Nytt smakprov och en inbjudan

by miobrev

Eva är nu i USA, har av en slump träffat John,  för att slippa en ångestfylld och sömnlös kväll på hotellrummet efter att ha sovit hela dagen, tackar hon ja till att äta med honom. De sitter nu på en restaurang och hon förvånar sig själv med att öppna sig för den här mannen som hon egentligen inte alls känner. 

(Liksom förra gången får ni ha överseende med det grafiska. Bloggar och boktext ser inte likadant ut.)

”Tröttheten då?” frågar han.
”Ja?”
”Hur känns den?

Hon tänkte på tröttheten. Den som inte kunde avhjälpas med sömn och vila. En trötthet som satt sig ända in i märgen och vävde en fuktig tung hinna över allt. Grå timmar som betades av en efter en. De låg framför, hon levde igenom dem och hon släppte dem bakom sig, i en hög. Avverkade. Som man kapar ved. Att hon nu äntligen bestämt hur stor högen framför henne var. Överskådlig, möjlig att klara av. Hon arbetade inte längre i blindo utan att veta när hon skulle få sluta.

”Förfärlig är den”, sa hon.
Hon såg ner på tallriken med bröd, friterad ost, honung och valnötter, orkade inte lyfta besticken och börja äta. Istället satt hon bara tyst. Tänkte att hon snart skulle smaka på maten och att de sedan skulle ha en lättsam och trevlig kväll, att han var värd det när han bjudit henne på en fin restaurang. Han var också tyst. Hon tittade upp.
Han såg på henne med sina bruna ögon, höll glasögonen i  handen, bet på yttersta kanten av skalmen. Nickade. Såg inte förvånad ut, utan nickade som om han förstod. Och väntade. Som om han ville veta mer.
”Och skulden över allt. Just nu till exempel, att jag inte tar ansvar och ser till att vi har det trevligt”, sa hon.
Han log.
”Ja, inte bara middagen, det dåliga samvetet för allt och alla”, la hon till.
”Som till exempel?”
”Mamma, männen jag sårat, mina vänner, att jag inte har fler vänner, de utstötta i samhället, de fattiga barnen. Alla. Jag skänker ständigt pengar till välgörenhet för att tysta det där samvetet, men det verkar omättligt. Och slutligen …” hon drog in luft, ”har jag har dåligt samvete för att jag har dåligt samvete, när jag egentligen har det så bra.”

Hon ryckte på axlarna. Hon visste hur hopplöst och orimligt det var. Ingen kunde hjälpa alla. Men han log inte alls, han drog ett djupt andetag och frågade:
”Vem har lagt hela den här bördan på dina axlar?”
Hon skakade på huvudet.
”Ingen, vad jag vet”, sa hon.
”Ingen aning?” frågade han.
”Föräldrar brukar få bära hundhuvudet. Pappa dog tidigt, jag kommer inte ihåg honom. Det har bara varit mamma och jag, men det var bra. Jag växte upp i frikyrkomiljö, det upplevde jag nog, så här i efterhand, som ganska kravfullt. Man räckte aldrig till. Jag förväntades alltid vara mycket bättre än mina klasskompisar som inte var med i kyrkan. Och ja, jag skulle helst rädda alla. Rädda dem från något som var värre än den här världen … Men samtidigt var det en trygg miljö. På ett sätt.”

De var tysta en stund. Ljuset hade brunnit ut i den lilla glaslyktan på bordet mellan dem. En servitris kom och tände ett nytt och John log mot henne. Så enkelt det måste vara, tänkte Eva, när det lätta ligger så alldeles under ytan.

Ur: “Om natten är samma himmel mörk”

Se föregående inlägg för inbjudan till releasefesten.
Boken går nu också att förbeställa på www.idusforlag.se