Draget av längtan

by miobrev

IMG_2429

Jag undrar om man kan utveckla ett sjätte sinne för längtan?

Jag har längtat så mycket i min barndom att jag funderar på om det blivit en del av min personlighet. Någonstans djupt inom mig finns det en liten del som alltid längtar. 

Det är inte speciellt fint att längta. Det är inte så moget, nej man ska vara nöjd med det man har, låta nuet vara nog, leva i stunden, känna förnöjsamhet, frid, tacksamhet.

Och jag gör det. Också.

Men, det verkar som om jag alltid har en liten springa öppen mot något annat, i diskussioner, i mina åsikter, framtidsplaner, i tankar och tro. Om det börjar röra sig där inne. En längtan. Ett drag åt något håll, en riktning, en saknad, en ödslighet, en vind eller en lust. Då vill jag lyssna på den. Den kan hjälpa mig att se nya saker och möta nya människor.  Längtan. Efter nya platser, nya ansikten, nya dofter och tyger, horisonter, nya städer, stränder, sagor, strävanden, nya kyrkor, kupoler, konstgallerier, katter, nya byar, bagare, broar, bryggor, bränningar, berg, berättelser, nya ögon, öron, ödehus, ölsorter, arbetsbeskrivningar, eldar, stjärnhimlar och talltoppar. Och inget snipp snapp snut, för det tar aldrig slut! 

Så har min längtan, som jag ibland velat gömma och trott att jag borde försöka bli av med, istället blivit en språngbräda. En trampolin rakt ut i det som ligger bortom det jag redan har. En biljett till det vackra och spännande, till nya berättelser, både sanna och diktade. Till poesin, till konsten och till det som får hjärtat att bulta. För det finns något bortom bergen… 

Nöjd, men inte utan min längtan.