Med vår historia

by miobrev

Under åren 1851–1930 emigrerade ca 1,5 miljoner människor från Sverige för att de inte såg någon framtid i det här landet. 1,2 miljoner av dessa, (23 procent av Sveriges befolkning år 1900), emigrerade till Nordamerika. Hur kan det komma sig att detta sällan kommer upp när det diskuteras invandring i Sverige idag? De människor som så ivrigt omfamnar vårt svenska kulturarv och vår nations historia verkar totalt glömma bort att över en miljon av vår befolkning för ungefär hundrafemtio år sedan flyttade från Sverige. Detta för att kunna ge sig själva och sina barn en bättre framtid i ett land som inte var deras. 

Om vi förflyttar oss en liten bit fram i tiden, till trettiotalet och depressionen i Amerika, så stod ännu en man vid en reling och väntade på att få ta sitt första steg på det förlovade landets mark. Hans längtan bort från Sverige berodde inte på att han kände sig tvungen, som många i generationen innan honom gjort, utan för att han längtade efter äventyr. Få ett gott liv. Göra sig lyckan over there. Han kunde ju lite engelska. En hel del. My name is Viktor. I´m from Sweden. Where is the bus to Omaho? Do you have a job for me? I work very good!

Han skulle åka till släkten som emigrerat långt tidigare, han hade kusiner nu, i Nebraska, nog skulle han kunna få bo hos dem? De hade hälsat honom välkommen i breven de växlat under den kalla långa vintern. Han skulle jobba hårt, det bestämde han, jobba hårt så att han kunde få amerikanskt medborgarskap. 

Sju långa år tog det, sedan var det äntligen dags att bli amerikansk medborgare på riktigt. Find a girl, settle down, bli amerikan. 

Trodde han. Men ödet ville annorlunda. Han hade lovat sin mamma att komma hem en gång och hälsa på innan han fick sitt medborgarskap. Det löftet ville han hålla och åkte hem till Sverige en sista gång. 

I Sverige träffade han inte bara sin familj utan också en förtjusande kvinna som hette Ellen. Hon var mjuk och kärleksfull, talade med en röst som sammet, hon kände med de utsatta och hade de vackraste bruna ögonen han någonsin sett. Han föll som en svensk fura rakt in i hennes famn och återvände aldrig till Amerika. Hans dröm blev en annan och han levde i den tillsammans med Ellen och så småningom tre små flickor. De bodde i ett hus nära en älv, på västkusten. Han hade en trädgård inramad av en tät granhäck, jordgubbar, hallon, krusbär, rabarber, äppel- päron- och plommonträd. En jordkällare dit han gick och sög på sin pipa i skymningen, så inte frikyrkliga Ellen behövde oroa sig för hans syndiga vanor. 

Men han glömde aldrig landet i väster och det influerade hemmet med scones, popcorn, majskolvar, Lee-jeans och bokhyllan full av National Geographic, en lysande jordglob och reslängtan. Barn och barnbarn fick höra historier om den galna bonden som jagade honom med en yxa genom Nebraskas fält, om den amerikanska maten och om släkten därborta. Om den lilla stan där han bott. 

Vi flyttar ytterligare några årtionden fram i tiden. Jag är drygt tjugo och åker bil, en stor röd Chevrolet med helt säte både bak och fram, det är Elvas bil, hon är min morfar Viktors kusin. Hon är över åttio år men en krutgumma som fortfarande arbetar och kör sin stora amerikanare. Jag och min dåvarande man hälsar på hos henne i Nebraska. Vi åker på en grusväg och hon pekar ut genom rutan, berättar att där är bondgården som Viktor jobbade på. Jag ser grusvägen som slingrar sig från gården och in till den lilla stan och förstår att det var här som morfar sprang för sitt liv då han blivit osams med bonden. Vi åker in till stan, Elva pekar och pratar ”där brukade din morfar sitta, nej där, ser du, utanför banken, där satt de unga männen och pratade när de slutat jobbet på eftermiddagen. Tänk att han aldrig kom tillbaka.” Så det var här? Här satt han och drömde om sitt medborgarskap. Kanske längtade han hem ibland? Om han bott kvar hade jag inte funnits, inte min mamma, mina mostrar och kusiner, inte mina syskon och inte mina barn. Det känns konstigt att tänka på.

När vi kommer hem berättar jag för morfar. Hälsar från de som finns kvar där. Talar om hur det ser ut nu. Han nickar och hummar och ler. Jag vet inte riktigt hur mycket han förstår. Han säger inte så mycket längre. Han är gammal. 

För omkring hundrafemtio år sedan flyttade ungefär en och en halv miljon människor från det här landet för att det var fattigt och eländigt, för att barn dog i sjukdomar och hungersnöd. Det gick bra för många, men inte alla, i det nya landet. Det gick bra även för Sverige, med tiden. Det är dags att betala tillbaka nu. Det finns ingen rimlighet i något annat än att ta emot människor som flyr krig, hungersnöd, tortyr, ofrihet och en omöjlig framtid i sitt land. Som vill få möjlighet till ett tryggare liv och en framtid för sina barn. Det är vår tur nu, att bjuda in. Vilken oerhörd förmån att leva i ett land som har möjlighet till det.

Kan vi inte bara bestämma oss för att det inte är mer än rätt? Med vår historia.

Här är mormor och morfar med sin familj. Min mamma är äldst av systrarna.

unnamed

IMG_4506 Här är Ellen Kristina, min mormor.