Det var en gång en hand…
by miobrev
… det var inte den vackraste, mest näpna lilla hand man kan tänka sig. Och den nyblivna mamman kunde inte räkna om alla fingrar fanns som nyblivna föräldrar brukar göra, för det var inte helt tydligt vad som var fingrar.
När jag väntade barn fick jag ofta frågan om jag önskade att det skulle bli en pojke eller flicka. För det första är det en konstig fråga och jag brukade svara att jag hoppades på en bebis. För det andra så följdes frågan ofta av ett konstaterande “Ja, ja, det viktigaste är att det är välskapt”.
Är det verkligen det viktigaste? Att ett barn är välskapt? Och vad är motsatsen, det finns inget direkt motsatsord. Slarvskapt? Nej, det säger vi inte. Men om någon inte gjort jobbet väl i skapelsen, hur är det gjort då?
Man kan säga missbildad. Jag har alltid hett och innerligt hatat det ordet och det tog långt upp i vuxen ålder innan jag någon gång sa det om min hand. Missbildad? En miss i bildandet, i själva tillblivelsen. Så skapelsen gjorde en miss när jag blev till? Jag skämdes. Jag hade inte gjort fel men jag var fel, och jag skämdes. Och i de sammanhang jag växte upp bad man för sjukdomar och felaktigheter i kroppen. Jag bad om ett underverk under hela min uppväxt. Men jag hade väldigt svårt att få ihop det. För samtidigt sa man att Gud hade en mening med allt och att det var han som har skapat oss. Då borde han ha en mening med att jag hade en sådan hand, varför skulle vi då be att han skulle ändra det? Var det inte rentav otacksamt?
Det finns så mycket annat som är viktigt i barnets liv än att det är välskapt. En miss i själva bildningen kan visserligen få ödesdigra konsekvenser, men det kan även andra missar få. Det viktigaste är inte att ett barn är välskapt, utan hur det tas emot av andra. Det är egentligen så man borde säga istället: “Vill du ha en pojk eller en flicka? Jaså det spelar ingen roll, nej det viktigaste är ju att det tas emot väl.” Av sina föräldrar och andra.
Så vad är min erfarenhet av vad som är viktigt om man har lotten att växa upp med en missbildad hand?
1a. Att ha vantar när det är kallt är viktigt. Det såg min mormor till, hon stickade och stickade. En stor vante om jag nyss gjort en operation. En jättestor vante om jag inte opererats på ett tag (för då hade handen hunnit växa till gigantiska proportioner).
1b. Att ha en hemmasydd svart muff av mjukaste päls att stoppa båda händerna i. Det är kanske inte nödvändigt, men jag tyckte det var väldigt fint när jag var åtta år. Jag var avundsvärd den terminen. Även det var mormors förtjänst.
2. Att ha en brorsa som går två klasser över en i skolan är jätteviktigt, och att han är stark och respekterad av de andra killarna.
3. Att ha en mamma som lär en sticka och virka i förväg, innan det är dags att göra det i slöjden i skolan. Och en mormor och en farmor och en kompis mamma. Många tog min handarbetsutveckling på allvar. Jag hade behövt hjälp nu, då jag köpt dyrt garn till finaste lille Sigge och inte förstår ett dugg av vad mönstret säger att jag ska göra. Det är mer problem med huvudet än handen nu.
4. Att ha fickor på alla kläder, så att man kan gömma handen när man inte orkar med fler blickar eller frågor. Och badrock på stranden.
5. Att ha en favoritsköterska. Någon som får en att känna sig lite mer speciell än de andra patienterna. Som berättar något privat, så att man kommer ihåg att det finns en värld utanför barnsalen.
6. En hel hög med teckningar från alla klasskompisar är viktigt, och att de bestämt sig för att vänta tills man kommer hem från sjukhuset innan de ska ha klassfest. Det är superduperviktigt! Särskilt om man fått en ny, spännande kille i klassen.
7. Det är viktigt att moppen har ett gasvajer som inte är trög och att det finns fotbroms.
8. Det är viktigt att inte behöva gå på “konst” sitta och rita med obs-eleverna när alla andra i klassen har musik och får lära sig spela blockflöjt. Det är bättre att få vara ledig. Eller få lära sig spela med de fingrar man faktiskt har. Det kan gå en bit. Och det var ungefär så långt som klasskompisarna kom på sina blockflöjter. En bit.
9. Omtanke. Man blir lite skör av att vara smittad av en ständig hemlängtan. Det kan hända att man behöver hjälp med tandkrämen även om man egentligen kan lägga tandborsten på bänken och sätta på krämen själv. Lite bortskämdhet lider man brist på efter långa tider på sjukhus.
10. Nr 9 gäller även som vuxen. 🙂 Jag blir fortfarande väldigt berörd när jag känner omtanke om mig.
Så varför skriver jag det här? Kanske beror det bara på att jag häromdagen fick ett foto skickat till mig där min hand syns och jag insåg hur otroligt få bilder det finns på min hand. Antingen var den utanför bilden, annars hade jag vantar på, och när jag blev lite äldre höll jag den bakom ryggen. Censuren är härmed över. En hand. Som växer gigantiskt tills tillväxtperioden tar slut någon gång i puberteten. Vad är det att censurera? Det är inget olagligt, inget våld, inget pornografiskt. Det är ingenting annat än en mjuk, lite tung, ovanligt ivrig i sitt växande, bullig, solvarm barnahand. Fotot är taget innan serien med operationer startade. Jag är vid tillfället fortfarande glad och omedveten om vad som skulle komma att hända de nästkommande femton åren. Jag ser förtjust ut. Förtjust över solen och värmen, den sträva trappan hos mormor och morfar, och pappa som gömmer sig bakom kameran. Förtjust över att magen är full och blöjan är torr och tänderna i underkäken äntligen slutat klia. Över ljudet från humlorna som surrar i rabatterna och flaxandet av fågeln som flyger förbi för att stjäla ett bär ur krusbärsbusken. Förtjust över att allt är som det ska.
Så vad hände sedan då, efter att fotot var taget? Ja, det tog ungefär ett halvt sekel tills jag var tillbaka på en niomånaders utvecklingsnivå igen. Allt är egentligen precis som det ska med mig. Det är omständigheterna som varit lite krångliga. Att inte bara hantera det bra, för det har jag alltid gjort, utan sluta hantera och istället acceptera.
De omständigheterna kommer jag att skriva mer om här på bloggen. För min skull. För flickan på bilden. Och kanske för din skull, du som också har saker som varit svåra att sätta ord på, som du själv eller andra valt att censurera. Vi kan ju berätta om sådant för varandra. Och bli allt mer barnslika.
Så bra skrivet. Vi är alla “missbildade” i någon form. För den perfekta människan finns inte. Det var bara något rasbiologin hittade på.
Jag blir så glad av din text.
Tack för din berättelse som bekräftar att vi alla är både lika och unika och lika i värde. Gillar särskilt alla konkreta tips. Jag var för många många år sen en liten svag flicka som fick sitta på bänken under gympan. Även osynligt kan påverka människors attityder. Därför så viktigt att se att alla har något att bidra med. T.ex. att vara föräldrarnas älskade lilla barn.
Tack för din kommentar, Kerstin. Ja, att inte vara som andra. Att vara den som är ofrivilligt annorlunda, det är inte alltid så roligt. Jag hade framför allt väldigt fina klasskompisar i grundskolan. De har jag fortfarande kvar som nära vänner.
Sköna ordfunderingar.
Tack Rosadun! Ord och funderingar är mina favoriter! 🙂
Du skriver med hjärtat. Det känns som om jag sitter bredvid på trappen och hör dig berätta snarare än att jag läser. Du berör mig med ord och med den du är. Tack för att du blivit en berättare.
Kram
Tove
Tack snälla Tove! Vad glad jag blir. Ja, jag är också glad att berättelserna kommer till mig, och kan någon annan läsa och tycka om dem så är det desto bättre. Vi ses snart?!
Tack! Vi behöver berättelserna. Om livet. Som pågår. Och påverkas
Tack Chrstina för att du läste och kommenterade! Ja berättelserna gör livet mer begripligt och vår historia mer meningsfull. Att få dela varandras berättelser är en förmån. Fin hemsida du har! Jag blir intresserad av din bok Barmhärtig och sårbar.
Du skriver så bra ? Min dotter Anna är förlovad med en snygg, omtänksam, glad och smart kille. Han har en CP-skada, vilket just visar sig i ena handen och när han går. Han är också uppvuxen med en massa operationer och sjukhusvistelser. Tack för din berättelse /Maria
Då har du kanske hört en del om att vistas mycket på sjukhus som liten. Det påverkar en, det går nog inte att komma ifrån. Tack för att du kommenterade!
Viktiga tankar! Värt att fortsatt fundera på och lära av! Tycker om formuleringen som jag från och med nu ska kopiera och använda när jag uttrycker någon önskan till gravida föräldrar; det viktigaste är att barnet tas väl emot!
Tack Annica, och tack för att du brukar dela. Att barnet tas väl emot ja, det är det viktigaste av allt. Oavsett vem det lilla barnet är. Ibland är det lätt och ibland är det svårt.
Bra att du börjar skriva om handen. Efterväntat.
Allt har sin tid 🙂
Du är en av oss, vi är ju så många. Vi bär det med oss genom hela livet. Men du uttrycker det åt oss alla. Vi som har en del, en kroppsdel som inte passar in i normen. Tack för att du förmedlar känslan så fint! ?
Tack Ulla! Vad fint du skriver, vad glad jag blir för din kommentar. Att vi känner igen oss, ja, det är själva grunden i att vi söker gemenskap, tror jag.
Kära kusin! Mycket bra skrivet. Ja, vad förväntar man sig som blivande förälder? Och om barnet inte föds “perfekt” hur blir barnet mottaget av föräldrar och omgivningen?
Jag har erfarit det i mitt yrke att föräldrapar som väntar sitt första barn vill kolla allt som går i tidig graviditet för att undersöka så det inte är “fel” på barnet. I vilken värld lever vi i? Vem är “perfekt” eller” normal”?
Kramar till dig❤️
Tack Sara! Ja ibland fokuserar man fel. Man tror att om allt bara ser felfritt ut så ska vi klara det och få mycket glädje. Men livet är ju så mycket mer komplext än så. Barn överraskar ju oss ändå, och är inte alls som vi tror. De går sina vägar oavsett. Kram Sara, tack för din kommentar!
Vacker människa, vacker berättelse.
Med en vacker vänskap. Kram och tack!
Youtube är (näst) bästa stick-/virkskolan (efter mamma/mormor). Bara att söka på vilket stygn som helst, och man får en videobeskrivning!
Kram!
Jag försökte. Googlade “Omöjlig tröja. Sigge.” Det gick sådär… Men tack för tipset, jag kanske ska pröva igen. Eller ge bort det. Hoppas du har det bra! Kram!
❤️
Kram!
Tack för att du gav min dag nya, mycket bättre perspektiv. Nu ser jag om inte himlen, så åtminstone mer än mina egna skor… Kram! :)/jerker
[…] eller har rymt i oss. Ibland när jag tänker tillbaka så har jag svårt att fatta att det var jag som låg på sjukhuset så mycket i min barndom. Att jag gifte mig när jag fortfarande gick i gymnasiet (och som nygift […]