Varför flyger fåglarna? För att de kan.

by miobrev

8560137810_1aed7d7a2d_b

(Varning! Idag är jag ganska lätt under vingarna. Det finns risk för ett något lättsinnigt inlägg, möjligen snuddande vid högmod.)

Igår fick jag min första recension, innan boken egentligen är släppt. Det var från Bibliotekstjänst, det vill säga inköpsvägledningen för bibliotek. Jag fick andas en stund innan jag läste för jag blev verkligen nervös. Det känns ändå viktigt att inte bli sågad det allra första, redan innan releasefesten. Då vill jag ju i alla fall få känna mig nöjd och glad.

Så läste jag. Långsamt sjönk orden in och jag insåg att den inte var så dålig. Jag insåg att den var positiv. Eller? Ja, den var mycket positiv! Förutom en bra sammanfattning av handlingen så var omdömet ”insiktsfull roman”, ”driv i språket och en bärande romanidé” samt de tre slutord som är en debutants dröm: ”en övertygande debut”. (Rebecca Lindskog, BTJ)

Det är något alldeles oerhört avslappnande i de där orden. ”Du har övertygat mig”. Oavsett i vilket sammanhang man får höra dem. Så jag njuter av den här recensionen ett tag, för det tycker jag att jag är värd. Jag tycker att alla som har lagt ner så mycket jobb som man gör när man skriver en roman är värd att få uppskattning, om inte annat så för sin arbetsinsats. Det är så mycket mer jobb än man kan ana. Nu är det ju inte så att alla blir uppskattade, eller antagna. Inte alls. På mitt förlag antogs ett par procent av alla debutantmanus  på vuxensidan. Och det är ändå mycket, om man jämför med de största förlagen som antar ca en eller ett par promille.

Ändå skriver så många och skickar till förlag gång på gång. Refuseras gång på gång. Skriver om eller skriver nytt och skickar igen. Går skrivarkurser och bearbetar. Sprättar upp refuseringsbrev och börjar om. Varför ger vi inte upp? Varför gör vi så? För att vi kan. För att vi tror att någonstans där inne ligger berättelsen som kommer ta läsarna med storm, som kommer välta kiosker, som kommer få människor att gråta och skratta och känna igen sig. För att om vi älskar något tillräckligt mycket, så kan vi inte sluta. Det kanske inte är den här berättelsen, kanske inte nästa eller nästnästa, men jag vet att en vacker dag ska språket omfamna en historia så det uppstår glöd och energi.

Eller inte. Men då har jag i alla fall försökt. Och under tiden jag försökte fick jag göra det jag älskar. Refuseringsbreven kan man elda i spisen med, de räcker nog en hel fredagkväll. Eller kan man spara dem i en pärm och använda dem som ett exempel på hur många trappsteg det kan vara till en dörr.

“You were born with potential. You were born with goodness and trust. You were born with ideals and dreams. You were born with greatness. You were born with wings. You are not meant for crawling, so don’t. You have wings. Learn to use them and fly.” – Rumi

12697572875_cdf3c14403_k

Foto: Rickard Taubner (http://www.flickr.com/photos/mrpianoman/)