Vinter i Stockholm

by miobrev

 

12151163786_d8f33f454c_k

Det är vinter i Stockholm sedan månader tillbaka. Nyheterna talar om slukhål och jag vaktar mina steg för jag känner att jordens dragningskraft är stark. Axlarna sjunker framåt och ryggen kröks. Dras nedåt. Då och då rätar jag på mig (ryck upp dig), förvånas över att jag då växer flera centimeter.

Jag har ju alltid skrivandet, säger jag. Nej. Skrivandet gapar tomt som en gamlings tandlösa mun.

Det visar sig istället vara min väckarklocka som är mest pålitlig i svåra situationer. Jag ställer den varje kväll och på morgonen går jag upp, tar ett steg och ännu ett. Normaliteten växer ur stegen. Samma tid varje morgon.

Men inuti språket finns ingen hjälp. Där ekar det tomt. Vitt och kalt. Vilt och kallt.

Varför gråter du? Har du inte blivit älskad? 

Jo, jag har varit älskad.

Varför gråter du? Har du inte älskat?

Jo, jag har älskat mycket. 

Så varför gråter du?

Det är vinter i Stockholm. Människor hukar.

Öppnar sina famnar och kramar sina barn, värmen bor där.

Stockholm, svärta och sveda. Stad av glitter och glas.

Jag kupar mina händer, håller hjärtat av salt. 

Att vända sig om och förvandlas.

Jag håller mitt hjärta av salt.

(Foto Rickard Taubner, https://www.flickr.com/photos/mrpianoman)