Vinter i Stockholm
by miobrev
Det är vinter i Stockholm sedan månader tillbaka. Nyheterna talar om slukhål och jag vaktar mina steg för jag känner att jordens dragningskraft är stark. Axlarna sjunker framåt och ryggen kröks. Dras nedåt. Då och då rätar jag på mig (ryck upp dig), förvånas över att jag då växer flera centimeter.
Jag har ju alltid skrivandet, säger jag. Nej. Skrivandet gapar tomt som en gamlings tandlösa mun.
Det visar sig istället vara min väckarklocka som är mest pålitlig i svåra situationer. Jag ställer den varje kväll och på morgonen går jag upp, tar ett steg och ännu ett. Normaliteten växer ur stegen. Samma tid varje morgon.
Men inuti språket finns ingen hjälp. Där ekar det tomt. Vitt och kalt. Vilt och kallt.
Varför gråter du? Har du inte blivit älskad?
Jo, jag har varit älskad.
Varför gråter du? Har du inte älskat?
Jo, jag har älskat mycket.
Så varför gråter du?
Det är vinter i Stockholm. Människor hukar.
Öppnar sina famnar och kramar sina barn, värmen bor där.
Stockholm, svärta och sveda. Stad av glitter och glas.
Jag kupar mina händer, håller hjärtat av salt.
Att vända sig om och förvandlas.
Jag håller mitt hjärta av salt.
(Foto Rickard Taubner, https://www.flickr.com/photos/mrpianoman)
<3. Vitt och kalt. Vilt och kallt. Ekande tomt, men vackert. Skriv.
Tack Paola,
Ja, ibland skriver även de tysta orden en historia.
Vila. Orden kommer så småningom. Under tiden låter du tankarna vandra, sakta som på nattgammal is. Försiktigt återvänder du till livet. Vi finns där, du finns här, i våra hjärtan. Alltid.
Kära Berit! Ja, tankarna kan få vandra långsamt och försiktigt. Du har så rätt.
Tack vare skrivandet mötte jag dig! Det är jag så tacksam för.
I barnens kramar är det varmt och läkande. Men i barnbarnens fäktande små fingrar! Uj, det är värsta supermedicinen. Tänk när farmor Maria plockar fram magneten och petar in under vaxduken. Funkar säkert lika bra på Södermalm som i Sävsjö. Då får man känna på lycka. På riktigt. Tills dess kan man begrava näsan i babynacken. Lyckliga oss som får uppleva detta. Du är snart där.
Åh, ja! Farmors magnet, det hade jag nästan glömt! Tur att man har syskon. Jag har mycket att se fram emot och föra vidare, det är helt klart det. KRAM syrran!