Man vill att någon ska fråga hur det gick.

by miobrev

IMG_3773

 

 

IMG_3770

 

“Man vill att någon ska fråga hur det gick” (Acryl på canvas)

 

Detta har blivit som en röd tråd genom min bok. En urmening i det jag skrivit. Människor kan stå ut med att bli sårade. Klara att människor, medvetet eller omedvetet gör en illa. Man kan ta sig igenom både det ena och det andra. Men man vill att någon ska fråga hur det gick. Man behöver uppmärksamhet om såren. Beaktande av ens erfarenheter.
Ett litet barn som ramlar ute på grusgången skrapar sig och springer in till mamma och pappa. När barnet får uppmärksamheten så kommer gråten, väller fram, omöjlig att hejda, för någon ser och hör. Då gråter man.

Tänk om vi kunde få den där uppmärksamheten var och en. Tänk er en hel vecka, några människor instängda i ett hus utan tv, internet och telefoner. Tänk er att vi där får tid att berätta om oss själva. Om våra liv. Hur vår historia ser ut. Var och en. Smått och stort. Hur det var att börja skolan. Vårt första husdjur, vad det hette, hur det kändes, hur det luktade, hur man tog hand om det, hur man slarvade med att ta hand om det. Hur det var första gången man var kär. Eller olyckligt kär. Skolresan man mindes av ett särskilt skäl. Pianolektionerna eller blockflöjtslektionerna. Hur det kändes när man äntligen kunde spela ”Spanien är ett land”. Var man glad då eller trött på hela skiten? Simskolan? Hej Matematik och Lämmelskolböckerna? När man förstod att man var vuxen, kändes det skönt eller skrämmande? Hur var farföräldrarna, vilken historia bär de på och hur var de mot en när man var liten? Hade de några hemligheter som man fortfarande undrar över? Hur var det första gången man satte nyckeln i den första egna lägenheten? Hur var doften? Vilket överkast hade man, bäddade man sin säng, och hur var det med ekonomin? Var man lycklig eller olycklig? När barnen kom, vaknätterna, mysmorgnarna och barnens första steg och ord. Tröttheten blandad med lyckan. Funderingarna man haft, insikterna man fått, tveksamheterna man har. Vad vet nästan ingen människa?

Sådär kan man fortsätta gå igenom år efter år, och alla skulle lyssna utan att avbryta. Våga lyssna även på tystnaden, utan att fylla i tystnadsluckorna. Kanske en del skulle behöva intresserade frågor, en del skulle endast vilja ha intresset i ögonen hos dem som lyssnar. Allt skulle handla om att försöka förstå hur livet varit och är för just den människan. Det börjar låta som en mix av Stjärnorna på slottet, Big brother och en intensiv gruppterapi. Ändå är det inte alls det jag menar. Jag menar bara vänskap. Medmänsklighet. Tid. Nyfikenhet. Samtal om att vara människa. Hur olika våra liv ser ut. Hur många av er skulle vilja vara med. Rent teoretiskt?

Jag skulle vilja ha en sådan plats. Helst någonstans där värmen kommer tidigt på vårvintern och stannar fram emot december. Mycket sommar och sol. Jag drömmer om det på nätterna. Sydeuropas mandelblommor, olivträd och en piazza. Jag tror jag har hittat ett nytt koncept! Minns var ni först hörde det! Livsberättelsernas retreatplats. En vacker dag kanske jag gör det. Vem vet?

  IMG_3772