Blunda och se

by miobrev

Du kom till mig. Du var en fri människa och jag hade aldrig mött en fri människa förut. Jag var van vid att man gick och bar tung kunskap på axlarna. Att det man bar var låst. Det var så för oss alla. Vi var alla låsta och vi bar med skavsår på nacke och axlar, men vi bar med stolthet för vi visste att det fanns en mening.

När du kom i din hatt och din kjol med ryggen utan börda var du mästerlig att se på, jag hittar inga andra ord, det svajade om dina steg och jag undrade faktiskt om det var just det du var, den mästare vi alla hört talas om men inte sett. Du log när jag frågade, såg på mig och sa att det var sant, att en mästare var du, och en mästare var även jag.

Du kom till mig. Du var en fri människa och jag hade aldrig mött en fri människa förut. 

Jag minns när vi såg dammen med näckrosorna, vi hade stannat till för att vila. Du sa att blommorna hade rötter som sträckte sig långt ner i dyn, att de hade sitt fäste där. Jag skrattade och talade om för dig att de flöt fria på ytan, kunde du inte se det? Inte satt de fast i djupet. Inte alls.

Jag förstod inte varifrån du fått din nyckel, och hur du hade gjort då du blev fri och utan skavsår? Hur kändes det att räta på ryggen? Du sa att du hade allt du behövde och sedan talade du om viktlösheten, om ryggradens njutningsfulla frihet, och jag frågade igen, hur hur hur? 

Då skakade du på huvudet och ville inte berätta mer. Vi gick över ängar och genom städer och jag följde din rygg och dina steg. Du älskade mycket. Min börda tyngde mig mindre än på mycket länge. Du kom till mig och varje andetag var djupare nu. Jag hade aldrig mött en fri människa förut.

Jag bad att få låna din hatt men du sa att jag måste hitta min egen, och att nyckeln fanns under ytan, nere i djupet, i det dyiga bottenlösa svarta. Du sa att jag måste dit. Då grät jag. De sitter inte fast sa jag, näckrosorna sitter inte fast, de flyter på ytan, det är vad de gör. De finns inte i dyn, det är inget sådant, det är inte det, sa jag. Du såg på mig men lyfte inte handen för att torka mina tårar.

Jag hann inte med, jag hade för mycket omkring mig, ängarna var för branta och näckrosorna blödde på varje sjö. Jag hade alldeles för mycket att bära för att kunna följa dig på dina slingrande stigar.

Jag rätade på ryggen och började gå min väg.

“Jag vet att jag vill sjudande leva och att jag vill att solen

och ådern i min hand förenas i samma skälvning.”

Vee_Speers3

Foto: Vee Speers, (http://www.featureshoot.com/2010/03/vee-speers-paris/)

Och en dikt

Jag vet inte om jorden snurrar eller ej,

det beror på om ordet går in i versraden.

Jag vet inte om min farmor och farfar

var apor eftersom jag inte vet om jag föredrar surt eller sött.

Men jag vet att jag vill sjudande leva och att jag vill att solen

och ådern i min hand förenas i samma skälvning.

Och jag vill att en stjärnstråle kysser mitt ögas stråle

som hjort kysser hjort (O, deras vackra ögon!).

Och jag vill att när jag darrar min darrning förmedlas till

                                                                                                 universum.

Och jag vill tro att det finns något som blir kvar

om min kärestas hårfläta kommer att bytas mot exempelvis tid.

Jag vill ur ekvationen ta ut den gemensamma nämnare

som förenar mig, solen, himlen och havets pärlstänk.

(Velimir Chlebnikov ur En kyss i frost, 1909)