På resa genom andras liv

by miobrev

Man blir kanske inte en bättre eller ens i längden en lyckligare människa av att läsa böcker, men man blir mera människa. (Göran Hägg)

IMG_4239

De senaste veckorna har jag varit på så många oväntade ställen. Jag har varit på en swingersklubb i en sunkig källarlokal, mött människor som klädde av sig nakna, drack gratis kaffe med bulle och ville utveckla relationen med sin man eller fru genom att byta med någon annan (Swing, Bengt Ohlsson). Jag har varit på konferens med Livets ord i Uppsala och känt pressen att tänka rätt, känna Gud och förtränga ovälkomna känslor och tankar (Det finns ingenting att vara rädd för, Johan Heltne). Vidare har jag alldeles nyss stängt igen dörren till folkhögskolevärlden. Drömmar och mardrömmar, första förhållandet och utnyttjandet av en skör självkänsla hos någon som vill bli sedd och älskad. Fantasin och den ljuva revanchen med hjälp av stark vänskap (Allt jag sa till dig var sant, Amanda Svensson). Jag har varit i New York, känt dofterna av katastrofen då bomben exploderade på konstmuseet. Med gråten i halsen har jag följt pojken som inte hittade sin mamma, som gick hem och väntade på henne och följde nyheterna på tv hela natten, mardrömmen då han får veta att mamman har dött. Jag delade hemligheten han bar, den som blir drivkraften framåt i livet då han mödosamt tar sig in i vuxenlivet och hoppet som ändå finns närvarande någonstans i det svåra (Steglitsan, Donna Tarrt). Jag har också befunnit mig i en fransk familj som inte liknar någon annan, i en förvirrad barndom där varje familjemedlem får blomstra i full frihet, men där tre av de nio barnen senare tar sitt liv. En biografi som försöker förstå (Ingenting kan hindra natten, Delphine de Vigan).

Att läsa är att resa, det är Akademibokhandelns slogan just nu. Jag tycker den är bra. Det är precis så jag upplever det, man läser sig till andra platser och andra människors liv. Det är till och med så att man kan befinna sig i flera liv samtidigt. Om ens eget känns enformigt, tråkigt eller stressigt någon dag kan man tänka att i kväll ska jag i alla fall sitta på punchverandan och lyssna på samtalet mellan Arvid Stjärnblom och de andra herrarna (Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg) eller kanske ska jag istället välja att se ut över djungeln, möta Elly som i efterdyningarna av andra världskriget följer med sin lillasyster på dennas bröllopsresa till Malaya (nuvarande Malaysia), där systerns make ska praktisera som läkare.  Jag får se hur den främmande miljön gör något med henne, kläderna känns trånga och hon vill bryta sig loss. Hon låter sy upp shorts och skjortor och börjar klä sig som männen, men det räcker inte (Mot ljuset, Elin Boardy). Eller ska jag helt enkelt ta mig till Skärholmen? Där holkar skilsmässans bitterhet ur bröstet på en kvinna som är så ensam att hon ibland undrar om hon egentligen alls finns. Jag kan följa med henne på den dagliga rundan då hon samlar leenden för att känna att hon är sedd och lever. Det kan ta lång tid ibland, att få ihop de leenden hon behöver, men jag följer med i varenda steg (Marmeladprovet, Vibeke Olsson). När jag  sedan lägger ihop boken ser jag att jag själv är så lyckligt lottad, som har vänner och familj runt omkring mig.

Mitt läsintresse startade som en flykt. När jag låg på sjukhus i min barndom så kunde jag mota bort den sirapssega tristessen genom att fly till andra världar där det hände spännande saker, där man letade skatter, gick vilse, löste mysterier. När jag blev lite äldre kunde jag läsa sjukhusromaner, då förstod jag vad som hände utanför salarna, det var uppenbarligen romantik i varenda hörn och tvättförråd. Hur hade jag kunnat missa det? Cherry Ames, Syster Lotta, Doktor Martin och de andra hjältarna i vitt var så pirrigt spännande att läsa om. Två gånger i veckan kom bibliotekarien med rullvagnen med böcker. Förutom nya böcker fick man en pratstund med någon som inte hade vita kläder, som gillade att läsa och som gillade mig eftersom jag gillade att läsa.

Nuförtiden vill jag inte säga att det är flykt från min verklighet som är största behållningen, utan mer en resa till något. Jag älskar också språket, njutningen då formuleringar blixtrar till, reser sig ur texten och sjunker in i hjärnvindlingarna, för att skapa en kvarvarande värme inom mig. Jag njuter av att vidga min begreppsvärld och ibland lyckas jag förstå människor som inte alls tänker som jag. Det blir plötsligt självklart hur förutsättningar och omständigheter skapat en människa, och om jag som läsare fått vara med i den processen kan jag plötsligt få en helt annan förståelse för sådant som annars verkar väldigt konstigt. Jag vill tro att litteraturen kan få oss att bli mer öppna och mindre dömande, gällande andra människor. 

IMG_4237

Den här helgen har jag fått ta del av en annan slags kärlekssaga, den handlade om ett par i min familj som med stor respekt och värme byggt upp ett liv tillsammans i frihet och närhet.

Miljöbeskrivningen målade en bild av rosor, ruiner, liljekonvaljer, ett något bedagat pensionat med slitna plastmattor men med verandor mot havet och en fantastisk trädgård. En stenkyrka på den Gotländska landsbygden. Huvudpersonerna var förstås brudparet, bikaraktärerna var två familjer och många vänner.  Konflikten lyste med sin frånvaro och den dramaturgiska kurvan vad oväntat flack. Ändå var det en fantastisk historia som skapade många känslor.

IMG_4280

Det är sådana här dagar då jag vill säga att verkligheten överträffar dikten. 

Men ändå inte… för visst är litteraturen och verkligheten egentligen samma sak. Eller? 

Snipp snapp snut… alla berättelser har en början, en mitt och ett…

IMG_2992