Limone

by miobrev

3316851941_b96f4ccbba_o

Vi är i Limone Piemonte. Det är en by i Italienska alperna, en och en halv timmes slingrande bilresa upp i bergen, norrut från Nice. Solen gick upp på en klarblå himmel och har hela dagen bearbetat snön i backarna så att den gått från skrapigt hård den första timmen, till smörig mjuk gräddglass framåt eftermiddagen. Vart man ser finns nya toppar överdragna med ett tjockt lager vit snö, på topparna längst bort är färgen isblå. Jag andas in solen, luften och skidliftarnas monotona bakgrundsljud. Jag känner livet i mig som Alfred sa till Emil, en vacker sommarkväll i Småland.

När jag framåt eftermiddagen kommer tillbaka till hotellet slänger jag mig över sängen -som städerskan bäddat så hårt att ett mynt kan studsa på överkastet- och drar av mig strumporna. Kliar njutningsfullt benen där skarvar från sömmar och pjäxor skapat mönster i huden. Fönstret är öppet för jag är genomvarm och det är femton grader utanför. Vår. En kyrkklocka ringer fyra gånger, en hund skäller på avstånd, ett barn skrattar i hotellrummet bredvid och någon ropar en harang på snabb italienska. Nästa kyrka ringer. De klockorna har en djupare klang. En, två, tre, fyra. Jag vet att det inte finns en enda sak jag behöver göra förrän klockan sju i kväll, då det är middag. Ungefär så bra har jag det just nu. Ibland är ju livet så, bara alldeles lysande.

Nothing happens next. This is it.

bild (2)

 (Foto 1: Flickr; VisionsByVicky. Foto 2: Visions by Micke)