Vänta, jag förstår inte hur man gör!

by miobrev

IMG_3607

Margareta Strömstedt skriver i sin senaste bok ”Jag skulle gärna vilja förföra dig men jag orkar inte” om de dubbla budskapen som alla vuxna lever med. Hon beskriver en situation då hon skulle flyga. Flygvärdinnan stod och gick igenom säkerhetsföreskrifterna, som vanligt utan att någon egentligen lyssnade. Plötsligt började en flicka i tioårsåldern gråta och sa ”Jag förstår inte hur man gör! Det gick för fort.” Hennes mamma hamnade i de dubbla budskapens dilemma. Vad skulle hon säga? ”Det gör inget. Ingen av oss vet hur man gör. Om det händer något så går det så fort att vi ändå inte hinner få på oss några flytvästar. Störtar vi är det kört”. Men vad är då anledningen till att flygpersonalen vid varje flygning går igenom säkerhetsanordningarna?

Den här berättelsen säger hur olika vi uppfattar samma situation. Det var säkert fler barn med på planet, de brydde sig inte om vad flygvärdinnan sa. De såg kanske att mamma och pappa inte verkade bry sig och tänkte att det där verkar inte vara någon fara. Men just den här flickan tog det ordagrant. Lyssnade och försökte förstå. Förstod inte, hann inte med och fick panik. Varför reagerade hon så, medan de andra barnen i samma situation, på tusentals flygningar inte reagerar. Är det fel på henne? Ljuger hon när hon börjar gråta och skriker att hon inte förstår, att det går för fort? Överdriver hon? Nej. Av någon anledning tar hon det som sägs på allvar. Kanske är hon van att få ta ansvar. Kanske har hennes liv visat henne att ingenting är självklart. Kanske har hon fått lära sig att det inte går att lita på andra. Eller så är hon bara ett uppmärksamt barn som tror på det hon hör. 

Den här scenen berörde mig så starkt. Jag har varit den där flickan. Katastrofen handlade inte om ett störtat plan utan något ännu värre, faktiskt. En störtad jord. Himmel och helvete.

”Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror ska finna, löfterna de står kvar.” Löftena. Att de som tror ska bli räddade. 

Min bok har tillbakablickar som till viss del handlar om att växa upp i frikyrkan. Vad det kan skapa för känslor i ett barn att tidigt lära sig att Jesus kommer tillbaka och de som inte är beredda kommer lämnas kvar, medan de som är beredda, som har tro och har allt i ordning med Gud kommer att få följa med och leva i härlighet hos honom.

En gång fick jag kommentaren ”Men så där var det ju inte, jag var också med och så var det inte” när en förläggare på ett kristet förlag läst mitt manus, om skräcken och rädslan. Först blev jag arg, kände mig marginaliserad och ifrågasatt. Men när jag tänkte lite till så såg jag att det var inte mig det handlade om, utan henne. För en del var det nämligen inget bekymmer. De upplevde sin uppväxt i frikyrkan som kärleksfull och trygg. Det är också sant. De var som de andra barnen på flyget. Det där med helvetet verkar inte vara någon fara. Mamma och pappa verkar inte oroliga och Gud älskar ju oss.  Jag och många med mig var som flickan. Jag trodde ordagrant på det man sa i kyrkan. (Det var ordagrant menat också, det var en faktisk verklighet och plats man undervisade om). Jag vågade inte somna på kvällen, för jag förstod inte hur man gör för att vara säker att man var beredd. Jag bad att jag skulle få bekräftelse på min tro, så att jag kunde få vara lugn. Bara ett litet tecken. Men jag förstod inte hur jag skulle kunna vara glad ens om jag fick följa med, när det var så många som skulle lida i helvetet i all evighet.

Sedan boken kom har så många människor hört av sig och berättat om att de också delar minnena av helvetesundervisningen som sin barndoms stora skräck. Så många! Både människor som är aktiva i frikyrkan och sådana som lämnat, en del med stora sår och bitterhet. Vad hände med kärleken? Var det den egna rädslan som styrde de som undervisade? Rädslan att själva inte ha gjort vad de kunde?  De hade lärt sig samma sak, att helvetet var en möjlig och verklig slutdestination. Men kärleken, om igen. Jag fick inte ihop det. Varför skulle Gud göra så om han var alltigenom kärlek? Varför visar flygvärdinnan hur man tar på sig västen om man ändå inte hinner rädda sig. Hur går det ihop?

Vi satt alla i samma plan. En del upplevde flygresan som trygg och människorna omkring som lugna och trygga. En del upplevde flygresan som skräckfylld och människorna omkring som oansvariga och blinda. Det är bara olika vad vi ser, beroende på vilket barn vi är. Därför går det inte säga ”Så där var det inte”, utan hellre ”Så där var det inte för mig, berätta mer så jag förstår hur du hade det.” Oavsett vem av barnen man var.

Nuförtiden har jag stor tillit till tystnaden. Jag tror det är inåt vi ska gå med våra stora frågor, mer än till yttre ledare av olika slag. Det finns en ledare i varje människa. Att våga lita på den. Tro att det blir rätt. Att kraften finns där, att det Stora går att möta där.

“Hear this if you can:

If you want to reach him

You have to go beyond yourself

And when you finally arrive at the land of absence

Be silent

Don’t say a thing

Ecstasy, not words, is the language spoken there” 

Rumi

DSC_0096

Men det viktigaste av allt; varje vår bör man vila sitt huvud mot en vitsippskudde, då kan man få höra en röst viska om stor kärlek.

(Missade du det i våras? Det kan funka med liljekonvaljer också. Eller mossa. Det finns nu.)