Rosenlund 1974

by miobrev

float-97465_640

I den största bassängen får man bita ihop just när man hoppar i, för det kalla vattnet kramar kroppen. Men i den lilla barnbassängen, där småbarnen sitter och plaskar, är det jättevarmt. Jag är där ibland. Breder ut mig, lägger mig så platt som möjligt, för att hela kroppen ska komma under vattnet. Ibland tittar mammorna och papporna på en, de tycker nog att man är för stor. Då går jag iväg. Till näst minsta. Den är också varm. Fast inte lika. Den går till midjan.

Jag står på händer, Karin föröker också, men hennes korta ben bara sprattlar till över vattenytan gång på gång . Jag försöker lära henne men hon lyssnar inte, bara dyker i igen, kommer upp och spottar och är arg för att det inte går.
”Men lyssna då…” säger jag.
”Så här?” Hon förvinner igen och råkar sparka till mig.
”Men om du kan lyssna så kan jag…”
”Nu gick det nästan. Såg du?”
Det skvätter till och hennes fötter viftar igen, alldeles vid ytan.
Jag går en bit bort och dyker ner, jag vet precis hur mycket fart som behövs för kunna få upp fötterna, armarna lite böjda, jag rätar på ryggen, får upp benen och känner luften svalka och hittar balansen. Länge. Går ett par steg med händerna mot den skrovliga bassängbotten, sedan far benen över för långt bakåt och jag drar ner dem under vattnet och simmar iväg några tag under vattnet.
”Varför simmade du iväg?” säger Karin när jag kommer upp igen. ”Varför tittar du inte? Du skulle ju lära mig.”
”Du lyssnar ju ändå inte.”
”Det gör jag ju.”
”Inte.”
”Men nu då, titta nu.”
Jag böjer mig ner så vattnet når ända upp till axlarna. Sitter på huk och tittar på henne en stund. Hon är envis och snabb men lyckas inte särskilt bra. Hon kanske är för kort, vattnet blir för tungt. Jag viftar åt henne att hon ska komma.
”Vad är det?”
”Du kanske är för kort.”
”Vad taskig du är.”
”Nej, men jag bara menar att det kanske är svårare för dig.”
”Det skiter jag i”, hon kastar sig under igen.

Jag blundar mot solen. Det blir vita cirklar på ögonlocken, och röda fläckar som dansar runt. När man blundar hör man alla ljud mycket mer. Barn som skriker, en högtalare spelar Agnetha Fältskog, ljudet från plaskande vatten. ”De har glöööömt, att de sände mig röda rosor, de har glömt att de aldrig lät mig gååå…” sjunger jag med, inom mig.

Jag ropar till Karin att jag ska gå upp, vänder mig om och går mot trappan. Jag drar i baddräkten, den är för tjock i tyget, jag tycker inte om den fast den är snygg. Marinblå med två tunna band i midjan, ett rött och ett vitt. Jag knyter om dem medan jag går bort mot filten. Mamma ville ligga bortanför nyponbuskarna på gräsmattan. Hon solar, ligger alldeles still i sin röda bikini. Hon kanske sover. Jag vill fika. Jag tar ett skutt och landar på lapptäcket. Det är varmt och jag lägger mig ner.
”Blöt inte ner hela täcket”, mammas röst låter trött. Hon ligger på en strandmadrss, en hopfällbar vadderad tunn madrass. Jag låtsas att jag inte hör, det är så skönt mot det solvarma tyget. ”Res på dig då!” säger hon, ”ta din handduk och byt till torrt först.”
Jag reser mig.
”Ska vi fika?” frågar jag.
”Hämta Stefan och Karin då.”
Jag går tillbaka mot bassängerna, Stefan brukar vara i stora dykbassängen. Jag går runt och letar men ser honom inte. Kanske om jag går ner och tittar i de stora fönstren under den bassängen. Han älskar att dyka där och simma fram till fönstret för att visa sig för alla som står där och tittar.

Tre tjejer står och tittar, de skrattar åt någon som badbyxorna nästan åker av på. Det ser roligt ut under vattnet, kropparna blir lite gulbleka och armarna och benen flaxar som ålar. Nu simmar en kille fram och klättrar med tårna mot fönsterrutan, tjejerna skrattar och låtsas att de kittlar honom under fötterna. Den ena tjejen dunkar med handen mot rutan.
”Känner han nåt, tror ni? Känner han att det dunsar?”
Jag ställer mig en bit ifrån, försöker komma på vad Stefan har för badbyxor, röda tror jag. Jag spanar efter honom. Det ser knäppt ut, en massa kroppar utan huvuden. Då och då dyker någon ner, eller hoppar, kurar ihop sig och gör bomben, far ner under ytan med tusentals vita bubblor runt sig, vecklar ut sig och sprattlar sig upp till ytan igen.
”Kolla på honom, kolla håret!”
Tjejerna skrattar, jag ser direkt att det är Stefan. Han kommer simmande med sitt långa lockiga hår omkring sig, han tittar på oss genom rutan. Gör grimaser.
”Fy, vad äcklig han ser ut, han kollar på oss, ser ni? Vad ful!”
De skrattar så den ena tjejen trillar ner från träbänken de står på. Hon får syn på mig och slutar skratta. Hon tittar på mitt ben, hon ser mitt stora ärr på låret där de tagit hud för att lägga på handen, den senaste operationen. Det nyaste stället som fortfarande är alldeles rosa. Jag vänder mig snabbt om och går, men jag känner hennes blick efter mig. Hon tycker att jag är äcklig. Jag vet det.

Bullarna är kladdiga och sockret har smält. Mamma häller upp rabarbersaft från Tupperwarekannan.
”Den här köpte jag hos Anita. De håller hur länge som helst. Men ni får inte hälla annat i, då kan det ta smak.”
”Vad då annat?” frågar Karin.
”Inget annat får ni hälla i”, svarar mamma.
”Ja, men vad för någonting får vi inte hälla? Till exämpäääl?” Karin får tjajtröst. Drar ut på  sista ordet.
”Men…”, mamma suckar, ”inget, sa jag.”
”Men till exem…”
Jag slår till Karin på armen.
”Sluta tjata!” säger jag. ”Inget säger hon ju!”
”Men sluta bråka!” Mamma suckar och jag spänner blicken i Karin som tystnar.

En Smuggler ska jag ha. Den kostar en och sjuttiofem. Då ska jag ha … tre och … tjugofem tillbaka.
Kön går långsamt, pengen är svettig i handen. Jag trampar lite, det är varmt på plattorna och jag tog inte på mig sandalerna. Plötsligt känner jag att någon tittar på mig. Bakifrån. Snett bakifrån. Jag lägger armarna i kors över bröstet, gömmer min hand och kastar en blick bakåt. Det är tjejerna som stod vid bassängfönstret. Jag sväljer. Varför tog jag inte badrocken eller handduken på mig? De viskar och tittar på mitt ben. En av dem går ur kön, tar ett kliv åt sidan bara för att kunna se ordentligt. Jag vänder ryggen åt henne. Hon går närmare. Blickarna kletar på mig och jag känner hur jag blir varm i ansiktet. Funderar på om jag ska gå iväg. Men jag har stått i kön jättelänge.
Det syns på utsidan av benet fast jag försöker vända mig ifrån. De kan se den fula, bubbliga ljusrosa stora äckliga rutan på benet. Nu drar de sig åt andra sidan, tittar på mitt andra ben, där de två gamla ärren sitter, och den fula randen. Jag vänder mig framåt igen. Vad glor de på? Har de aldrig sett en männska förr? Det ilar till i kindtänderna i överkäken och jag kisar. Spänner ögonen på farbrorns sandaler framför mig. Han har blå strumpor med en gul rand på, i sina bruna sandaler. Det är fult. Jag biter mig hårt i läppen så att jag kan stå still. Som en staty. De får väl titta på mig som en staty då. Som en tavla. Eller en undulat i en bur. De får väl glo då, om de inte har något annat att göra.
Och det gör de också. Hela vägen fram. Sakta, sakta går kön. När jag äntligen fått min glass har tårarna kommit i ögonen, fast jag blinkar. Jag får växeln, harklar mig och vänder mig om mot dem. Nu, när jag ser rakt på dem, så tittar de bort.
”Har ni tittat färdigt nu, annars kan jag stå en stund till?” säger jag.

När vi går till bilen berättar jag för mamma.
”Sa du det?” Hon höjer på ögonbrynen och saktar in. ”Sa du verkligen det?”
”Ja, det gjorde jag!”
”Du ska inte bry dig om såna”, säger hon.

Vi säger inget mer på väg till bilen. Karin rider på Stefans rygg, de är långt efter. Mamma skrattar till när hon sätter nyckeln i bildörren.
“Sa du verkligen det?” säger hon igen.

water-103817_640

Foto: Tatlin, Aquilatin, Pixabay