Jag är patetisk. Nu.

by miobrev

körsbär 3

Idag satt jag på jobbet och tittade ut på en blå himmel genom larmade fönster, fönster som därför inte bör öppnas, om man inte vill ha besök av säkerhetsavdelningen vill säga (vilket jag och min kollega Camilla överväger ibland) för då är det en bra, men kostsam, idé. I alla fall så tyckte jag att det var lite synd att jag inte var ledig och kunde cykla ut till Djurgården, trampa omkring på torra gator och kisa mot solen, se människor äta glass och vårhångla. Jag hade gärna stannat till på ett cafe, läst en bok, med en kaffe i handen och ljuden av staden i bakgrunden blandat med fågelkvittret. Och körsbärsträden i Kungsträdgården blommar, sägs det. Det kändes som om jag längtade ut. Och då kom jag på att jag var ledig. Så fort jag slutat jobbet. Så jag cyklade ut för att se blommorna. Vad spelar det för roll om det är helg eller vardag, om klockan är ett eller fem, om det är jobbdag eller ledigt. Allt finns där.

Och jag satt på en trappa som var kall, men med en framsida mot solen som var alldeles varm. Och tjejerna bakom mig i glasskön sa nyss att det var ”så djävla patetiskt att ta foton på träden i Kungsan” och jag som just lagt ut bilder på facebook tänkte att så jävla patetisk är jag, och det är jag glad för. Och jag njöt av att sitta och titta på alla människor som tog upp sina mobiler, som ställde upp sig själva och andra, jag tyckte det var vackert, jag tyckte det var rörande och fint att vi alla längtat så mycket efter det här. Att vi ibland inte vet vad vi ska göra med alla känslor inför det slösande vackra, att det  inte riktigt räcker med att se det, vi vill också dela med oss. Titta här vad fint jag såg. Och jag lyssnade på olika språk och jag kände hur mycket jag älskar Stockholm och människorna som finns här, och hur jag älskar att små rosa blommor får oss att häpna. körsbär

Varför vill vi så gärna tro att det perfekta sker någon annan gång? Att det är på födelsedagar, fester, helger, sedan, där och då, när det och det är på det där viset, som allt kommer vara härligt. Ögonblicket vet inte vilken dag det är, det har inget minne och ingen framtid, inget namn och det rymmer bara nuet. Och om det ögonblicket innehåller en selfie under de blommande körsbärsträdet för hundratals människor samtidigt, vad gör det? Vi är alla patetiskt lyckliga på vårt eget sätt med våra likartade bilder.

körsbär 2