Och det händer att det vänder

by miobrev

Out beyond ideas of wrongdoing and rightdoing, there is a field. I’ll meet you there. – Rumi

16061830140_ee69b4143e_k

Ljuset kommer tillbaka. Det har vänt nu, säger vi.  Dagarna blir längre, mörkret drar sig tillbaka tills det i juni bara anas som en skugga, ett par timmar mitt i natten. Jag tänkte skriva om vändpunkter. Hur livet vänder och börjar på nytt, igen och igen och igen.

Det är solregn utanför fönstret. Det skimrar i varje droppe, av ljuset som bryts däri. Solen. Regnet. Polariteter. Som livet – Oväntat. Ljust. Oväntat. Mörkt. Kyligt vinterregn i solen. 

De här vändpunkterna kommer då och då i våra liv. Det kan vara en inre eller yttre förändring. Ofta visar det sig bli båda delarna. En inre förändring resulterar i en yttre. En yttre förändring gör något med vårt inre. 

Det kan till exempel handla om insikter, kanske då ärvda värderingar eller trosföreställningar börjar vackla och vi ifrågasätter vår grund. Det kan handla om att drabbas av förluster av olika slag, förlust av hälsa, jobb, människor, självbilder eller roller som varit viktiga, eller om svåra relationer till dem vi har nära. Vi är alla med om det här då och då, för det hör till att vara människa. Just då man satt sig till rätta och tror sig veta hur det ska vara, skakar tillvaron till. Ibland känns det spännande men många gånger blir vi skräckslagna. Det liksom drar ifrån kanterna, som när en karusell i sin framfart gör att kroppen sugs utåt, från centrum, ut i periferin. Bort från det man trodde var sanningen. Men även en sanning kan förändras. En kraft utanför suger och sliter i kroppen och man håller emot, för man är säker på att om man tappar greppet nu så går allt sönder. Slutligen gör man just det, tappar greppet och kroppen blir mjuk och formlös. I ett mellanrum utan kontakt med vare sig det gamla eller det nya, flyger man i en båge i livet och landar på en helt annan plats. Händerna och känslorna värker, musklerna darrar men det går så småningom upp för en att det fanns en annan trakt än den enda möjliga. Det fanns en äng bortom. Det slog kanske hårt i kroppen vid landningen, men man upptäcker att även här finns det mjukt gräs. En ny plats där man inte varit förut. Ljuset faller annorlunda där, vilket gör att perspektiv förändras. Livet krumbuktade och bråkade, man föll, men man reser på sig igen, prövar om man höll, och går sedan vidare. Sådana är vi.

Vad det är som gör att människor inte ger upp är så intressant. Vad består den där livsgnistan av? Hur svag den än känns så överlever faktiskt de allra flesta nästan vad som helst. Släpar sig fram men fortsätter och hittar oftast ett liv som ändå blir bättre än man kunde tro var möjligt. Det är det tema som  jag utforskar i mitt skrivande också. När det värsta händer, hur lever man vidare då? I min bok “Om natten är samma himmel mörk” handlar det också om vändpunkter. Om att erövra livet då det varit för hårt. Den här bloggen heter “Miobrev- Det är tillåtet att leva”. Mitt första romanmanus jag skrev handlar om samma sak, att hitta livet efter att det värsta hänt. Att hitta livet i livet. Att gå vidare efter vändpunkterna.

Det händer några gånger i varje människas liv, det här att saker ställs på sin spets och ljuset faller annorlunda, de gamla tankarna räcker inte till för de nya erfarenheterna. Kanske kan vi med tiden lära oss att förstå att även mellanrummen har en riktning. För vi landar igen. I nya tankar. I nya sammanhang. I nya insikter. På den där ängen bortom rätt och fel. Där kan vi möta oss själva. Och andra.

9190425547_2078648bc0_z

Foto: Rickard Taubner (www.flickr.com/photos/mrpianoman)