Låter det konstigt när vingarna bär?

by miobrev

IMG_5910

(Ett brev från min storebror)

Jag är snart femtio år och har lärt mig så ofantligt mycket. Ja, jag säger det utan att skämmas, jag har lärt mig så ofantligt mycket. Och jag har haft mycket att lära mig.

Jag har till exempel lärt mig att man inte behöver hålla livet på avstånd genom att vara igång jämt. Att det går att må bra även i sysslolöshet och ensamhet. Jag har lärt mig att man inte behöver betala för att få leva. Att man får ta emot livet bara, väldigt gärna göra något bra av det, men det är inget krav. Man får finnas ändå. Jag har lärt mig att man inte måste ställa upp. Det är bra om man kan, vill och orkar, men man får också säga nej. Jag har lärt mig att man får säga ifrån om man blir illa behandlad. Man får tala om när det är nog. Man får försvara sig och säga stopp när någon går över ens gränser. Man får slå näven i bordet och säga nej. Nej, det här går jag inte med på. 

Det har tagit lite tid för mig att komma fram till det, eftersom jag lärde mig något annat när jag var liten. Jag lärde mig att det inte var jag som bestämde över min kropp eller min vilja. Jag vande mig redan som bebis vid att främmande människor höll fast mig och stack i kroppen med sprutor, klippte i sårskorpor och ryckte i stygn, drog bort kompresser som fastnat och sövde mig fast jag var livrädd för narkosmasken och kräktes i dygn när jag vaknade. Jag lärde mig att ju mer jag protesterade, desto fler var det som höll fast mig, ju hårdare blev händer och röster. När jag var ett år, två år, tre år, fyra år… ända till jag var femton år opererades jag en eller ett par omgångar per år och var borta i många veckor från familjen, alltid ensam, för så som det var på den tiden. Då visste man inte att barn behövde ha någon de känner i närheten när de låg på sjukhus. Tvärtom. Det var bra om föräldrarna kom så sällan som möjligt för annars blev det så skrikigt och bråkigt på barnsalen.

Jag lärde mig alltså snabbt att ju tystare och snällare jag var, ju mindre hårt höll man i mig och desto mer omtyckt blev jag. Så jag slutade gråta, jag slutade protestera. Jag blev jätteduktig och jättetyst om allt som var jobbigt eller gjorde ont. Jag packade min väska flera dagar i förväg när jag skulle in och opereras. Jag skrev kort hem till mamma, pappa och syskon och talade om hur lite pengar jag gjort åt på godisvagnen, och hur stilla jag suttit när de bytt bandage. Jag ritade teckningar åt personalen och jag gav de andra barnen på salen saft om de vaknade på natten, när sköterskan inte var där. Jag såg ljuset i ögonen på personalen när de tittade på mig, för jag var så snäll och de tyckte verkligen om mig. Ingen visste att den där uppmärksamheten kostade mycket. Svetten rann utmed ryggen ibland, men det rann inga tårar för jag hade lärt mig hur man stänger av sig. Jag försvann bort från kroppen när något gjorde ont, jag gick ut ur kroppen och låtsades att den inte fanns. Tittade ut genom ett fönster eller stirrade in i en vägg. Man kan ta bort sin känsel. Man kan ta bort sina känslor. Man kan bli en mästare på att inte lyssna på sig själv. En fullfjädrad nonchalerare av vad som rör sig inuti det som råkar vara ens fodral. Och den förmågan kan man använda i alla möjliga sammanhang, långt utanför sjukhusvärlden och många år efter att man blivit vuxen. Men det som en gång i tiden var nödvändigt kan i en annan tid vara till och med fel och farligt för en.

För det är inget fungerande sätt att hantera svårigheter på när man blir vuxen. Och det blir väldigt väldigt tungt att bära på allt. För femton år sedan träffade jag den klokaste kvinna man kan tänka sig. Tillsammans med henne la jag mitt pussel. Jag började berätta och och känna. Långsamt kopplade jag på den ena känslan efter den andra. Vi såg mönster och färger. Jag såg trådar som löpte från barndomen in i mitt nu. Vi löste knutar och tillsammans med henne blev jag hel igen. Jag upptäckte att inuti mig hade jag en massa protester, gråt och ilska i stora asklika högar. Det blåste omkring i den där askan, det mesta blåste ut och det blev rent. Det där allt som jag lämnat där när jag stängde av och försvann bort från mig själv.

Hon lärde mig att leva i friheten att själv bestämma. Friheten att låta andra komma nära och hjälpa en, men också friheten att känna var gränsen går och när det är dags att säga nej. Det är ingenting att skämmas för. Gränserna är tydliga och det går inte diskutera eller förhandla om.

Man kan öppna lite försiktigt i sällskap med någon man litar på. Man kan låta andra gråta tårar åt en, om man inte kan förmå det själv. Man kan ha turen att möta människor som tar i en med mjuka händer och behandlar en med största varsamhet, så att man blir trygg nog att komma tillbaka till sig själv. Med tiden ser man att det finns sådana människor och dem ska man vara rädd om. Med tiden ser man att man också kan behandla sig själv med varsamhet.

Vi är många som delar erfarenheten att vara duktiga. Att stänga av. Att känna att vi bara duger om vi inte visar våra sanna känslor av besvikelse, ilska, protester. Till slut vet man inte vem man är och undrar vart man tog vägen, för man anar att man en gång varit en annan. Varit sig själv.

Vi behöver vara lite odugliga då och då. Vi kan välja det vi växer av och välja bort sådant som river upp gammalt. Vi kan kräva av oss själva att vi står på vår egen sida.

Då kan vi finna vår potential, vara storslagna. Hitta det som är speciellt för just oss och berätta om våra känsligheter. Då kan vi se vår historia som en möjlighet att göra avtryck som ingen annan kan göra, eftersom ingen annan har samma historia, samma ord och tankar i huvudet. Ingen annan har din livsväg. Och det är inte så himla pretentiöst. Det handlar bara att försöka leva som de original vi är födda till och inte dö som kopior.

Vi är unika men vi är också lika. Lika ofullkomliga och oförutseende, smarta och sällsynta, vreda och vridna, snälla och snåla, fina och fallna, sanna och sorgliga som alla andra. Vi är människor. Fullkomligt ofullkomliga.

IMG_4519

“Ska jag gå vinnande ur det här? Låter det konstigt när vingarna bär?”

Ur: Va med dig (Sången om) Joakim Henriksson