Kroppen. Och det där andra.

by miobrev

Kroppar. Våra kroppar. Se det här fem minuter långa klippet. Det handlar om vad media gör med kvinnors kroppar och det var speciellt en mening som tog tag i mig. Kvinnan sa; flickor är oftast nöjda med sig själva när de är sex, sju, åtta men sedan händer något. Tills de får se de sjuka, snedvridna bilderna av hur en tjej ska se ut, kanske? Hur ska vi se ut? På ett sätt som ingen kan. Det finns nämligen inte ett enda foto i media som inte är photoshoppat; rynkor, skuggor, blemmor, ärr, märken, kilon är borttagna. Håret fixat. Brösten förstorade.

http://hyllat.se/vad-media-gor-mot-kvinnor/

Den sunda glada känslan som uppstår hos en liten tjej som hoppar rep, springer, cyklar och känner sig frisk och fin tas alltså ifrån henne med hjälp av en bild av en kropp hon aldrig kommer att få. En frustration som kommer följa henne, kanske hela livet. Varför? Varför gör vi så? Varför accepterar vi det? Hur kan vi vägra?

Det är svårt att inte gå i fällan. Det var svårt att inte be fotografen gå in och göra mig lite snyggare, lite mindre rynkig, lite mer solbränd, lite slätare hudton när jag skulle ha foton till bok, blogg och marknadsföring. Det var det. Samtidigt vaknade just den där känslan av utseendefixeringen som inte tillåter verkliga människor att se ut som verkliga människor gör. Min vän pressfotografen som behandlade bilderna var inne på samma linje och lät rynkorna vara kvar, han sa att de ger karaktär och inte ska tas bort. Tänk vilken lycka att ha en så klok fotograf, som får en att känna att man duger som man är, det är inte vad modelltjejerna får höra.

Jag frågade häromdagen en kär vän hur det gick med hennes 5:2 diet. Hon hade på några månader gått ner två kilo i vikt, och sedan hade viktminskningen stannat av. Hon var dock inte kraftig från början och de där två kilona var precis de som satt i midjan, så hon var nöjd. Jag frågade om hon inte trodde att hon skulle gå upp dem igen när hon slutade sina fastedagar och började äta normalt igen, eftersom hon nu stannat i vikt då hon bara äter fem dagar i veckan. Hon sa att jo, hon tänkte sig nog att äta så här resten av livet. Så min vän ska alltså fortsätta att svälta två dagar i veckan i resten av sitt liv. Det blir 104 dagar per år i, låt säga, 30 år. Det blir 3120 dagar: 445 veckor. 8, 5 år! Hon ska frivilligt vara hungrig i 8,5 år för 2 kilos skull! När man kan få njuta, äta, vara snäll mot sig själv, låta kroppen få vad den behöver och vill ha och väga endast ett par kilo till. Varför gör vi så?

Förra veckan cyklade jag till jobbet. Jag kände att de nytvättade byxorna stramade i midjan, jag var svettig och kände mig otränad, tänkte att jag nog gått upp ett par kilo under vintervilan. En kvinna kom och gick på trottoaren, hon hade ett par jättesnygga jeans på sig, de satt lite löst och hade hasat ned alldeles så där lagom. Jag tänkte på min egen figur och konstaterade snabbt att ett par jeans aldrig kan sitta så på mig. Plötsligt kände jag mig väldigt missnöjd. Jag glömde bort min vanliga förnöjsamhet, eller låt oss säga acceptans, över min kropp och kände mig tjock, ofräsch och otränad. Jag svängde ner framför mitt jobb och hade just parkerat cykeln när en man passerade förbi mig, han gav mig ett uppskattande ögonkast och plötsligt kände jag mig jättesnygg, kvinnlig och sportig där jag stod lite andfådd med hjälmen i handen. Han vände sig om en gång till och mötte min blick igen. Jag låste cykeln och tänkte att det är härligt att cykla, man känner sig så fräsch och välträn… Vänta lite. Ett par minuter tidigare såg jag ut på exakt samma sätt, jag vägde lika mycket, jag var exakt lika väl-eller otränad, men jag kände mig totalt annorlunda i min kropp.

Det vill säga.

Att må bra har väldigt lite med min kropp att göra och skrämmande mycket med andra att göra. Det kändes både knäckande och härligt att komma på. Knäckande att min självkänsla är beroende av andras uppskattning, förhoppningsfullt för att jag inser att det inte är att gå ner i vikt och förändra min kropp jag behöver. Utan lugn och ro med mig själv. Och det har jag oftast, nuförtiden. Och tänka goda tankar om min fungerande kropp.

Och om igen kände jag hur rätt mitt beslut är, att aldrig mer gå på en diet igen. Lycka och självkänsla handlar inte om några få kilon upp eller ner. Det handlar om att njuta av livet, det handlar också om att protestera mot att behöva vara hård mot sig själv för att passa in i ett ideal som är omänskligt. Det handlar om att vara sund i kropp och själ. Det handlar om att se sig själv i ögonen och ständigt bekräfta att man duger. Allt under förutsättning att man inte är eller riskerar att bli sjuk av sin övervikt. Det är heller inte snällt mot kroppen att ständigt äta dålig mat, förstås. Man får stoppa i sig nyttigheter också.

Alla som känner sig nöjda med att följa ett viktprogram, mår bra av att ha blivit av med de extra kilona, som hävdar nyttighet och en hälsoeffekt, ska jag inte säga emot. Tvärtom, vad bra. Jag vill bara inte mer. Jag tänker vara nöjd med min ost, mitt vin, mitt nybakade bröd och min mage. Jag tänker också njuta av närodlade grönsaker, nyttiga frukter, och långa vällagade middagar. Jag vägrar att tänka på hur mycket jag skulle vilja gå ner till den där festen, det där bröllopet, den där resan, den där sommaren. Jag tänker se vart min kropp tar vägen om jag rör mig lagom och äter vad jag känner för. Jag vill se vad som händer när jag inte längre har förändringsprojekt med min kropp. Det är tjugo år sedan min yngste son föddes så det börjar bli lite länge att hålla på och kämpa med graviditetskilona fortfarande. Kanske bättre att acceptera faktum att kroppen vill se ut på ett annat sätt nuförtiden. Än så länge har det inte hänt så extremt mycket, det var något år sedan jag tog detta beslut.

Jag säger om min relation med min vuxna kropp som Margareta Strömstedt sa om sitt och makens äktenskap. De första tjugofem åren var rätt jobbiga, sen blev det bättre.  Jag ser fram emot fortsättningen.

4523649809_f893abca83_b

En alternativ 5:2-diet:

vänlig, varsam, vanlig, vuxen, varm

rynkig & rolig

(Foto: Flickr. Eric Montfort)