“Jag hade velat bli fotograf, resa runt i Europa och fota järnvägsstationer”

by miobrev

Ett samtal mellan en ung kvinna, Tove, och en nyutbildad kvinnlig präst (jaget). Miljön är en sjukhussal, men Tove befinner sig på helt andra platser. Här kommer ännu ett utdrag ur manuset jag skriver på nu.

IMG_1830

Tove målar bilder. Hennes ord sveper över dåtid och framtid med tjocka färger. Skapar situationer och stämningar, fragment av bilder blir levande situationer och dofterna av vardagsliv och högtider fyller sjukrummet. Hon berättar om glädjen i beskeden om att de väntade första barnet. Hur de kört hela vägen upp till Norrland samma dag för att berätta för familjen. Hon berättar om beslutet att flytta till landet. Drömmarna om päronträd och krusbärsbuskar, en hängmatta att vila middag i. Hon berättar om kvällen på glasverandan då hon och Stefan älskat i kökssoffan och bestämt sig för att det skulle bli en tradition varje söndagskväll, vilket bara hade hållit några veckor, men återkommit då och då. Hon berättar om lussekattsbak, pepparkakshus, magsjukor, en pärla som stoppats upp i näsan och resulterat i besök på barnakuten. Om tunga matkassar och mycket snö, om prinsesstårtor och barnkalas. Men också om ensamheten att bo långt från familj och släkt. Om tystnaden som då och då smög sig in i vardagen och fick henne att undra vem hon gift sig med och vem hon själv blivit. Tröttheten som gjorde henne snarstucken och gnällig.

”Nu ångrar jag att jag inte sa vad jag ville och tänkte”, säger hon.

”Vad hade du sagt då?” frågar jag.

”Jag hade oftare sagt nej när jag menade nej och ja när jag menade ja.”

”Ge mig ett exempel.”

”Jag hade sagt nej till fortbildningar på jobbet. Jag trivdes inte ens på jobbet. Varför skulle jag fördjupa mig och lära mig mer?”

”Hur länge jobbade du på banken?” frågar jag. 

”Femton år, på det kontoret. Jag borde sagt upp mig.”

”Vad hade du velat istället?” 

”Jag hade velat bli fotograf, resa runt i Europa och fota järnvägsstationer. Jag älskar järnvägsstationer.” 

Jag ser på henne. Hon blundar nu, ser nästan glad ut, jag anar att hon är där någonstans, på en station i Europa och vill inte dra henne tillbaka hit, så jag är tyst. 

”Det var planen”, säger hon efter en stund. 

”Vad?”

”Det skulle vi göra när vi blev pensionärer. Vi skulle se alla huvudstäder i Europa och jag skulle fota dess järnvägsstationer.”

”Mmm.”

”Nu får han göra det med någon annan”, hon gör en liten grimas, ”kanske med någon som inte fotar alls.”

Jag sträcker mig fram och lägger en hand på hennes arm. Vet inte vad jag ska säga. Hon slickar sig om läpparna, är torr i munnen och ber om vatten. En tunn hinna, som av genomskinligt papper, täcker hennes underläpp. Det ser vasst ut och jag undrar för mig själv om det inte går att få bort den. Kan inte personalen försöka smörja eller något? 

”Vet du vad som är det värsta?” säger hon efter en stund.

”Nej?”

”Det är att Stefan har börjat vända sig framåt.”

”Hur menar du?” frågar jag.

”Han säger jag, och inte vi när han pratar om saker framåt.”

”Vad tänker du då?”

”Att han inte borde lämna mig här ännu, jag vill inte vara ensam. Jag klarar inte av att vara jag, det måste vara vi ända fram till …” Hon tystnar. Vänder sig bort. 

Jag sväljer, sitter tyst och märker efter en stund att hon somnat.

Jag tar inte stora vägen ut från avdelningen, går nödutgången längst bort i korridoren och när jag går nedför trapporna gråter jag. Toves långsamma, lite sluddriga röst kommer tillbaka till mig och jag tar upp en näsduk och snyter mig.

Det känns så orättvist, Gud! Varför? Att hon ska mista allt så ung, vi är precis lika gamla, trettio år. Varför är inte livet vackrare och enklare? Jag önskar henne en aning lättnad i mina besök, även om det bara handlar om att få dela sin berättelse med någon. Det verkar vara viktigt för oss människor. Jag känner mig alldeles för ung för mitt jobb, och samtidigt får det mig ibland att känna mig väldigt gammal, papperstunn.