Farmor, Frida Kahlo & en 102-åring som emigrerade

by miobrev

Really, I do not know whether my paintings are surrealist or not, but I do know that they are the frankest expression of myself. 

Frida Kahlo. Jag sitter på min farmors gästsäng, i det som slutligen blev tv-rum efter att farmor brutit armen och varken kunde handarbeta eller sätta upp sitt hår i knut. Hon omvärderade då ett och annat i livet. Exempelvis TV, klippning och pernament. Hon tänkte att det kanske inte var TV:n i sig som var syndig, utan vissa program, för det ju fanns ju också program som ”Minns du sången” och ”Helgmålsringning”. Och det kanske inte var syndigt att ha kort hår för det hade ju till och med pastorsfrun och det var rent omöjligt att sätta upp det med en arm. Så hon slog omgivningen barnbarnen med häpnad och köpte en tv, och pernamentade sig så att det blev sååå smidigt och uschiannadå vad det hade varit besvärligt med det där långa håret, när man tänker på det.

I alla fall. Jag satt på sängen med ryggen mot det bruna väggskyddet. Det var (vet jag nu efter att ha googlat), gjort av tunna mahognyspån, hopsatt med tunn bomullstråd, vanlig inredningsdetalj på fyrtio- och femtiotalet.

sängskydd

Framför mig på det runda bordet låg en bunt veckotidningar som jag bläddrade i. Jag läste förstrött om familjer som splittrats av spriten men som funnit varandra igen och nu tjänade Herren tillsammans, kakrecept, barnhem i missionsländerna, virkbeskrivningar på dukar och annonser om gruppresor till Israel och Palestina.

Plötsligt dyker det upp fullständigt förvirrande, chockerande OMVÄLVANDE bilder. Surrealistiska (även om jag då inte visste vad det ordet betydde) och makabra (kanske inte det heller) och som fick mitt hjärta att slå hårt, hårt.

frida 2

Det var en målning av en hjort med kvinnohuvud, spetsad av spjut, det var samma kvinna naken med en korsett runt kroppen, brösten var vackra men mellan dem var hon öppnad och därinne fanns en krossad ryggrad, i huden satt hundratals nubb. Självporträtt med mörka allvarliga ögon, tårar som rann och skarpa ögonbryn som var ihopväxta i mitten. Hon var vacker och ful på samma gång. Jag bläddrade till nästa sida, här kom sjukhussängar och dropp, slangar och sladdar ut och in i kroppen! Jag svalde. Jag kände hennes smärta och jag såg hennes ensamhet i den arga blicken. Jag anade doften av urin och avföring då hon inte kunde gå upp utan fick använda en potta i sängen och förnedringen att behöva bli hjälpt med det mest elementära. Jag led av hennes förtvivlan och längtan UT, då hon ritade blommor och fjärilar på gipset. Sedan gick jag tillbaka och började läsa texten om den mexikanska flickan som fick polio och senare råkade ut för en spårvagnsolycka som gav henne oerhörda smärtor för resten av livet. Hur hon använde sina penslar för att måla sitt lidande. Jag var alldeles tagen.

Frida hade en dubbelhet som fascinerar. Hon var stark och sårbar på samma gång. Hon var arg, dolde inte sin svärta och det fula livet ibland ger, men hon var samtidigt en livsnjutare, tog för sig av det hon kunde få och ville ha. ”I was born a bitch. I was born a painter.”

Hon var ärlig och dubbel på en gång. Hon älskade och svek med samma passion. Hon hade smärta i ögonen och blommor i håret. Hon svor, drack och tog för sig på ett sätt som nästan bara män gjorde, och hon längtade efter att bli mamma och få ett barn. Hon bar klänningar i starka färger, eller kostym om hon fick lust till det. Det var på många sätt ett olyckligt liv men det var ett levande, lysande, passionerat liv. Döden var ständigt närvarande i hennes målningar, ibland är det som om döden visserligen hånskrattade åt henne, men hon skrattade minst lika högt tillbaka och levde fullt ut, en dag till. Och en till. Hon sa ”Jag målar inte drömmar och mardrömmar, jag målar min verklighet”. Men hon sa också ”Feet, what do I need you for when I have wings to fly?” Det är något med hennes sätt att inte begränsa sig själv som jag avundas och dras till. Kanske lärde hon sig leva så på grund av att livet så obevekligt satte gränser för henne. Här är ett underbart klipp från filmen “Frida” då hon vägrar låta sin sjukdom bestämma. Hon bestämmer sig att mot alla odds att besöka invigningen av det som kom att bli hennes sista utställning, innan hon dog 48 år gammal. 

frida 3

”I hope the exit is joyful, and I hope never to return.”

Ett återkommande tema i mina texter (liksom i Fridas konst), är döden. Jag antar att det är ett sätt att utforska det där vi vet så lite om. Ja, döden i sig kan vi veta en hel del om, det forskas mycket om det. Men vi vet inte när den kommer, hur den kommer och vad som händer sedan. Det gör att jag i skrivande tydligen återkommer till det gång på gång. Många har en stark tro på vad som kommer hända efteråt, men vet, det gör vi av naturliga skäl inte.

Livet, och meningen med det då? Hur lever man för att leva fullt ut? Tänk om sådant som som inte går, faktiskt visst går? Ett annat tema i mitt skrivande är friheten. Hur fria är vi egentligen, hur fria kan vi vara, vad begränsar oss? Vem begränsar, varför och hur? Det är frågor att fundera på i våra liv. I ditt liv? 

För några år sedan bestämde sig 102-åriga Eric King-Turner och hans 90-åriga fru att de skulle emigrera från Storbritanien till Nya Zeeland. ”Jag vill inte sitta när jag är 105 och önska att jag hade flyttat när jag var 102”, sa han kvällen innan de skulle resa. ”Livet är väl ungefär likadant där, men det är mindre folk och definitivt bättre väder”, sa han också. Han och frun Doris hade gift sig femton år tidigare, efter att de blivit änka och änkeman. De träffades på en resa, blev kära, och efter två veckor bestämde de sig för att gifta sig. Det där är inte en man som tvekar eller säger att det inte går.

When I’m 105 I don’t want to be thinking ‘I wish I had moved to the other side of the world when I was 102’  Eric King-Turner

Så av respekt till Frida och Eric, för att jag vill ha lärt mig något av dem, ska jag försöka leva, LEVA, L E V A som om blommorna i håret kan vissna idag och regnet i Storbritannien kan vara i en evighet. 

Har du inte sett fimen ”Frida” så grattis, se den! Har du sett den så se den igen. Här är trailern.

Ta er en titt på superman Eric.

Här kan ni se en kort film om Frida.