Sinnlighet, innerlighet och andlighet
by miobrev
“Du är din egen sanning och det är bara du själv som kan svara på meningen med livet.” (Sören Kierkegard)
Kierkegard menade att varje människa behöver något att leva för, något som får henne att gå upp på morgonen och se fram emot morgondagen. Han levde sedan hela sitt liv för att försöka ta reda på vad detta något skulle kunna vara, vad det är att vara människa och hur hon ska finna meningen med livet. Med tiden tyckte han sig kunna se en väg. Den vägen går från sinnlighet, via innerlighet till andlighet.
Sinnlighet. Steg ett, han menar att ett uppvaknandet startar där. Att leva med de fem sinnena öppna. Leva sinnligt kan vara att känna doften av det rena lakanet och stanna till vid det. Eller uppleva den fuktiga dimman över viken och lyssna på tystnaden i naturen. Att känna klänningens tyg mot kroppen och nylonstrumpans följsamhet över benet. Att se ett löv singla ner genom luften för att plötsligt dansa till och ta en extra piruett genom det krispiga syret innan det landar. Att känna smakerna och dofterna vid en måltid. Känna värmen av maten och kylan i drycken. Kryddor och smaksensationer. Lyssna, verkligen lyssna på instrumenten i musiken eller en rösts egen ton. De här sakerna tycker jag inte är så svåra. Det handlar om att försöka leva öppen för vad som händer omkring och i en varje dag.
Innerlighet. Steg två. Kanske är vi ibland även i innerligheten. Jag är det när jag målar, när något berör mig och får mig att vilja skratta eller gråta, när jag hör mina kloka barn berätta om sina tankar. När jag möter en annan människa och känner mig helt förstådd eller får förtroendet att verkligen lyssna på någon. När jag läser något som berör mig. När jag ser andra som är i sin innerlighet. ”Innerlighet är att vara närvarande i sig själv” sa Sören Kirkegard. Hans uttalande är påfallande likt dagens så populära mindfulness, yoga eller meditationstekniker. Det är inget nytt. Att vara innerlig. Att vara där man är och vara medveten om att man är där.
Andlighet. Tredje steget. Jag tror att vi även då och då snuddar vid andlighet. Jag menar den unika känslan av att vara ett med något större. Att lyftas en aning över marken och ana det osägbara som jag inte har ett språk för. Det som är bortom mitt nedärvda, trötta frikyrkospråk. Det som är inuti och inte utanpå. Alldeles för många talar om detta med för många ord. Förklarar sönder, tar patent på hur det är, ska vara. Men den andlighet jag söker ligger inte i de många orden, predikningarna, samfundens stadgar och diskussioner om barn- eller vuxendop, frågan om att viga homosexuella eller inte. Den vägen är inte längre min väg. Den ledde till tvång och inre isolering, en känsla av att jag skulle vara, tänka, och leva på ett sätt som var förutbestämt och beslutat av någon annan.
Så var finns min andlighet? Den är en aning, snarare än en tro. Jag satt en gång i tystnad på ett berg och tittade ut över en havsvik. Det var fullständigt stilla i och utanför mig. En havsörn seglade på himlen, bredde ut sina vida vingar och föll mot vattenytan. I buskarna bakom min rygg rörde sig en vind, fick det att prassla i löven. Doften av mossa, sten och kanske ett uns sälta, flödade in i min kropp i varje andetag. Jag kände en sådan oerhörd glädje över få… vara med i världen.
Då kysste jag berget, jag gjorde faktiskt det. La mina läppar mot bergets kalla skrovliga yta i ett utslag av överväldigande tacksamhet. När jag sedan vände upp ansiktet mot himlen föll det plötsligt och helt oväntat ett fint regn mot min hud. Jag gick långsamt hem genom skogen och tänkte för mig själv att den stunden ska jag aldrig glömma. Den var en resa mellan sinnlighet, innerlighet och andlighet.
Hade Kierkegard funnits anträffbar hade jag ringt honom och sagt att jag tror han kan ha rätt. Jag är inte säker, men det kan ligga något i det han kom fram till. Skulle gärna vilja prata med honom om det. Vad tror ni? Vad behöver människan för att orka gå upp på morgonen, för att vilja leva?
Ni vet. Till exempel. Att bara få vara med när det klarnar upp.
(Foto: http://www.flickr.com/photos/mrpianoman)
Tänker ganska ofta i liknande banor och tror att det är vanliga “snart femtio-uppvuxna i frikyrkan” tankar. Jag har valt att vara kvar, hittills kunnat se så mycket varmt och positivt i gemenskapen, att jag velat vara med och utvecklas i den. Men hur som helst känner jag att Kirkegaard hade bra koll, att ta vara på sinnlighet, innerlighet och andlighet är att vara nära meningen.
Tack Annica för dina tankar. Det viktiga är väl just det, att man känner att man kan fortsätta utvecklas, att vara i en miljö som uppmuntrar det. Och att tillåta sig själv det, inte minst. “Att vara nära meningen” Åh, vad fint uttryckt!
Vackert och känns verkligen sant. Känns också vemodigt och väcker en hel del ängslan hos mig. Jag vill leva närmare vad som verkligen är meningen för mig – det som skänker mig glädje. Men andra meningsfulla möten tar oftast över. Ansvar mot familj och de närmaste ställs mot ansvar mot andra i större behov. Tänker ibland på Stig Johanssons dikt om livet. “Dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”
Ja det är svårt det där med tiden. Prioriteringar. Vissa faser i livet är det svårare än andra. Men längtan är kanske nog ibland. Bara att den finns där då och då och påminner oss om att vi är mer än vad vi i vardagen kanske kommer ihåg.
Och att i tanken vara där vi är, och inte på väg mot nästa möte eller uppgift, kan vara den stora skillnaden ibland. Men visst funderar man på vad som är att leva “nära meningen” ibland. Vad betyder det i mitt liv?
Fokus på individ, gruppen och/eller samhället. Tänker ofta på hur detta verkar ha förändrats. Bara från mina föräldrars generation till min. Hur min far och mor verkligen levde “alla ska med”. Mannen som mamma hittat på tåget och som fick delerium mitt i natten, eller när jag plötsligt skulle dela rum men en flicka som behövde någonstans att bo för ett år eller så… Och hur jag och (många andra med mig) nu lägger krutet på mig själv och min allra närmaste lilla familj.
Menar/tänker att man förr kanske levde mer för andra och såg en mening i att vara betydelsefull i gruppen “vad kan jag göra” istället för “vad kan jag få”. Mina tankar drar iväg så att det måste bli totalt obegripligt att följa 🙂
Tror att det är större risk att tappa meningen med livet om man “inte är större än sig själv”. Andligt, socialt…om man saknar sammanhang och en större mening. Samtidigt som det också innebär förpliktelser.
Intressanta tankar. Och svårt. Det är en balansgång det där. Jag är, på ett annat sätt än du, mer teoretiskt än praktiskt, uppvuxen med att man ska tänka på andra. Så mycket att jag uppfattade det som att det var fel att tänka på sig själv, att ens egna känslor och behov var fula och till varje pris skulle tryckas bort. Det kan ta ett halvt liv att då förstå vad det inre vill. Och lika lång tid att förstå att man inte ska kasta ut barnet med badvattnet. Att det, precis som du säger, ligger något vackert, naturligt och meningsfullt i att hjälpa andra. Att det inte behöver betyda att man själv ska offras. Utan att det är en förmån. Och att det gäller att hitta någon slags balans. Både för andras och egen skull. Meningen med att vi är här, bottnar inte även dessa tankar där? De stora frågorna.
Ansvar – att svara an. Positivt och negativt laddat.
Det har jag aldrig tänkt på! Vilken fin och självklar tolkning av ansvar.