Miobrev

“Du är din egen sanning och det är bara du själv som kan svara på meningen med livet.” (Sören Kierkegard)

Kierkegard menade att varje människa behöver något att leva för, något som får henne att gå upp på morgonen och se fram emot morgondagen. Han levde sedan hela sitt liv för att försöka ta reda på vad detta något skulle kunna vara, vad det är att vara människa och hur hon ska finna meningen med livet. Med tiden tyckte han sig kunna se en väg. Den vägen går från sinnlighet, via innerlighet till andlighet.

Sinnlighet. Steg ett, han menar att ett uppvaknandet startar där. Att leva med de fem sinnena öppna. Leva sinnligt kan vara att känna doften av det rena lakanet och stanna till vid det. Eller uppleva den fuktiga dimman över viken och lyssna på tystnaden i naturen. Att känna klänningens tyg mot kroppen och nylonstrumpans följsamhet över benet. Att se ett löv singla ner genom luften för att plötsligt dansa till och ta en extra piruett genom det krispiga syret innan det landar. Att känna smakerna och dofterna vid en måltid. Känna värmen av maten och kylan i drycken. Kryddor och smaksensationer. Lyssna, verkligen lyssna på instrumenten i musiken eller en rösts egen ton. De här sakerna tycker jag inte är så svåra. Det handlar om att försöka leva öppen för vad som händer omkring och i en varje dag.

Innerlighet. Steg två. Kanske är vi ibland även i innerligheten. Jag är det när jag målar, när något berör mig och får mig att vilja skratta eller gråta, när jag hör mina kloka barn berätta om sina tankar. När jag möter en annan människa och känner mig helt förstådd eller får förtroendet att verkligen lyssna på någon. När jag läser något som berör mig. När jag ser andra som är i sin innerlighet. ”Innerlighet är att vara närvarande i sig själv” sa Sören Kirkegard. Hans uttalande är påfallande likt dagens så populära mindfulness, yoga eller meditationstekniker. Det är inget nytt. Att vara innerlig. Att vara där man är och vara medveten om att man är där.

Andlighet. Tredje steget. Jag tror att vi även då och då snuddar vid andlighet. Jag menar den unika känslan av att vara ett med något större. Att lyftas en aning över marken och ana det osägbara som jag inte har ett språk för. Det som är bortom mitt nedärvda, trötta frikyrkospråk. Det som är inuti och inte utanpå. Alldeles för många talar om detta med för många ord. Förklarar sönder, tar patent på hur det är, ska vara. Men den andlighet jag söker ligger inte i de många orden, predikningarna, samfundens stadgar och diskussioner om barn- eller vuxendop, frågan om att viga homosexuella eller inte. Den vägen är inte längre min väg. Den ledde till tvång och inre isolering, en känsla av att jag skulle vara, tänka, och leva på ett sätt som var förutbestämt och beslutat av någon annan.

Så var finns min andlighet? Den är en aning, snarare än en tro. Jag satt en gång i tystnad på ett berg och tittade ut över en havsvik. Det var fullständigt stilla i och utanför mig. En havsörn seglade på himlen, bredde ut sina vida vingar och föll mot vattenytan. I buskarna bakom min rygg rörde sig en vind, fick det att prassla i löven. Doften av mossa, sten och kanske ett uns sälta, flödade in i min kropp i varje andetag. Jag kände en sådan oerhörd glädje över få… vara med i världen.

Då kysste jag berget, jag gjorde faktiskt det. La mina läppar mot bergets kalla skrovliga yta i ett utslag av överväldigande tacksamhet. När jag sedan vände upp ansiktet mot himlen föll det plötsligt och helt oväntat ett fint regn mot min hud. Jag gick långsamt hem genom skogen och tänkte för mig själv att den stunden ska jag aldrig glömma. Den var en resa mellan sinnlighet, innerlighet och andlighet.

Hade Kierkegard funnits anträffbar hade jag ringt honom och sagt att jag tror han kan ha rätt. Jag är inte säker, men det kan ligga något i det han kom fram till. Skulle gärna vilja prata med honom om det. Vad tror ni? Vad behöver människan för att orka gå upp på morgonen, för att vilja leva?

Ni vet. Till exempel. Att bara få vara med när det klarnar upp.

(Foto: http://www.flickr.com/photos/mrpianoman)