Jag har inte gråtit sen förra gången

by miobrev

IMG_3975

Häromdagen gick jag in i ett hus och helt utan förvarning möter mig en gammal sjukhushiss. Och samma lukt! Swisch, så var jag en liten flicka på avdelning 53 plastikkirurgen i Linköping på sjuttiotalet. Detta sammanföll dessutom med att någon precis innan frågat mig om alla mina sjukhusvistelser som barn, och inte förstod att man inte kunde ringa på personalen hur mycket man ville. “Men om man kände sig ensam måste man väl fått ringa?” sa hon. Jag skrattade. Ringa hur mycket man ville? Nej, nej, nej. Det visste alla barn att man inte gjorde. Så här var det:

*

Om man kräks får man ringa på klockan. Då slipper man ligga ensam och känna hjärtat slå i bröstet. Om man har ont får man också ringa, så ont att man behöver medicin. Och om man behöver kissa. Eller om droppet har stannat eller tagit slut. Man kan böja på armen så att droppet stannar. Säga att det inte hjälpte att räta på den.

Om man gråter behöver man inte ringa, vad ska de göra åt det? Jag har inte gråtit sedan förra gången jag var här. Då var jag bara fyra och den sprutan gjorde jätteont. Rakt in i musklerna så hela benet blev alldeles stelt.

Annars är det bara att vänta. Och lyssna på ljuden. Klockan tickar varje gång det gått en minut. De andra barnen som rör sig i sömnen, eller låter, eller smackar. Vänder sig gång på gång så det prasslar i kissunderlägget. Det susar också. Det är det där susandet som gör mig ledsen. Det låter så sorgligt. Ihåligt som en vind som blåser långt långt bort och jag kommer att tänka på hur jättelångt det är till Norrahammar. Och mamma och pappa. Och det känns otäckt att de kanske sover. Sover och inte tänker på mig. Det känns oroligt att vara ensam vaken i familjen. För Stefan och Karin sover alldeles säkert. Och om de vaknar så kan de gå in till mamma och pappa. Det är väldigt orättvist.

Mormor. Hon kanske inte sover? Hon kanske är vaken och tänker på mig. Hon kanske tänker på pengen hon stoppade i bössan idag, hon kanske undrar hur mycket pengar det är nu. Som jag ska få och köpa nåt för när jag får åka hem. En peng för varje dag. Och jag får köpa precis vad jag vill. Faktiskt precis vad jag vill som inte kostar mer än de pengarna. Jag vill ha en pratedocka. Kanske modellera. Det har jag velat ha länge, inte bara den där gråbruna klumpen som blev så ful när vi bestämde oss för att blanda alla färger.

Nu gnäller pojken i sängen vid dörren. Jag väntar. Han gnäller igen. Jag hoppas att han börjar skrika. Om någon av barnen skriker får man också ringa. Han är liten. Kanske bara två. Eller ett. Jag lyssnar. Han gnyr till igen. Ja, vakna då! Jag hostar till. Lyssnar. Nej, han är tyst. Jag väntar länge, lyssnar åt hans håll. Han somnade om. Jag suckar. Jag tror jag börjar få lite ont nu. Jag rör lite på det stora gipset. Det är jättetungt och fastbundet i den där skenan. Vaggan som de säger, fast det är ju så fånigt, det är ingen vagga för man kan inte gunga på den. Jag säger skena. Det säger syster Gun-Britt också. Hon är ledig imorgon. Och kommer inte förrän sent nästa dag. Det gör lite ont nu. När jag försöker lyfta gör det ont där de säger att de tagit bort det stora fingret. Det ilar. Då brukar det göra mer och mer ont. Det betyder att jag snart kommer kunna ringa och någon kommer öppna dörren, kanske hon med parfymen som jag inte känner. Jag tror att hon är snäll. Jag är inte säker. Alla är snälla i början. Men en del är inte snälla när man har kräkts. Var har jag skålen. Var har jag rondskålen? Har de glömt ställa den bredvid i sängen? Då når jag ju inte om jag börjar må illa. Jag mår illa nu, jag känner det. När jag sväljer blir det mer spott, då mår man illa. Och det blir så där högt i munnen. Som en håla. Och man blir svettig. Jag är svettig nu. Jag känner att jag mår illa. Var är skålen? Då måste jag ringa.

“Vem var det?” viskar hon när hon kommit in.

“Jag, jag tror jag måste kräkas.”

“Oj, här är skålen.”

Vi väntar. Jag ligger med skålens kant mot kinden och väntar. Hon står bredvid. Jag hulkar en gång. Inget kommer. Jag väntar. Hon väntar. Jag vill inte att hon ska gå för jag känner att det kommer. Jag andas inte i magen utan bara lite där uppe i bröstet, magen är äcklig.

“Kommer det nåt?”

“Snart.”

“Det gick kanske över?”

Jag tittar på cellstoffen, den tjocka högen, jag tänker på hur den luktar när de torkar bort de sega spottrådarna från min mun, hur det liksom kletar utanpå pappret och utanpå min mun, sega långa strängar och pappret luktar illa. Nu kommer det och jag slappnar av och spänner mig. Gång på gång. Det kommer kiss i byxorna. Jag försöker knipa igen men det går inte. Jag har inte kissat på länge. Det kommer en varm blöt fläck mellan mina ben. Jag hulkar och hostar till. Andas genom munnen för att slippa lukten.

“Känns det bättre nu?”

Jag nickar. Hon klappar mig över håret. Torkar ett tag om munnen och ger mig papper. Jag torkar ordentligt så jag blir torr i ansiktet. Hon håller skålen långt ifrån. Hon är på väg nu. Nu går hon ut. Jag vill säga att jag har kissat ner mig men munnen är tyst. Jag tror jag måste vänta.

“Hoppas du får sova nu, ända till morgonen.”

Dörren går igen med ett sus. Det ringer i korridoren. Någon annan behöver hjälp. Jag känner på mina byxor. Det är en fläck under mig också. På lakanet. Det känns äckligt. Varmkallt. Jag tittar på frottehandukarna som hänger på natduksbordet. En till ansiktet och en till stjärten. Vågar jag ta den? Vad ska de säga då? Jag kan hänga tillbaka den utan att de ser det? De kanske ändå ska byta imorgon. Det svider på låren. Jag knölar ihop cellstoff och stoppar i underbyxorna. Sedan drar jag sängbordet mot mig och sträcker mig så långt jag kan, tills jag når handduken. Jag får tag i den och lägger den under mig. På den blöta fläcken. Det känns skönt.

Jag tror jag kan somna nu.

Det börjar göra ont i handen. Nu gör det ont. Jag känner att det gör jätteont. Jag känner att det dunkar. Då gör det ont. Man får ringa när det gör ont. För då måste man. Jag tror jag måste ringa snart.

*

IMG_3386