Miobrev

… det var inte den vackraste, mest näpna lilla hand man kan tänka sig. Och den nyblivna mamman kunde inte räkna om alla fingrar fanns som nyblivna föräldrar brukar göra, för det var inte helt tydligt vad som var fingrar.

När jag väntade barn fick jag ofta frågan om jag önskade att det skulle bli en pojke eller flicka. För det första är det en konstig fråga och jag brukade svara att jag hoppades på en bebis. För det andra så följdes frågan ofta av ett konstaterande “Ja, ja, det viktigaste är att det är välskapt”.

Är det verkligen det viktigaste? Att ett barn är välskapt? Och vad är motsatsen, det finns inget direkt motsatsord. Slarvskapt? Nej, det säger vi inte. Men om någon inte gjort jobbet väl i skapelsen, hur är det gjort då?

Man kan säga missbildad. Jag har alltid hett och innerligt hatat det ordet och det tog långt upp i vuxen ålder innan jag någon gång sa det om min hand. Missbildad? En miss i bildandet, i själva tillblivelsen. Så skapelsen gjorde en miss när jag blev till? Jag skämdes. Jag hade inte gjort fel men jag var fel, och jag skämdes. Och i de sammanhang jag växte upp bad man för sjukdomar och felaktigheter i kroppen. Jag bad om ett underverk under hela min uppväxt. Men jag hade väldigt svårt att få ihop det. För samtidigt sa man att Gud hade en mening med allt och att det var han som har skapat oss. Då borde han ha en mening med att jag hade en sådan hand, varför skulle vi då be att han skulle ändra det? Var det inte rentav otacksamt?

Det finns så mycket annat som är viktigt i barnets liv än att det är välskapt. En miss i själva bildningen kan visserligen få ödesdigra konsekvenser, men det kan även andra missar få. Det viktigaste är inte att ett barn är välskapt, utan hur det tas emot av andra. Det är egentligen så man borde säga istället: “Vill du ha en pojk eller en flicka? Jaså det spelar ingen roll, nej det viktigaste är ju att det tas emot väl.” Av sina föräldrar och andra.

Så vad är min erfarenhet av vad som är viktigt om man har lotten att växa upp med en missbildad hand?

1a. Att ha vantar när det är kallt är viktigt. Det såg min mormor till, hon stickade och stickade. En stor vante om jag nyss gjort en operation. En jättestor vante om jag inte opererats på ett tag (för då hade handen hunnit växa till gigantiska proportioner).

1b. Att ha en hemmasydd svart muff av mjukaste päls att stoppa båda händerna i. Det är kanske inte nödvändigt, men jag tyckte det var väldigt fint när jag var åtta år. Jag var avundsvärd den terminen. Även det var mormors förtjänst.

2. Att ha en brorsa som går två klasser över en i skolan är jätteviktigt, och att han är stark och respekterad av de andra killarna.

3. Att ha en mamma som lär en sticka och virka i förväg, innan det är  dags att göra det i slöjden i skolan. Och en mormor och en farmor och en kompis mamma. Många tog min handarbetsutveckling på allvar. Jag hade behövt hjälp nu, då jag köpt dyrt garn till finaste lille Sigge och inte förstår ett dugg av vad mönstret säger att jag ska göra. Det är mer problem med huvudet än handen nu.

4. Att ha fickor på alla kläder, så att man kan gömma handen när man inte orkar med fler blickar eller frågor. Och badrock på stranden.

5. Att ha en favoritsköterska. Någon som får en att känna sig lite mer speciell än de andra patienterna. Som berättar något privat, så att man kommer ihåg att det finns en värld utanför barnsalen.

6. En hel hög med teckningar från alla klasskompisar är viktigt, och att de bestämt sig för att vänta tills man kommer hem från sjukhuset innan de ska ha klassfest. Det är superduperviktigt! Särskilt om man fått en ny, spännande kille i klassen.

7. Det är viktigt att moppen har ett gasvajer som inte är trög och att det finns fotbroms.

8. Det är viktigt att inte behöva gå på “konst” sitta och rita med obs-eleverna när alla andra i klassen har musik och får lära sig spela blockflöjt. Det är bättre att få vara ledig. Eller få lära sig spela med de fingrar man faktiskt har. Det kan gå en bit. Och det var ungefär så långt som klasskompisarna kom på sina blockflöjter. En bit.

9. Omtanke. Man blir lite skör av att vara smittad av en ständig hemlängtan. Det kan hända att man behöver hjälp med tandkrämen även om man egentligen kan lägga tandborsten på bänken och sätta på krämen själv. Lite bortskämdhet lider man brist på efter långa tider på sjukhus.

10. Nr 9 gäller även som vuxen. 🙂 Jag blir fortfarande väldigt berörd när jag känner omtanke om mig.

Så varför skriver jag det här? Kanske beror det bara på att jag häromdagen fick ett foto skickat till mig där min hand syns och jag insåg hur otroligt få bilder det finns på min hand. Antingen var den utanför bilden, annars hade jag vantar på, och när jag blev lite äldre höll jag den bakom ryggen. Censuren är härmed över. En hand. Som växer gigantiskt tills tillväxtperioden tar slut någon gång i puberteten. Vad är det att censurera? Det är inget olagligt, inget våld, inget pornografiskt. Det är ingenting annat än en mjuk, lite tung, ovanligt ivrig i sitt växande, bullig, solvarm barnahand. Fotot är taget innan serien med operationer startade. Jag är vid tillfället fortfarande glad och omedveten om vad som skulle komma att hända de nästkommande femton åren. Jag ser förtjust ut. Förtjust över solen och värmen, den sträva trappan hos mormor och morfar, och pappa som gömmer sig bakom kameran. Förtjust över att magen är full och blöjan är torr och tänderna i underkäken äntligen slutat klia. Över ljudet från humlorna som surrar i rabatterna och flaxandet av fågeln som flyger förbi för att stjäla ett bär ur krusbärsbusken. Förtjust över att allt är som det ska.

Så vad hände sedan då, efter att fotot var taget? Ja, det tog ungefär ett halvt sekel tills jag var tillbaka på en niomånaders utvecklingsnivå igen. Allt är egentligen precis som det ska med mig. Det är  omständigheterna som varit lite krångliga. Att inte bara hantera det bra, för det har jag alltid gjort, utan sluta hantera och istället acceptera.

De omständigheterna kommer jag att skriva mer om här på bloggen. För min skull. För flickan på bilden. Och kanske för din skull, du som också har saker som varit svåra att sätta ord på, som du själv eller andra valt att censurera. Vi kan ju berätta om sådant för varandra. Och bli allt mer barnslika.