Att vara Ulla som alltid måste

by miobrev

9534578211_34d64f7ab5_h

Jag satt på bussen på väg till jobbet, försjunken i en bok. En kvinna kom och satte sig bredvid, hon hade en väska och en påse med en blomma och var inte alldeles liten i växten. Hon stötte i sin arm i min bok, en med hårda pärmar och biblioteksinplastade skarpa kanter. Av någon outgrundlig anledning sa jag Oj, förlåt trots att jag satt stilla med boken på min halva. Hon såg sur ut. Sa inget. Jag kände hur reptilhjärnan knuffades till av hennes uppsyn, vaknade och reste på sig med irritationen som ett unket moln omkring sig. Det spred sig i mig. Ilskan över att hon inte bemödade sig med ett ord till mig, än mindre ett leende eller det mest naturliga, en kontring att det var hennes eget fel. Var jag inte värd så mycket som en liten reaktion? Jag insåg att jag överreagerade. Vad spelade det för roll?

Hon måste ha det ganska jobbigt som går omkring i världen och ser så sur ut. Folk måste störa sig på henne hela tiden. Jag sneglade åt hennes håll. Hon höll blompåsen i knät med ena handen. Fingrarna öppnades och stängdes rastlöst om handtaget. Troligen var hon på väg till jobbet. Kanske är det alltid hon som får köpa blommor när någon ska firas? Kanske är det ingen som någonsin uttryckt uppskattning för att hon gör det, ingen som märker att hon tar det ansvaret. Hon vet att hade hon inte startat insamling, handlat, lagt ut pengar och gått back för att folk glömmer betala trots att alla står på kortet, så hade det inte blivit någon blomma. Och det  har det tagits beslut på. Att då någon fyller jämnt eller slutar ska det uppvaktas med blommor. Alla tyckte det.

Just den här dagen var det kanske närmsta chefen, som skulle gå i pension. En mellanchef, hon var bara en mellanchef, utan särskild utbildning eller fallenhet, men med ett smort munläder. Hon som aldrig missat ett tillfälle att hacka. Som med gester, miner och ord visat att Ulla (ja hon heter förmodligen så, min bussgranne) inte var uppskattad.

Att köpa blommor till henne nu, ja, det kändes faktiskt… förnedrande! Ulla hade tänkt att hon skulle strunta i det. Hon hade till och med haft svårt att somna flera kvällar för att hon grubblat på det här. Kanske skulle hon bara strunta i det? Varför skulle hon ta på sig att handla till den som så tydligt visat alla på avdelningen att Ulla inte platsade? Men det gick ju inte att låta bli. Alla skulle skylla på henne, hon skulle få stå där med den stora skammen då det blev klart att de inte hade något att räcka fram vid tiokaffet. Alla skulle vända sina ögon mot henne och ge henne skuld, när det enda brott hon gjort var att bete sig som de själva.

Så här långt i historien om min bussgranne var jag tvungen att ingripa. Jag bestämde mig för att älska henne. Älska henne så mycket jag kunde under den korta resan. Tänka goda tankar, omfamna henne med positiv energi, och värme. Jag såg på hennes händer med andra ögon nu. Vad har de gjort? Hur många gånger har de lagts mot en älskad kind? Hur många gånger har de sträckts mot något hon velat ha, men kanske inte fått? Hur många gånger har hon suttit ytterst på toalettstolen och försökt sätta på halvtorkat nagellack för att känna sig lite fin? Pärlemorrosa hade hon, lite avskavt. Hur många gånger har de här händerna skurit upp bröd, plockat blommor, frusit i våta vantar så det bränt i nagelbäddarna. Hur många gånger har de knutits i förtvivlan eller vrede, torkat tårar, räknat pengar, bläddrat i tidningar, smekt sin egen kropp i ensamhet, letat efter en nål för att ta bort en sticka, bränt sig på ugnen, på spisplattor, på kastruller, glödlampor, brännässlor, stearinljus, och humlor.  Jag tänkte Du är fin du är fin du är fin!

Jag vet inte om jag lyckades överföra någon värme, men jag vet att jag mådde bättre när vi var framme vid Karolinska. Jag sa hej då när vi gick av. Hon tittade på mig som om jag var dum i huvudet och gick iväg med snabba hukande steg. Blompåsen hårt i ena handen och handväskan i andra.

images (3)

Foto överst: Rickard Taubner (www.flickr.com/photos/mrpianoman)