Utvecklingssamtal med tiden

by miobrev

Tjugofyra timmar. Varje dygn.

Varken mer eller mindre, det är vad vi har, allihopa. Hur många dygn vi får är förstås olika, men om vi bortser från det så är det väldigt lite att diskutera. Vi har vad vi har och den där påsen med minuter är exakt densamma för oss. Ändå får vi för oss att de där tjugofyra timmarna är väldigt orättvist fördelade ibland.

Ibland blir jag frustrerad över att jag inte har mer tid. Jag vill göra så mycket och jag hinner inte. Jag vill skriva, baka, träffa vänner, vara med familjen, vandra, gå på kulturevenemang, meditera, ha ensamtid, läsa, laga god mat, pyssla hemma, ni vet plocka bort ett gult blad, flytta lite på en ljusstake, byta vatten i en blomvas. Gå någon kurs. Och tänka. Framför allt tänka, så att jag har något att skriva om. Då ser jag kanske på andra som ”har mycket tid” och tänker att så skulle jag också vilja ha det. Det är inte konstigt, tänker jag, att jag inte hinner, jag jobbar heltid, kvällarna är korta, helgerna går fort. Om jag skulle få vara författare en dag i veckan, eller två, av mina jobbdagar, då skulle det vara annorlunda. Då… Nu har jag ju ingen tid. Så mycket mer skulle kunna bli skrivet.

Sedan jämför jag med hur jag haft det tidigare i livet. Då jag jobbat heltid, pendlat långt till jobbet, ensamstående, barn som fortfarande behövde mig dagligen. Då liv nummer två startade när  jag på kvällen kom in genom dörren. Det var föräldramöten, utflyktsmat, skjutsningar till olika aktiviteter. Eller ännu tidigare, då jag pluggade heltid med tre små barn, en man som också pluggade, periodvis på bortaplan. Extrajobb, veckohandlingar och tvätt upp till taket i tvättstugan. Och när jag tänker på det så inser jag att jag har ju hur mycket tid som helst nu.

Det var tjugofyra timmar även då.

Så vad vill jag? Jag tror att jag innerst inne envist vill förhandla om lite mer tid. Tjugosex timmar? Kanske? Två timmars skrivtid till på morgonen, snälla? Under en kort period, bara? Nähä. Men om jag gör som på jobbet? Ett slags medarbetarsamtal och en tidsförhandling varje år. “Så här har året varit, detta har jag lagt tid och energi på, dessa förändringar har jag gjort, detta har jag genomfört som har gynnat det jag vill. Och framåt. Nu vill jag se driva igenom följande förändringar och jag har följande mål.” Fast det är något med det där krassa, teoretiska som jag inte riktigt vill vara med på. Jag vill bara känna att tiden kommer till mig. Och det gör den ju också. Så jag stannar till lite istället.

Som nu. Nu sitter jag här. Alldeles ensam och gör det jag vill. Klockan är åtta på morgonen. Det är tyst i lägenheten, bara jag är vaken. I går kväll var alla barnen hemma och eftersmaken är varm och mjuk. Samtal, skratt, funderingar och förhoppningar delades och diskuterades runt middagsbordet. Tiden fanns inte då.

Utanför fönstret hör jag staden vakna. En bil kör förbi, jag undrar vart den är på väg. Jag tror att caféet på hörnet har ställt upp sitt nybakade bröd, och snart kommer dagens första kund. En buss kör förbi. Morgonljuset är blekt och jag känner att det är på väg mot vår. Februari släpar ljuset med sig, drar det mot mars som tar över och fyller på. Och de här dagarna är våra, vi är här nu. Och… Ja! Nu har jag det. Nytt inlägg kommer med nya insikter.

Livet är inte det värsta man har och snart är kaffet klart.

9132886871_a354af6a91_c

(Citat: Benny Andersen. Foto: Rickard Taubner, www.flickr.com/photos/mrpianoman)