Vårbruk och ordbruk

by miobrev

Vårbruk. Det är ett vackert ord, tycker jag. Fullt av förhoppningar om den kommande tiden då allt spirar, gror och slår ut i full blom. Att bruka våren. Använda våren. Med envishet kallar jag min insats idag för vårbruk även om det vanligtvis för tankarna till nyvältrade glänsande jordfåror, en traktor med moln av sand och skränande fågelflockar i luften. Jag rensade maskrosblad, tog bort torra grenar, sopade, satte några påskliljor och penséer och kände blåsten från Bråviken i hela mitt inre. Bort med gamla vinterfunderingar, trötthet, frusenhet, bort med mörker och kyla och in med frisk luft. Vårluft. 

Jag har ett minne som jag är alldeles särskilt glad för, jag kommer faktiskt ihåg första gången det gick upp för mig att våren kommer tillbaka varje år. Att det finns ett system i hur årstiderna fungerar. Ögonblicket då jag förstod att det skulle komma vitsippor i backen, värme och sol i gläntan bakom huset efter varje vinter! Och att jag skulle få vara med om det många gånger. Jag vet inte hur gammal jag var men förmodligen ganska liten. Kanske ungefär så här.

IMG_1726

Jag minns lyckokänslan och jag känner fortfarande en förundrad tacksamhet varje år, att jag får vara med en gång till. Den markanta förändringen från mörker till ljus, från kyla till värme är sådana motpoler att man inte kan låta bli att förundras. Kanske är det också naturen som metafor för livet, som gör att vi blir så berörda av våren. Att vi vet att det blir ljusare igen efter tider av mörker, att det blir varmare när det varit alltför isande kallt. Att använda naturen som ett sätt att beskriva människans komplexitet har poeter gjort i alla tider. Kanske mer förr, men även idag finns det naturlyriker. Hur ofta gör vi inte det förresten, talar till synes om något annat, då vi egentligen talar om oss själva? Eller skriver, för all del.

Eva-Stina Byggmästar är en poet att upptäcka om man gillar det enkla, lekfulla språket, men med många bottnar i människans inre om man vill läsa det så. Gustav Fröding-sällskapets motivering för att tilldela Byggmästar 2012 års litteraturpris, är poesi i sig. Det är också en underbar beskrivning av skrivandets och språkets möjligheter:

“Språket, en leksak för glädje och upptåg; språket, ett kirurgiskt instrument för precisionsarbete och för friläggande av den harhjärtade människans drömmar och rädslor, lust och längtan. Eva-Stina Byggmästar får i sin poesi språket, känslorna och tankarna att dansa, virvla och vibrera av liv.” Det kan man kalla att bruka sina ord. Ordbruk.

Jag älskar de vilda djuren

som stryker kring husknuten,

träden som står tätt

i min granskogsdjungel

och bergen, otaliga och grå.

Men mest älskar jag nog tranan

i mitt hjärta som säger,

att allt kan få en mening,

att det finns en sjö

med en näckrosö –

Visste inte att det fanns

en plats som den här inom mig,

att också detta var jag.

485277317_3c6967a0a4_b

 

(Foto: Flickr, Fabio Bruna)