Är du pretentiös eller ambitiös?

by miobrev

IMG_1448

Att skriva är ingen konst, man bara sätter sig vid tangenterna och blöder, sa Hemingway. Är det det man gör? Låter det som finns i blodet komma ut i form av tecken som skapar någon slags karta över ens inre? Ja, ibland är det så. Jag skriver mitt liv och jag skriver liv som är andras, skapade ur någon slags inre källa av fantasi och kreativitet. Det finns dagar då jag inte skriver något alls, men de är mycket få. Ibland tänker jag att skrivandet kan synliggöra det som jag annars inte hinner höra eller låta komma fram, att det är mitt sätt att se på mig själv. Bevittna mig utifrån fast inifrån, så att säga. Många av de anteckningarna är inte menade för någon annan än mig själv och blir bara dagboksanteckningar. Men var går gränsen för vad som går att publicera till exempel i bokform eller på en blogg? Ibland skiljer man på begreppen personlig och privat. Att man ska skriva personligt men inte privat. Om man är personlig skriver man med sin egen närvaro i texten, men andra kan känna igen sig och få ut något av det. Det sättet att skriva om personliga tankar och händelser vill jag gärna dela med mig av. Däremot skriver jag inte ingående om min familj, mitt arbete eller mina vänner. Där går min gräns för när jag tycker att det blir privat. En bra biografi är personlig men ett reportage i Hänt i veckan ofta är privat. 

Jag minns för länge sedan, då bloggar var ett nytt fenomen och kallades web-logg, att jag tyckte att det var oerhört konstigt att människor hade ett behov av att dela sina tankar och sina liv med vem som helst! Det var något osunt med det, tyckte jag, och då var de första bloggarna jag sett inte ens särskilt personliga. De handlade ofta om ett intresse, matlagning, böcker eller handarbete. Jag minns att det fanns mycket listor. Listor på böcker man läst, platser man ville besöka eller hade besökt till exempel.

Jag har i alla år sagt att blogga är ingenting för mig, jag tycker inte om att ha piskan på mig och om jag börjar skriva så kanske människor väntar på nästa inlägg och då kommer jag känna mig tvingad och så slutar jag för att det är tråkigt att känna press. Sedan började jag ändå, och upptäckte till min förvåning att jag tycker det är väldigt kravlöst och roligt. Jag känner mig hedrad av att min besöksstatistik visar att det är ganska många som läser. 

Att skriva är att ta sig själv på allvar. Det är inte lätt att be familjen vara tyst och hålla sig undan eller resa bort ensam, bara för att man vill göra något så högst osannolikt som att skriva en roman, särkilt om man varken har kontrakt eller löfte om kontrakt. Tvärtom, sanningen är att många gånger blir det inte en bok av ens möda. Ändå sker det, hela tiden. Människor skapar, drömmer, lyssnar inåt, låter tangenterna snuddas av ivriga och ibland motvilliga fingertoppar, gång efter gång, timme efter timme. Sommar, höst, vinter, vår. År efter år. Vad är det som vill ut? Vad är det som driver fram orden, bilderna, skeendena? Uppmärksamheten in mot den inre verkligheten där tankar, fantasier, bilder och känslor finns är starten. Vår inre värld påverkar hur vi ser omvärlden. Våra val, handlingar, relationer och yttre händelser upplevs i ständig resonans med den vi är inom oss. Här ligger också svårigheten, då den inre världen alltid är undanglidande till sin karaktär och inte låter sig tydliggöras. Men det är också här spänningen ligger, tycker jag, i försöken att formulera det där undanglidande och svårfångade. 

Det låter pretentiöst, och pretentiös är inget man strävar efter att vara, det har en småironisk lite förlöjligande klang, liksom snuddar vid förmäten. Ambitiös är däremot ett fint ord. Då vet man vad man gör. Jobbar hårt på något som är nyttigt för en själv eller andra. Resultat. Inget navelskåderi eller lull-lull. Ingen poesi eller hemliga dagboksanteckningar. 

Att skriva är att ta sig själv på allvar. Det är pretentiöst och ibland ambitiöst. Det är vilja, och viljan är en dyrbar gåva att vara mycket rädd om. 

Mitt förra inlägg var ”sant”. I alla fall min sanning, så som jag minns och upplevde den. Jag fick så väldigt fin respons och blev både rörd och förvånad. Hur kan det komma sig att något jag upplevde för fyrtio år sedan, något som var vardag och inte särskilt dramatiskt, kunde få vuxna människor idag att reagera med så mycket värme och omtanke? Jag tror att många såg sitt eget inre barn, och kände igen känslan av utsatthet som man som liten så lätt hamnar i, på grund av vuxnas obetänksamhet. 

Och jag fick uppleva känslan av att bli förstådd och lyssnad till.  Det är en stor förmån, och möjlig när vi delar det som lever inom oss, våra berättelser och erfarenheter. Även om det i det här fallet var så långt senare. 

Idag är det midsommar. En lång dag och en natt som nästan inte blir mörk. En dag som alltid är kallare än föreställningarna om den. En dag då många blir mindre välmående ju längre dagen går. Då snapsen och sillen blir viktigare än det vi egentligen firar, ljuset och sommaren. Det är här nu. Vi är mitt i.

Moore_Albert_Midsummer

Midsummer. Albert Joseph Moore, 1887