelse jag läser den första recensionen. Den är från Bibliotekstjänst och 100% positiv. Det är dags för kvinnan utanpå refuseringspärmen att sluta vänta, och kliva upp nu.

BTJ:s recension:
“Den första skoldagen närmar sig, men Annie ligger på sjukhus och kommer inte att kunna vara med på uppropet. Hon börjar planera att rymma från sjukhuset, men dagen bjuder på en stor överraskning som får henne på andra tankar. I Maria Boms berättelse finns en vemodig ton, men också mycket längtan, hopp och styrka. Det finns också en väldigt påtaglig närvarokänsla genom att Maria Bom låter berättarperspektivet ligga hos den unga flickan. Det är ett mycket genomtänkt stilgrepp som upphäver det sentimentala anslag som skulle kunna tynga ner texten. Läsaren förstår, utan att det sägs rakt ut, att Annies sjukdom är av det allvarligare slaget. Johanna Magorias illustrationer lyckas också kringgå sentimentaliteten, trots sjukhussängar och droppflaskor. Hon ger ett gott stöd till författarens text och växlar mellan vinjetter och helsidor. Tillsammans lyckas bild och text förmedla en känsla av hopp och förväntan.”

Publiceras i BTJ-häftet nr 19, 2015.
Lektör Ulf Malmqvist

Provläs gärna “Morfar har berättat” här. Om du är nyfiken och vill beställa boken så finns den än så länge att förbeställa på Idus förlags hemsida, på Bokus och hos Adlibris.

978-91-7577-220-2