Smakprov nytt bokmanus

by miobrev

Här är ett smakprov ur det manus jag håller på med mest just nu. För att komma in i handlingen: Jaget som är huvudpersonen är  en ung präst, Anna. Hon har samtal med en jämnårig  kvinna som ligger döende i cancer. Stefan är den döende kvinnans man. Han och Anna har kommit varandra väldigt nära. För nära. Vi kommer in i en scen på sjukhuset.

                                                                         *

September går mot sitt slut. Jag hör inget från Stefan. Såg honom på håll i samhället med flickorna, förra veckan, men han såg inte mig. Jag går till Tove ett par gånger varje vecka, korta stunder, hon är tillbaka på sjukhuset, sämre igen, det är något med hennes lever nu. Hon är väldigt trött och har mycket ont. De ger henne morfin men trots det ligger hon ofta och jämrar sig. Ljud jag aldrig hört förut kommer ur henne. Jag vet aldrig om det är sista gången jag ser henne, men jag hoppas intensivt på en förändring åt något håll. Tillståndet hon är i nu är omänskligt. Hon säger varje gång att hon inte står ut.

   Idag har jag med mig ett foto på en tågstation som jag köpt och ramat in, ett svartvitt foto, en svärtad värld. Kanske kan hon ha det på sängbordet. Bredvid fotot på Stefan och tjejerna. 

   Dörren in till hennes rum ger ifrån sig ett svagt flämtande när gummilisten vid golvet släpper taget. Det luktar konstigt, inte direkt illa, men på gränsen. Onaturligt. Jag andas genom munnen. Tove ligger vänd mot mig och öppnar ögonen när jag kommer in. 

   ”Bra…att du kom…” viskar hon. 

   Jag går fram och sätter mig på huk vid hennes säng, så att mitt ansikte är i jämnhöjd med hennes. Lägger min hand på hennes ben, lätt, lätt, hon får ont vid minsta lilla.

   ”Hur är det?” frågar jag. 

   Hon är tyst en liten stund, som om hon samlar kraft att få ur sig något. 

   ”Inte… bra.”

   ”Har du ont?”

   ”Mm.”

   Åh, detta att inget kunna göra. Det är inte ens någon idé att fråga, jag vet att hon säger nej. Hennes smärtor kan jag inte lindra. Inte de kroppsliga, och jag är inte alls övertygad om att jag kan lindra några andra smärtor heller. Detta att inget kunna göra. Ändå frågar jag. Och hon tittar upp igen under tunga ögonlock. Öppnar munnen men får inte fram något. 

   ”Ska jag fukta läpparna?”

   Hon svarar inte men jag tycker mig se en liten nickning så jag går fram till hennes sängbord och griper tag i en tuss med peangen och doppar den i vattnet, går tillbaka och fuktar hennes läppar. Hon slickar med sin spruckna tunga och säger:

   ”Ja, du kan hjälpa mig med en sak. Den är… oerhörd.”

   Jag sätter mig på huk igen.

   ”Hämta stolen… sätt dig.” Hon blundar igen. 

   När jag satt mig undrar jag om hon somnat igen, men hon börjar prata. Orden kommer stötvis. Ibland tyst och ibland starkare men innebörden är det ingen tvekan om, och jag är skakad. 

   ”Det här är ändå inget liv. Bara… ett utdraget… döende. Förstår du det? Jag älskar dem… så mycket. Varje… dag är ett helvete för både dem och mig. Jag hade kanske klarat… min smärta. Men…att orsaka dem detta. Jag klarar det inte mer… Se på mig!” Hon reser ena armen, den sjunker snabbt tillbaka mot täcket igen. ”Snälla Anna. Hjälp mig att få slippa.”

   Hela mitt jag protesterar, naturligtvis, men jag får inte fram ett ord. Hon har rätt, det här är inget liv, men vad kan jag göra åt det?

   ”Jag förstår att du tvekar. Jag borde inte…be dig. Jag vet bara inte… vad jag ska göra. Det går… inte längre. Jag klarar inte…en dag till.”

   ”Tove, det går inte.”

   ”För vår familjs skull… snälla Anna. Hjälp.” 

   Hennes tårar rinner och jag känner hur mina också stiger i ögonen. Jag tar hennes hand och försöker komma på vad jag ska säga, men hon fortsätter:

   ”Frida sa att… hon ska döda sig…” Tove grimaserar när en hulkning rister hennes kropp. ”Det måste sluta nu…det här…så de får börja sörja.”

   ”Hur hade du tänkt att det skulle gå till?”

   ”En kudde. Jag… orkar inte kämpa…det går… fort.”

   Fläktarna susar, det bubblar när Tove drar ett andetag. 

   ”Nej, jag kan inte, det är inte rätt”, jag skakar på huvudet. 

   ”Ikväll”, säger hon, som om hon inte hört. Sedan tystnar hon, verkar ha somnat. 

   ”Nej, Tove, det kan jag inte” säger jag igen. Hon reagerar inte. 

   Dörren öppnas och Stefan tittar in. Hans blick faller på Tove, sedan ser han på mig igen. Jag reser mig.

   ”Hej. Jag ska just gå”, säger jag.

   Han säger inget.

   Våra händer snuddar när vi går förbi varandra. Som om kropparna gör som de vill. 

                                                             *

Jag vaknar mitt i natten av en mardröm. Jag drömmer att flera tåg är på väg mot samma kosning och det är bara jag som kan stoppa katastrofen från att hända. Jag springer och springer men anar att jag inte kommer att hinna. Halsen är hopsnörd och mina tänder lossnar i munnen, jag måste hela tiden spotta ut dem. Blodet rinner och jag föröker stoppa tungan i hålen där mina tänder suttit. Precis när jag hinner fram kommer tågen, alla vänder sig mot mig och skriker att jag måste skynda mig. Då snubblar jag på en sten, faller och… vaknar. 

   Krister sover bredvid, jag motstår en impuls att väcka honom och slänger av mig täcket och går upp istället. Jag tar morgonrocken på kroken och går ut i vardagsrummet. 

   Jag tänker på Tove. Jag undrar om hon verkligen trodde att jag skulle hjälpa henne dö. Hon måste väl förstå att jag inte kan? Livet är trots allt något heligt, en gåva. Formuleringarna smakar illa i min mun. En gåva? Inte kan man kalla det för en gåva, det hon har just nu. Det är bara ord. 

   Jag sjunker ner i soffan och knäpper händerna. Ber att Tove ska få slippa leva. Att hon stilla ska få somna in i famnen på Stefan. Idag. Att jag ska orka vara med henne till slutet, om hon vill det, även om jag inte kan göra det hon önskar. Så kommer tankarna på Stefan igen. Vi har märkligt nog gått om varandra, trots att han är så mycket hos Tove. Det är nästan så jag undrar om hon sett till att det ska bli så. Eller är det bara slumpen? Är det kanske inte meningen att vi ska ses? 

   En kudde? Det kommer gå fort, sa hon, nej det skulle kännas som en evighet. Jag vill inte tänka tankarna men de kommer ändå. Jag undrar om det finns något som skulle gå snabbare? Plastfolie? Som sugs mot näsa och mun, bara att hålla fast. Eller det där morfindroppet som hon har? Om man lät det rinna in på en gång. Det borde väl räcka? 

   Var går gränsen för hur mycket man kan kräva av en människa? Ett djur skulle man aldrig låta lida så, man skulle avlivat det för länge sedan. Allt annat hade setts som omöjligt, plågeri och straffbart. 

   När dödens fulaste sida kommer så här nära vet jag inte längre vad jag har för sjökort, jag har ingen aning om hur man navigerar i den här typen av storm. Insikten slår mig att jobbet som sjukhuspräst verkligen inte passar mig. Jag är för rädd. För rädd för smärtan. Jag klarar ju inte ens se den hos någon annan. Men egentligen är det min egen smärta och död jag är rädd för. Nu när jag verkligen kan vara till hjälp, så sviker jag.

   Men det är olagligt med dödshjälp. Ja? Det är olagligt att vara en kristen också, på vissa ställen, eller engagera sig politiskt. Ibland måste den egna övertygelsen vinna över lagen.

   Jag ruskar på mig. Det är klart jag inte kan hjälpa henne med det. Jag går till kylen och tar fram lite mjölk, häller upp ett stort glas och tar pepparkakspaketet i andra handen. Sätter mig i soffan igen, stirrar ut i mörkret och mumsar i mig halva paketet. Låter den söta kryddsmaken sköljas ned av den kalla mjölken och känner lugnet återvända i takt med att magen fylls. 

   När morgonen kommer vaknar jag av att Krister sätter sig bredvid. 

   ”Har du sovit på soffan? Snarkade jag?”

   ”Nej, jag vaknade av en mardröm och var tvungen att gå upp, jag somnade visst om här.”

   ”Du ska väcka din man om du drömmer”, säger han och drar en hand utmed ryggen. 

   ”Jag tänkte det men tyckte det var synd.”

   Jag gäspar. Dags att gå upp. Kroppen är stel och kantig. När jag kommer ut från duschen ringer de från sjukhuset. Tove har bett mig komma. De säger att hon är sämre och att hon vill ta nattvard. Har mina böner blivit hörda? 

Stefan står utanför i korridoren. Han är blek och har mörka ringar under ögonen.

   ”Har du suttit hela natten?” frågar jag och lägger en hand på hans arm. Han rycker till. 

   ”Ja, hon har varit väldigt orolig, det har varit en svår natt. Faan.”

   ”Flickorna?”

   ”De kommer om en stund, de kan inte vara här så långa stunder, det blir för jobbigt för dem.” 

   ”Ska jag gå in, tror du?”

   ”Nej, de håller på. Vänta lite.”

   ”Vill du gå och äta lite, medan jag är här?”

   Han svarar inte, verkar inte ha hört. Han har vänt ryggen mot mig och står och stirrar ut genom fönstret, de annars så breda axlarna hänger framåt, som om bröstkorgen sjunkit in och jag tycker han ser ut som en mycket gammal man. Hållningen hos en åttioåring. Han skakar på huvudet och säger något som jag inte hör.

   ”Vad sa du?”

   Han vänder sig om och ser mig rakt in i ögonen. 

   ”Jag orkar inte mer. Nu får du ta över.” 

   ”Vad menar du?”

   ”Det jag säger. Jag kan inte se henne så här. Jag orkar inte mer. Jag vill inte vara hos henne mer. Jag håller på att bli galen. Det får jag inte bli. Mina tankar är som röster. Fattar du?” 

   ”Vad säger rösterna?” frågar jag.

   Han sätter sig ytterst på soffan, håller händerna för ansiktet och gråter. Jag sätter mig bredvid och lägger en hand på axeln. En sköterska går förbi och nickar mot mig. Hon tror att jag vet vad jag gör. Han drar händerna genom håret och snörvlar.

   ”Rösterna säger att jag ska hjälpa henne över kanten. Jag tror jag tar livet av henne om jag sitter mer.”

   Jag sväljer. 

   ”För att hon lider så”, säger jag.

   ”Jaaa!” Han kvider.

   ”Hon kanske till och med har bett dig om det?” 

   Han skakar på huvudet. 

   ”Det skulle hon aldrig be mig om, hon tänker alltid på andra först, och hon skulle vara rädd att jag skulle må dåligt av att leva med det på mitt samvete. Hon tycker det är för mycket att be mig om.”     

   ”Men du tänker så?”

   ”Det skulle vara lindrigast för henne. I natt när jag satt där så var det som om jag inte längre visste vem jag var och vad jag gjorde där. Jag visste inte ens vem Tove var, det där skelettet i sängen, känner jag henne? Och sen kom rösterna som sa att jag inte bara skulle sitta där och se henne lida. Jag litar inte på mig själv. Nu får du ta över.”

   Jag sitter tyst en stund. Hans gråt river i mig, skapar såriga fåror i min bröstkorg och jag skulle vilja slingra mig omkring honom och läka honom. 

   ”Du behöver sova. Gå hem en stund, jag sitter hos henne. Har hon sagt om hon vill att du ska vara med på nattvarden?”

   ”Nej, hon vill vara ensam med dig.” 

   ”Gå då. Jag ska göra allt jag kan…” Jag tystnar. Det ska jag inte. 

   ”Vi sa farväl i natt. Jag kommer inte komma hit mer förrän det är över. Hon vet det och hon håller med. Lova att du stannar hos henne!” 

   ”Flickorna då?”

   ”De kommer idag, med mormor.”

Dörren öppnas och vi reser oss. Han går med hastiga steg bort i korridoren. Jag måste prata med någon och fråga vad man ska göra, kommer han inte ångra att han inte är här? Hur gör man sånt här? Gode Gud hjälp mig!