Syster Pia, bebisarna och Doktor Is

by miobrev

baby-102472_640

Jag sitter mitt i barnsalen vid det låga runda bordet med den gröna skivan. Syster Pia sitter bredvid, det ser roligt ut när hon sitter på den lilla stolen för hon är ganska lång. Hennes vita klänning har åkt upp så nästan hela benet syns, den bruna tofsen hänger långt ner på ryggen och när hon skrattar rynkar hon på näsan och ögonen blir smala. Så där vill jag se ut när jag blir stor. Och så glad som hon är, vill jag vara. 

”Vad du tittar på mig, lilla MiaFia, har jag ögonen bakofram, eller vad är det för fel?” Hon tittar i kors så att ögonens vitor syns.

”Sluta, Pia, man kan bli sån!”

”Jag är ju redan sån, ser du väl”, säger hon, ”men du din lilla unge, du är vacker som en prinsessa.” 

Hon sträcker sig över bordet och tar min matbricka.

”Blev du mätt?” Hon reser sig.

Jag nickar. Jag blir alltid för mätt. Ibland ligger locket kvar på brickan så jag kan lägga det på tallriken när jag inte orkar mer, och om jag har tur lyfter inte syster på det. Då pustar jag ut. Oftast är det inte så, de brukar lyfta på locket och så säger de att jag har ätit alldeles för lite, att jag måste äta upp om jag ska bli frisk. Jag vet att man inte får slänga mat. Farmor har talat om det, sedan jag var jätteliten. Och farfar tycker inte heller om att man lämnar. ”Stoppa in det under näsan och svälj, så blir du av med det”, brukar han säga när man inte orkar. Men Pia säger ingenting. Hon bara tar brickan och bär bort den.

De dagarna när hon jobbar är allt gladare. Bebisarna skriker inte så mycket och Doktor Ustrup kommer in många gånger och skojar med oss och med syster Pia. Och hon skrattar och gör en grimas åt mig när han går ut. Som om hon och jag har en hemlis ihop, mot Doktor Ustrup. Men Doktor Isaksson skojar inte med Pia. Och hon blir allvarlig när han ska komma och gå ronden. Hon drar i lakanen och ställer undan saftglas med snabba händer. Hon säger åt mig att skynda mig att ställa ner böckerna i lådorna och hoppa upp i sängen, för man måste sitta i sin säng när ronden ska komma. Ibland får man sitta jättelänge innan de kommer. Idag bar Pia på två bebisar samtidigt, för de skrek så väldigt och ronden skulle snart komma och hon gick och tittade genom fönsterrutan till korridoren samtidigt som hon sa ”schhhhhh” till bebisarna i famnen. Hon tittade inte åt mig. Såg inte att jag satt alldeles stilla i min säng och väntade. Hon såg mig inte alls. Jag knackade på sänggrinden, bara tyst. Hon hörde inte, för bebisarna skrek.

När ronden gått runt till alla sängar och tittat, klämt och pratat så försvann de ut genom dörren igen. Först Doktor Is, sedan Doktor Ustrup och de som håller på att lära sig, allra sist går systrarna och skriver allt som Doktor Is bestämmer.  När dörren gick igen blev rummet snällt, blev Pias barnsal igen, där hon är snäll och rolig. När bebisarna skriker säger hon inte  längre ”schhhhh”, utan sjunger för dem och vaggar dem.

Och jag kunde hoppa ner på golvet och ta fram böckerna igen. Sitta vid bordet och titta i dem, och titta på Pia.