Miobrev

Hon kände för ett ögonblick förväntan när hon tänkte på att vägen framför henne inte var utstakad. Hon såg sig själv stanna till, byta riktning, staka ut sin egen väg. Hon såg sig springa, hon kunde faktiskt springa åt precis vilket håll hon ville, med håret fladdrande i vinden, hjärtat dunkande i kroppen och hon fick själv välja riktning.
”Vilket slags djur skulle du vilja vara, om du fick välja?” frågade hon.
”Hmm … En häst tror jag.”
”Skulle du? Jag med. En vildhäst.”

(Ur: Om natten är samma himmel mörk)

Att det man lärt sig sitter som rostfläckar på ett vitt badlakan tänker jag på idag. Jag skrev till en vän att ”Jag vet i alla fall att jag har en frihet inom mig som jag inte anade förr, en frihet i varje stund, varje val, varje möte, varje tanke.”

Jag har funderat på hur sant det var. Är det sant? Ja, på ett sätt. Min tanke är mycket mer fri än vad den har varit. Men fortfarande påverkad.

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där jag upplevde att väldigt mycket var infogat i en box. Jag ser framför mig en svart låda där alla uppfattningar, alla övertygelser, all moral, alla tankar liksom rymdes, färdigtänkta, i den där svarta boxen. Om man ville vara med i det sammanhanget, fick man välja hela boxen. Valet att inte vara med var så förknippat med skräck att det inte ens var ett val. I den där boxen ingick åsikter om sex, homosexualitet, alkohol, äktenskap, abort, tobak, människor utanför gemenskapen, andra religioner, människor som tänkte annorlunda, ja till och med kortspel och dans. Som en meny, där det ingick en massa mer än det man egentligen ville ha, liksom. När allt borde ha handlat om vår längtan efter en mening, efter något större (för den längtan fanns också!). Vår gemenskap borde varit byggd på vår längtan efter att utforska det som kallas underverk. Det gudomliga i människan. Och det gudomliga utanför människan. Inte byggd på en massa färdiga åsikter i ett paket.

Den här boxen har jag lämnat. Nuförtiden är det i mig själv övertygelser och känslor av rätt och fel skapas. Men tankarna kan fortfarande ibland låsa sig. Få mig att snubbla på gränsen till verklig frihet, för att mitt inre fortfarande är präglat av skuld och skam. Att mina tankar fortfarande ibland snuddar vid den bottenlösa rädslan att jag missförstått allt och kommer att straffas för det. Att jag ska få betala en vacker dag. För min fria tanke.

Så jag tror vi måste tala om det här. Gudsbilden som levererades på frikyrkliga läger och i bibelstudier då jag var ung, ofta av unga tonårsledare som fick alldeles för stora skor på sig. Utan både mognad och kunskap nog att se hur det landade hos de ännu yngre människorna som lyssnade. Att vi bara var ynkliga stackars syndiga människor. Att vi förtjänade döden. Budskapet att vi människor inte är värda någonting i oss själva, men att Gud i sin oerhörda kärlek ändå ville rädda oss.  Jo, det är det jag har fått lära mig. Å andra sidan fanns motsatsen också. Guds kärlek. Hans omsorg, som en far. Att vi inget själva behövde/kunde göra mer än tro. Men hur skulle man veta att tron räckte? Hur visste man att den var tillräcklig för att få gå igenom dörren som går in i salig frälsning och en evig frid? Hur visste man att de där syndiga tankarna och tankarna av tvivel  inte var så starka att det skulle bli den andra dörren man tvingades igenom? Det har sysselsatt mycket av min tid att fundera på. Istället för att förundras över vilka oerhört fantastiska människor vi är, bara för att vi är människor. Att vårt värde ligger just där. I att vi är människor, med allt vad det betyder.

Jag vet att mycket ändrats inom kyrkorna idag. Det är många saker som är helt annorlunda i församlingarnas undervisning mot hur det var för trettio år sedan då jag var ung och längtande. Kanske har man äntligen kommit fram till att människor som är skrämda till tro inte är motiverade. Kanske har man också förstått att Gud är större än våra föreställningar. Att det vi vet är så ytterst begränsat att det bästa är att tala med oerhörd ödmjukhet och öppenhet när vi närmar oss andliga frågor. Någonstans måste väl ändå de flesta inse att vilken religion man vänder sig till om man har en andlig längtan, mest handlar om vilket sammanhang och vilket land på jorden man råkar vara född i. Därför tänker jag att alla religioner är människors olika sätt att försöka sätta ord på det som egentligen är onämnbart, det som omöjligt går att få ett samlat grepp om. Att de kan finnas som en hjälp för människor att söka Gud, att vi har behov av att det finns ritualer och en begreppsvärld som gör det möjligt tala om de här frågorna.

Inte som en begränsning.

Kanske tycker du att jag har jag missuppfattat det mesta. Det är ok. Mitt syfte är inte större än att dela mina tankar. Det var länge sedan jag hade ambitionen att ha rätt i sådana här frågor. Men jag vill gärna tala om det som är större än den verklighet vi ser. Och jag vill att vi ska våga se på misstag som har begåtts, och upprätta människor till att våga tänka själva. Kanske någon vill ta upp tråden och skriva en tankereflektion tillbaka?

Min bok handlar också om vikten av att frigöra sig och hitta sin egen väg. Att få vara en vildhäst och inte en ridskolehäst, om det är vildhäst man är född till och vill vara.