Vänta, jag förstår inte hur man gör!
by miobrev
Margareta Strömstedt skriver i sin senaste bok ”Jag skulle gärna vilja förföra dig men jag orkar inte” om de dubbla budskapen som alla vuxna lever med. Hon beskriver en situation då hon skulle flyga. Flygvärdinnan stod och gick igenom säkerhetsföreskrifterna, som vanligt utan att någon egentligen lyssnade. Plötsligt började en flicka i tioårsåldern gråta och sa ”Jag förstår inte hur man gör! Det gick för fort.” Hennes mamma hamnade i de dubbla budskapens dilemma. Vad skulle hon säga? ”Det gör inget. Ingen av oss vet hur man gör. Om det händer något så går det så fort att vi ändå inte hinner få på oss några flytvästar. Störtar vi är det kört”. Men vad är då anledningen till att flygpersonalen vid varje flygning går igenom säkerhetsanordningarna?
Den här berättelsen säger hur olika vi uppfattar samma situation. Det var säkert fler barn med på planet, de brydde sig inte om vad flygvärdinnan sa. De såg kanske att mamma och pappa inte verkade bry sig och tänkte att det där verkar inte vara någon fara. Men just den här flickan tog det ordagrant. Lyssnade och försökte förstå. Förstod inte, hann inte med och fick panik. Varför reagerade hon så, medan de andra barnen i samma situation, på tusentals flygningar inte reagerar. Är det fel på henne? Ljuger hon när hon börjar gråta och skriker att hon inte förstår, att det går för fort? Överdriver hon? Nej. Av någon anledning tar hon det som sägs på allvar. Kanske är hon van att få ta ansvar. Kanske har hennes liv visat henne att ingenting är självklart. Kanske har hon fått lära sig att det inte går att lita på andra. Eller så är hon bara ett uppmärksamt barn som tror på det hon hör.
Den här scenen berörde mig så starkt. Jag har varit den där flickan. Katastrofen handlade inte om ett störtat plan utan något ännu värre, faktiskt. En störtad jord. Himmel och helvete.
”Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror ska finna, löfterna de står kvar.” Löftena. Att de som tror ska bli räddade.
Min bok har tillbakablickar som till viss del handlar om att växa upp i frikyrkan. Vad det kan skapa för känslor i ett barn att tidigt lära sig att Jesus kommer tillbaka och de som inte är beredda kommer lämnas kvar, medan de som är beredda, som har tro och har allt i ordning med Gud kommer att få följa med och leva i härlighet hos honom.
En gång fick jag kommentaren ”Men så där var det ju inte, jag var också med och så var det inte” när en förläggare på ett kristet förlag läst mitt manus, om skräcken och rädslan. Först blev jag arg, kände mig marginaliserad och ifrågasatt. Men när jag tänkte lite till så såg jag att det var inte mig det handlade om, utan henne. För en del var det nämligen inget bekymmer. De upplevde sin uppväxt i frikyrkan som kärleksfull och trygg. Det är också sant. De var som de andra barnen på flyget. Det där med helvetet verkar inte vara någon fara. Mamma och pappa verkar inte oroliga och Gud älskar ju oss. Jag och många med mig var som flickan. Jag trodde ordagrant på det man sa i kyrkan. (Det var ordagrant menat också, det var en faktisk verklighet och plats man undervisade om). Jag vågade inte somna på kvällen, för jag förstod inte hur man gör för att vara säker att man var beredd. Jag bad att jag skulle få bekräftelse på min tro, så att jag kunde få vara lugn. Bara ett litet tecken. Men jag förstod inte hur jag skulle kunna vara glad ens om jag fick följa med, när det var så många som skulle lida i helvetet i all evighet.
Sedan boken kom har så många människor hört av sig och berättat om att de också delar minnena av helvetesundervisningen som sin barndoms stora skräck. Så många! Både människor som är aktiva i frikyrkan och sådana som lämnat, en del med stora sår och bitterhet. Vad hände med kärleken? Var det den egna rädslan som styrde de som undervisade? Rädslan att själva inte ha gjort vad de kunde? De hade lärt sig samma sak, att helvetet var en möjlig och verklig slutdestination. Men kärleken, om igen. Jag fick inte ihop det. Varför skulle Gud göra så om han var alltigenom kärlek? Varför visar flygvärdinnan hur man tar på sig västen om man ändå inte hinner rädda sig. Hur går det ihop?
Vi satt alla i samma plan. En del upplevde flygresan som trygg och människorna omkring som lugna och trygga. En del upplevde flygresan som skräckfylld och människorna omkring som oansvariga och blinda. Det är bara olika vad vi ser, beroende på vilket barn vi är. Därför går det inte säga ”Så där var det inte”, utan hellre ”Så där var det inte för mig, berätta mer så jag förstår hur du hade det.” Oavsett vem av barnen man var.
Nuförtiden har jag stor tillit till tystnaden. Jag tror det är inåt vi ska gå med våra stora frågor, mer än till yttre ledare av olika slag. Det finns en ledare i varje människa. Att våga lita på den. Tro att det blir rätt. Att kraften finns där, att det Stora går att möta där.
“Hear this if you can:
If you want to reach him
You have to go beyond yourself
And when you finally arrive at the land of absence
Be silent
Don’t say a thing
Ecstasy, not words, is the language spoken there”
Rumi
Men det viktigaste av allt; varje vår bör man vila sitt huvud mot en vitsippskudde, då kan man få höra en röst viska om stor kärlek.
(Missade du det i våras? Det kan funka med liljekonvaljer också. Eller mossa. Det finns nu.)
Väldigt bra skrivet Maria! Jag kan verkligen känna igen det du beskriver. Inte rädslan för helvetet men att mötas av kommentarer som “sådär va det ju inte”. Då har jag fyllts av känslan att jo, för MIG kändes det så. Vem äger rätten att bestämma hur det verkligen var?! Bra liknelse med flickan i planet. Fortsätt dela din visdom och dina erfarenheter.
“Så där var det inte”, “Men så kan man ju inte säga”, den typen av kommentarer är frustrerande. Uppenbarligen var det så, uppenbarligen kan man säga så om jag just säger det.
Just det där att det kan finnas flera “sanningar” har vi ibland så svårt att acceptera. Betyder inte “sanning” att det är just ett enda svar? En riktighet. Hur blir det annars? Flumflum? Vi har många intressanta samtal framför oss!
Inspirerande hur du fortsätter att lära av och utvecklas med feedbacken du får på din bok. Att låta andra vara fria att ha sin upplevelse är kärlek. Jag funderar på hur det kan tillämpas i den nuvarande politiska debatten.
Gör det skillnad om jag säger – FÖR MIG känns SD:s berättelse om invandring och mångkultur inte bra i magen.
Ja, den här boken har verkligen lärt mig ett och annat, både under tillblivelsen och efteråt.
Nu ställde du verkligen saken på sin spets, det är lätt att tycka att alla ska ha rätt till sin åsikt, så där rent allmänt, det är så mycket svårare när det gäller saker som går rakt emot ens egen övertygelse, särskilt om man ser att det också gör andra människor skada. Men å andra sidan, om tillräckligt många säger “För mig känns SD:s berättelse….” så kanske. Nej, jag vet inte. Svårt. Jag får bara lust att ryta: “Vad är det här för dunheter SD, skärp till er och tänk efter!”
Så klokt! Det är nog ett fenomen i en syskonskara också. Man har inte haft samma barndom bara för att man bott i samma hus med samma föräldrar.
Rädslan för att Jesus ska komma tillbaka har nog många barn i kristna hem brottats med.
I min generation var man skräckslagen inför atomkriget. De vuxna var lika rädda och vägrade tala om det.
Barn är så skyddslösa.
Ska köpa din bok efter semestern.
Ja, det är sant, visst upplever syskon mycket olika också, det där med vad som är “sanning” får man nog omvärdera, det finns ofta mer än en sanning. Vad roligt att du tänker köpa min bok!
Om tavlan i början är målad av dig, skulle jag gärna vilja köpa den, eller något annat du har målat.
Maria, jag måste få veta mer om hur livet i en frikyrkoförsamling är och var i början och mitten av 1900-talet. Var kan jag läsa mig till det? Får vem som helst gå på deras möten? Ställer pastorer upp på intervjuer, tror du?
Tack! Tavlan är målad av mig, men bara som en test på ett dåligt underlag som bucklat sig, så den kan jag inte sälja. Jag ska måla mer i sommar när semestern kommer, då får du gärna köpa någon om det är någon du gillar.
Vad gäller frikyrkoförsamling så ska jag se om jag kan komma på någon du kan fråga om intervju, och var du ska läsa om det… ja, jag vet inte, det beror väl lite på vad du vill veta. Mina gulliga svärföräldrar skulle nog ställa upp och berätta. Maila mig och berätta lite mer?
Och slutligen, vem som helst var välkomna på mötena.