Love story

by miobrev

IMG_3377

Relationen med dig själv kommer att vara din längsta och mest intima relation. Är det en kärleksrelation?

Ibland talar man med sig själv på ett sätt man inte skulle tillåta någon annan att tilltala en på, och på ett sätt man själv aldrig skulle göra till någon annan. Kritiskt, nedlåtande, kategoriskt, respektlöst. Vi har fått lära oss att vi ska behandla andra så som vi själva vill bli behandlade. För många av oss skulle vi behöva vända på det och behandla oss själva som vi behandlar andra. Uppmuntra och ge oss själva cred för det vi är. Att se till att bli vår egen bästa vän och inte en fiende. Det vi intalar oss själva kan också sätta någon slags lägsta nivå för hur vi accepterar att bli behandlade av andra. Hur ska ett stackars inre själv kunna stå upp och svara emot när det blir ovärdigt och orättvist kritiserat av andra, om det alltid får höra en ström av kritik och nedvärderande kommentarer inuti?

För jag tror att hårda, kritiska och nedvärdernande ord gör samma sak med oss oavsett om de kommer utifrån eller inifrån. De gör att vi tycker lite mindre om oss själva och vårt liv för varje gång. Det sägs att vi tänker 60 000 tankar om dagen. Hur många av dem är snälla och goda tankar om oss själva, uppmuntrande, upplyftande, peppande, repektfulla tankar och hur många är tankar som ”men typiskt mig, varför gjorde jag så, jag är ju hopplös, det här klarar jag inte, men hur ser jag ut, varför är alla andra så mycket…”

Det är inte lätt att styra om sina tankar, de är ofta omedvetna, flödande, utan att man registrerar dem, de är som ett brus, ett filter som ens liv sållas igenom. Hur kan man då komma förbi, smyga sig ifrån det där bruset? Hur skapar man sig en relation till sig själv som man verkligen vill ha? En passionerad spännande kärlekshistoria? En vänskap som håller genom allt. Är det ens möjligt? Det är åtminstone fullt möjligt att förbättra sin relation till sig själv. Förvåna sig själv och tycka om det man skapat för sig.

Man behöver försöka lära sig mer om vem man innerst inne är. Försöka ge utrymme för det tystlåtna, önskningar som inte hävdar sig, utan viskar. Men behöver lyssna med öppenhet på det man innerst vill. Man kanske behöver förändra saker som inte längre passar en, säga nej till en del och se till att göra mer som får själen att dansa. Vara nära det som ger lust och glädje, se till att få tid till sådant som får en att må bra. När man mår bra och gör saker i glädje och lust har rösterna en tendens att vara mer postiva, i bästa fall tystna helt och kvar finns endast stunden, nuet och verkligheten som den är. Utan kommentatorröst. Allt från det förflutna kanske inte passar in i framtiden, en del kan man behöva lämna och släppa för att få utrymme för nytt.

Så min egen uppgift den här våren är att låta vårkänslorna ta tag i relationen med mig själv. Jag tror jag ska anstränga mig för att uppvakta mig lite mer, ge mig lite uppmärksamhet och närvaro. Överraska mig. Hitta på roliga saker med mig själv och ibland bara vara med mig själv. Jag ska säga snälla saker när jag behöver det och tala om vad jag betyder. Det tycker jag att ett livslångt förhållande borde vara värt. Tycker du det också?