Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart

by miobrev

psalmbok

Vi sitter i kyrkan, Karin vid sidan om mig, jag ser på hennes ben, de är smutsiga och knölarna vid vristerna har sårskorpor som träskorna sparkat upp när hon sprungit. Hon springer nästan jämt. Eller går på tå, studsar otåligt fram som om hon inte hinner sätta ner hela foten. Nu sparkar hon till så att ena träskon ramlar i golvet med en smäll. Mamma tar tag om hennes överarm, ger henne en arg blick, hon rycker till sig armen och kryper ner på golvet för att ta upp träskon som for bort under bänken framför. Jag rätar på ryggen och sitter stilla, känner pappas parfym i näsborrarna.Han luktar alltid gott när vi ska till kyrkan. Gör sig i ordning i badrummet med vita skjortan oknäppt, rakvatten i handflatan som han splashar ut över kinderna, innan han torkar händerna mot varandra. Ibland drar han över håret på mig där jag sitter bredvid på toalettstolens lock och ser på. Då luktar jag parfym länge. Han är stilig, pappa. Och rolig.

Berit är pastor idag. Hon står i predikstolen och tittar ut över församlingen, kisar som om hon söker efter någon. Jag får en klump i magen, de sista söndagarna har hon tagit fram barnen, det vill säga mig, Karin, Sandra och hennes lillebror Jan. Ibland är missionärsbarnen där, Siv, Anders och Ulrika, det beror på om de är hemma i Sverige eller är ute och missionerar i Afrika. Nu är de i Afrika.

Jag hukar mig, tittar ned i golvet. Mina hemmasydda byxor har pressveck fast det är jeans, jag kan inte bestämma mig för om det är snyggt eller inte. Hoppas, hoppas hon inte ska be oss komma upp. Jag sväljer och känner att det börjar svida i ögonen och hetta om kinderna. Nej nej nej, käre gode Gud gör så att Berit inte tar upp oss. Om du gör så att hon inte tar upp oss så ska jag fortsätta gå på scouterna, bara jag inte behöver gå fr…

”Vill barnen vara snälla och komma upp och hjälpa oss att sjunga? Så kom då, allihopa, där har vi er och där har vi er, varsågoda kom nu.”

Mamma knuffar mig i ryggen, Karin har redan krånglat sig förbi tanten med de utstående ögonen och farbrodern med käppen, och är på väg fram. Jag vrider på mig, slingrar mig och hoppas att mamma ska fatta att jag inte vill. Tanten bredvid tar ett tag om mina axlar och hjälper mig förbi. 

Käre gode Gud, bara vi inte behöver göra några rörelsesånger, käre Gud, gör så att vi inte behöver sjunga något med händerna till, gör ett under, käre gode Gud, så att Berit inte kommer på några sånger med rörelser, ber jag tyst medan jag går fram till podiet. Ögon i ryggen. Sandra och Jan ser inte heller så glada ut över att gå fram. De håller varandra i handen. Sandra drar Jan uppför trappstegen, han ställer sig lite bakom henne.

”Titta här vilka fina barn, och så frimodiga, det ska vi lära oss av, kära vänner” säger Berit och ler mot oss, ”att komma till Jesus, så som barnen alltid kommit till honom, med glädje och tillit.” Hon tar gitarren, lägger det broderade bandet över axeln och fäster det i gitarren samtidigt som hon fortsätter att prata om oss. Hon tittar på mig och höjer ögonbrynen. Mamma har sagt att Berit tycker att jag är en duktig tjej. Det känns lite bättre när jag tänker på det. Jag tittar på mamma och pappa, mamma möter min blick och nickar lite. De andra i kyrkan vill jag inte titta på men jag känner blickarna. Jag drar i polotröjan. Känner efter att den inte åkt upp i midjan. 

”Det lilla ljus jag har, tar vi”, säger Berit glatt och drar ett ljudligt tag över stålsträngarna. 

Det är en månad sedan jag kom hem från sista operationen och en vecka sedan jag fick ta bort gipset. Nu har jag bara gasbinda på och det syns tydligt att de tagit bort mitt största finger, det som var mest missbildat, det som alla barn kallade tummen trots att det satt mitt på handen. Jag sjunger och försöker samtidigt be att vi bara ska ta första versen, den som man kan göra med bara en hand. Naturligtvis inte. Det har aldrig hänt tidigare och inte heller denna gången. Inför hela församlingen försöker jag göra rörelserna utan att låtsas om mitt bandage. Jan glömmer att sjunga och tittar på min hand. Jag gör den till en skäppa, och kastar arga blickar på Jan så att han ska sluta stirra och börja sjunga igen. Jag ber till Gud att vi bara ska sjunga en sång. Och han bönhör mig. 

När jag sjunker ner på bänken igen är jag svettig under polokragen, det kliar, jag är kissnödig och det svider under ögonlocken. Jag hatar att gå fram. Hatar är inget fint ord och jag ångrar mig men ber inte Gud om förlåtelse. Jag lutar mig mot pappa, gömmer mig mot hans kavajärm och blundar. Jag hoppas att det är mockarutor till fikat idag. Eller tigerkaka. Då kan Sandra och jag sätta oss för oss själva inne i en lya, där scouterna brukar hålla till, och prata om Berit, hur ful hennes brunrutiga kjol är och hur synd det är om tanten med de utstående ögonen. Om de kan ploppa ut eller inte. Sandras mamma är sjuksköterska och säger att de inte kan det, men jag tror att hon bara inte tycker att barn ska veta sådant. 

Jag suckar, pappa lägger armen bakom mitt huvud mot ryggstödet. Karin bläddrar i psalmboken så det låter som om hon ska riva ut de tunna bladen. Mamma skakar på huvudet och rynkar ögonbrynen. 

Jag hatar att gå fram. Jag vill inte gå till kyrkan om man ska behöva det. 

tigerkaka

På vägen hem klagar jag för mamma och pappa. Säger att jag inte vill. Mamma tycker att jag är fånig, att det inte är så farligt. Jag sitter och trycker sönder småflugor mot bilfönstret och känner att något bubblar i bröstet och halsen. Det svider.

Senare på kvällen hör jag mamma och pappa prata i vardagsrummet när vi lagt oss. Mamma säger att hon ska prata med Berit. Pappa tycker inte det är nödvändigt men hon står på sig, säger ”Du ser väl hur jobbigt hon tycker det är, hon ser ju ut som om hon ska krypa ur skinnet, tösen”. Jag sträcker på mig, lyssnar mot hallen för att inte missa ett enda ord. Mamma förstod? Mamma försvarar mig och ska prata med Berit.