Men idag är jag inte längre så tvärsäker

by miobrev

”Ja, i min nyvunna trosvisshet tyckte jag mig veta mer än många av kyrkans teologer och tänkare genom historien.
Men idag är jag inte längre så tvärsäker.

Idag är min kunskap om Gud liten som huvudet på en knappnål, av samma storlek som embryot i Marias livmoder.
Men även om jag inte längre vet så mycket om Gud vet jag desto mera om vad det är att vara människa.
Och därför håller jag fast vid bilden av embryot…
Dvs Guds längtan att bli människa för den längtan delar jag med min Herre.
Jag vill också vara en på djupet levande människa… Bli allt det jag har potential att bli… Bli det som är varje människas önskan och längtan…” Ingmar Johánsson, präst.

Det var märkligt, för igår satt jag och sa att Ingmar, är en av de mänskligaste människor jag stött på.  Vad jag menade med det var att han, trots att han är präst och skulle kunna ha en massa förväntningar på att vara si och så, är så otroligt ärlig och mänsklig. Han gör inte för ett ögonblick gällande att han skulle vara godare eller få ihop livet bättre än andra. Tvärtom, han erkänner att det minsann inte alltid är så lätt. Och idag säger han i predikan (som jag citerat en del av ovan) att hans önskan är att bli mer människa. En bra bit på den vägen har du uppenbarligen kommit, Ingmar.

Att bli mer människa. Att bli mer den man innerst är. Hur gör man det? Och varför? Kanske för att det är lika onaturligt för en människa att inte utveckla sina gåvor som det är för knopparna om våren att inte slå ut. Det är fel. Det är mot naturen. Det kan hända om växten dör eller är i fullständig torka, då faller de av torra och förtvinade. Men det är mot naturen. Det är inte den naturliga livsutvecklingen. Därför gör det också så ont när man är i torka.

Jag har under en period i mitt liv varit alldeles utan livskraft. Jag upptäckte att jag blev mindre och mindre Maria. Det som kännetecknade mig försvann. Jag ville inte träffa människor, jag tyckte alla pratade så fort. Jag ville bara vara ifred och helst sova. Det som var viktigt och roligt i mitt liv försvann. Jag slutade måla, alla mina plantor och växter som jag älskat att omge mig med sedan jag var tonåring, dog och jag brydde mig inte om att köpa nya. Jag kunde inte läsa, för jag mindes inte vad som stod i början på meningen när jag kom till slutet. Jag förstod helt enkelt inte vad det stod. Skriva gick inte, mina tankar var tröga och trubbiga. Laga mat var ett nödvändigt ont och baka slutade jag med. Jag fick bädda sängen i omgångar för jag orkade inte i ett sträck. Det var fruktansvärt. Jag utvecklades inte, jag imploderade. Jag bleknade och försvann.

Att bli mer människa. Det var enda vägen tillbaka. Det handlade i mitt fall mycket om att inte leva utifrån andras förväntningar (verkliga eller inbillade) utan utifrån vad mitt inre säger. Att vara samma människa på insidan som på utsidan. Att lära mig att förstå vad jag ville och inte ville. Att säga nej när jag menar nej och ja när jag menar ja. Att veta var min gräns mot andra går. Att vara autentisk. Jagstark och medveten. Att försöka lyfta på mina försvar som skyddar, men ger mig en falsk bild av mig själv, som hindrar mig från utveckling och att leva ett mer sant liv. Att ta bort roller jag spelat och vara ärlig. Att tro att man räcker utan att vara bäst. Att inte göra sig större än man är, men heller inte mindre. Det får duga, tänker jag ofta nuförtiden. Det jag gör, det jag tänker, det jag känner, det jag säger, det får duga. Jag kan inte längre lägga så otroligt mycket energi på det, för jag vill ha energi och lust kvar till att vara. Leva. Jag vill till exempel ha energi och lust att böja mig ner och plocka en blomma, gå vilse i en skog, hänga tvätt på en lina, prata med min familj sena kvällar, ta på ett rött läppstift, bära ut en soppåse och känna kvällsluften mot mitt ansikte, kika ner i en främmande barnvagn, klappa en hund, köpa en kaka. Sådana saker.

Ibland lyckas jag bra, ibland sämre. Men på det stora hela mycket mycket bättre, ju äldre jag blir.

För vände gjorde det. Vänder gör det. När man nått botten och kanske en bit till, så vänder det. Och då får man försöka få tag på livet på nytt. Vissa saker tog bara några månader innan jag kunde göra igen, vissa saker tog år. Det tog femton år innan jag tog upp målarpenseln igen, den lusten tog lång tid på sig att vakna igen. Det är svårt att tappa bort sig själv, att inte veta vem man är. Men man kan ta reda på det. Ett steg i taget. Kanske behöver man hjälp, någon att vandra tillsammans med, som ställer rätt frågor, sparkar undan en och annan sten när man är på väg att snava alltför illa igen. Kanske kan man gå den vägen själv. Och det finns, märkligt nog, en frihet i när saker rasar. Man har inget att bära på. Man får lämna och börja om. På nytt.

Och om Gud vet jag litet. Men om att vara människa vet jag mer och mer. Jag avslutar med något som Astrid Lindgren sa till Margareta Strömstedt under ett tv-program om Astrid, när Astrids son dött:

“Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden. Tror jag tralala.”

8284341983_edce688000_k

Foto: Rickard Taubner (http://www.flickr.com/photos/mrpianoman/)