En sommar, ett stipendium och Strand

by miobrev

el_key1

Det finns en strand vid ett stort vatten. Där har en stark kvinna skapat sig ett hem i början på nittonhundratalet. En kvinna, född 1849, som gick mot strömmen, en sant intellektuell som vägrade begränsningar och lät tanken vara fri. Som hävdade att kärlek utan äktenskap inte behöver vara omoraliskt, men att äktenskap utan kärlek är det. På den tiden var det högst fritänkande. Hon var sextio år då hon byggde sitt hus, då ville hon hitta hem efter att ha levt ett kringflackande liv. Hon ville bo vid Vätterns strand och byggde en balkong som hette ”Solbadet” ut mot vattnet. Alla som känner mig vet att jag måste älska henne för det! Hon ville solen, ljuset, kärleken, kvinnors egenvärde, barnens rätt till respekt och frihet, en tro som hon kallade ”livstro”. Självspäkning och puritanism las åt sidan till förmån för ett bejakande av vägar som leder framåt, ett soldyrkande, livsbejakande credo. Varje dag borde ägnas åt något upplyftande som att läsa i en god bok, lyssna på musik eller göra något konstruktivt. Ingen lutheransk tagelskjorta, nej klänningar vävda av ljust linne var Ellen Keys klädsel.

 “Den enda rätta utgångspunkten vid ett barns uppfostran till social människa är att behandla det som en sådan, samtidigt med att man stärker barnets mod att bliva en individuell människa.”

Hon hade ett otroligt nätverk, utan facebook, mail eller ens telefon, långt utanför landets gränser och var till exempel vän med den österrikiske poeten Rainer Maria Rilke, de brevväxlade under många år.

Då denna ensamstående kvinna byggt sig ett hus, skapade hon ett hem. I varje rum ska det stå ett skrivbord, sa hon, så att man närhelst man kommer på en viktig tanke ska kunna sätta sig och skriva ner den.  Så bodde hon där och författare, konstnärer, kulturpersonligheter och vänner i behov av vila kom dit och stannade längre eller kortare tider.

Tack vare att utlandet köper mina böcker blev det mig för några år sedan möjligt att åter få ett hem, – med vilket jag menar ett hem på landet, riktiga landet, det där man arbetar, oroas och gläds, så som jag sedan barndomen sett och hört det i de bygder, där folkets bröd vajar i skördeguldet och vilar under vinternattens gnistrande stjärnor. Och då visste jag även att den stora glädjen av detta egna hem skulle bli, ej den jag själv där kunde äga under de par tiotal, jag kanske har kvar att leva, utan den att redan medan jag levde och efter min död kunna bereda någon tids vila åt av livets mödor eller livets sorger uttröttade.

images (1)

I sommar ska jag få bo i detta hem, långt ifrån wifi och ens en anständig mobiltäckning. Få skriva vid något av hennes skrivbord, få äta vid hennes bord, få sola på balkongen, bada i Vättern, utforska hennes bokhyllor och lyssna inåt på mig själv, där orden och berättelserna tyst viskar till mig. Jag har fått ett vistelsestipendium och nu sträcker sig tankarna tacksamt och förväntansfullt framåt. Tack Ellen Key!

Läs mer om “Strand”, Ellen Key och stipendier. 

Vem var Ellen Key?