Om tankar och mellanrum

by miobrev

Relax.
Answers will come, 
in time. 
Or perhaps
the unnecessary questions
will fall away.

– Jeff Foster

Tankarnas karusell har en tendens att snurra fortare och fortare ju mer problem man tycker sig ha, när vi blir rädda, arga, när livet blir svårt. Istället för att kroppen går ner på vila, som man på ett sätt kanske behöver just då, så ökar farten, och vi mobiliserar alla kroppens mekanismer för flykt eller försvar. Tankarna avlöser varandra, analyserna trängs med lösningsförslag och med den eviga, ofta omöjliga, frågan ”varför”. Detta är ett extremt tröttande och dränerande tillstånd.

Det är svårt att styra sig till enbart positiva tankar även om det under lång tid varit väldigt inne med optimistiska konsulter som förespråkat positiva affirmationer och tänkande. Vad jag däremot upptäckt att jag åtminstone ibland kan välja, är vad jag fokuserar på. Att rikta mitt fokus. Är inte det samma sak? Nej, jag tror inte det. Jag accepterar att allt finns där, mörkt och ljust och försöker inte förneka det men väljer vad som ska få ta störst plats just nu, i den här stunden.

Om man istället för att ägna all kraft åt den ständiga tankeverksamheten kan låta uppmärksamheten gå i motsatt riktning, ner från huvudet in i kroppen, kan man där få vila! Vi kan göra det genom att känna efter hur det är i kroppen; värme, kyla spänningar eller andra upplevelser. Det är det man gör i meditation. Det kan vi även göra i mötet med andra människor eller då vi skapar eller upplever något vackert och skönt. Man kan komma in till sig själv, till det fysiska och be intellektet att vila en stund. Det är inte alltid uppskattat. Vad ska det vara bra för, undrar intellektet, är det inte bättre att försöka lösa problemen här och nu? Och förresten, har vi inga problem här och nu kan vi börja förarbeta lite på kommande bekymmer, eller sådana vi haft tidigare. Jag är ju något på spåret nu. Och så försöker tankekarusellen köra ett varv till. Samma tankar, samma frågor, samma om och men. Samma hopplöshetskänsla om det är något vi tror vi ska fixa men som ligger utanför vår kontroll.

Kroppen är långsammare, mjukare, lite mer otydlig än intellektet, och det är minsann inte så spännande för den dramaqueen som finns inuti och tycker om uppmärksamhet. Andningen kan vara en hjälp att rikta uppmärksamheten från huvud till kropp.

Ibland kan det vara rädslan för vad kroppen härbärgerar som gör att det finns ett motstånd mot stillheten. Tankebruset skyddar oss kanske från smärta, på ett sätt. Kanske är vi vana att stänga och låta det onda få kapslas in och vi är rädda för att se vad det genom alla år har samlats där. Vi vågar kanske inte lita på att vi är stora nog för att hantera det vi känner. Vi vågar inte tro att vi faktiskt är så mycket större än våra sorger och våra samlade problem. Att vi klarar att möta dem i kroppen och att även stillheten bor där. Vågar inte lita på att det blåser över och att tystnaden och renheten efter att ovädret dragit undan är mjukt och vilsamt. 

Einstein har sagt att ett problem aldrig kan lösas av samma medvetandenivå som skapat det. Våra problem skapas (eller hålls vid liv eller förstoras) väldigt ofta av våra huvuden. När vi blir rädda eller arga går all energi till huvudet och vi börjar försöka lösa problem, även om det är omständigheter eller händelser vi faktiskt inte kan råda över. Då kan det vara befriande att fokusera om, vända sig bort från huvudet och rikta uppmärksamheten till det fysiska. Känna andningen, kroppens tyngd mot underlaget, avslappning i axlar och käkar, låta allt som varit låst och hårt i kroppen mjukna en aning för varje medvetet andetag. Vi kan inse att det inte är vårt kaotiska intellekt som ska lösa vårt problem, och det är ibland förlösande. Att veta att jag kan vara här inne i kroppen istället för att befinna mig i de skruvade och stressade tankespiralerna. Låta andningen forsa genom kroppen och vara nöjd med bara det. Att kroppen sköter sig själv, jag behöver ingenting göra. Det enda som krävs är att hjärtat slår och att andningen fungerar och det står helt utanför min kontroll. Här kan jag vila.

Tankarna tuggar naturligtvis på, intellektet fortsätter att komma med idéer, jämföra, pröva, för det är vad intellektet är till för och kommer fortsätta så tills vi dör. Vi kan inte få det att sluta, men vi kan rikta vår uppmärksamhet någon annanstans. Kanske, kanske lugnar det sig lite då. Och andningen fortsätter att vagga i sin rytm, som en påminnelse om en famn och en känsla av vila och att få lämna över sig. Det kan hända att intellektet nu istället börjar försöka kontrollera det som kroppen kan sköta själv. Men det är bara att bortse ifrån och fortsätta känna att ögonen mot det inre är vakna och vänliga. Fortsätta varandet. Luta sig in mot kroppen. 

Ibland kan jag då känna hur det inre landskapet fylls av tacksamhet. Det är som om jag hittat tillbaka till en grundton som ligger bortom det som är omständigheter. 

Att släppa taget. Att till och med släppa taget om mig själv. Att våga slappna av så mycket att jag låter livet hända mig, komma och gå som det vill. Så kan jag kan lära mig vara i livet, inte kontrollera och manipulera det, utan leva det. Bitterhet uppstår genom att dagligen påminna sig om oförrätter som begåtts, det kan vara åratal sedan men såret hålls blödande och öppet genom ständiga tankar omkring dramat i mitt huvud. Jag vill inte ha det sällskapet och därför försöker jag vårda mig själv och relationen till mig själv. Därför åker jag plötsligt på semester tre dagar efter att jag konstaterat att jag suckat över mörkret för tredje gången samma eftermiddag. Därför försöker jag att resa mig gång på gång och gå genom bråten omkring mig. Och meditationen är en tillflykt då. Ger mig fokus. 

Och jag blir lycklig när jag kommer på mig med att vara generös mot mig själv och att jag är trevlig för mig själv att vara med. Jag försöker betrakta mig med överseende och tror att det även påverkar vem jag är mot andra. Ibland fungerar det bra, ibland inte lika bra. 

Att acceptera verkligheten är det enda riktigt möjliga. Hur kan man ens tänka på att gå i konflikt med verkligheten? Ju mer motstånd man gör, ju svårare blir det. För sitt eget välmåendes skull kan man försöka att inte argumentera med det odiskutabla. Det som är det är. Vad vill jag nu? Visst känner jag smärtan, glädjen, hopplösheten, förhoppningen, framtidstro, tvivel, jag känner alla känslorna där inne. Talar om för mig själv att det går bra, att jag klarar av dem. Vi är förmögna att hantera det som livet kastar i vår väg. Andas genom vreden, andas genom rädslan, andas genom sorgen och andas genom glädjen. Bara fortsätt andas. Det är allt som krävs och det klarar kroppen alldeles själv.

Detta är meditationens kraft för mig.  

8444746851_633b21a6c2_z

(Foto: Rickard Taubner, https://www.flickr.com/photos/mrpianoman)