Läsprov! “Om natten är samma himmel mörk”

by miobrev

“Det går en bro från tro till ro”, skriver poeten Bo Setterlind.

Eva, huvudpersonen i “Om natten är samma himmel mörk”  har bestämt sig för att en mer bokstavlig bro ska skänka henne ro. Här kommer ett smakprov ur boken som snart finns ute. Här har huvudpersonen Eva fått sin jobbarkompis intensiva tonåring på halsen på väg till USA. Hon har lovat att hjälpa henne in genom säkerhetskontrollerna. Själv har Eva planer som inte alls passar ihop med den här levnadsglada tjejen.
Ha övereseende med formatet. Radbrytningar, stycken, obefintliga indrag etc. Det är bloggen som bestämmer över mig.

(Åtta)

Eva stängde sin ytterdörr, låste och stannade till ett ögonblick. Hon stack ner handen i ytterfacket på handväskan och kände efter att pass och biljetter låg där. Sedan släppte hon nyckeln i ytterfacket på resväskan och tryckte på hissknappen. Tretton år hade hon bott i det här huset.

Sara stod på trottoaren och väntade när Eva kom i taxin. Otroligt lång och väldigt smal, på huvudet hade hon en stickad mössa i glada färger, för övrigt var hon svartklädd, lager på lager. Två rader av långa plastpärlhalsband, sådana som barn gör på dagis. Omkring henne stod väskor och kassar. Hon log glatt och drog en öronsnäcka ur örat.

”Hej Sara, det är jag som är Eva.”
”Hej! Gött att jag får åka med dig. Jag har lite mycket saker. Hjälp, jag vet inte hur jag ska få med mig allt.”
”Ska du verkligen ha med dig kudden?”
”Ja, det måste jag. Och Nelly.” Hon drog fram en sliten nalle ur en ficka. ”Annars kan jag inte sova. Hon är min lyckoamulett, jag fick henne när jag var fem år och hade brutit benet. Sen dess …”, hon höll upp nallen framför ansiktet och tryckte in näsan i den toviga pälsen”, … är vi oskiljaktiga.”
”Kan jag stoppa in allt här bak?” Taxichauffören avbröt Sara och tog tag i ett par väskor.
”Japp. Allt utom mig. Jag sätter mig här. Sitter man alltid bak i taxi?” Hon vände sig till Eva. ”Jag har alltid undrat vilket som är mest rätt. Om man åker själv, är inte det lite fånigt att sitta bak då? Och så får man luta sig fram om man ska prata med chauffören. Jag fattar inte det.” Eva hann inte svara förrän hon fortsatte: ”Jag ska hälsa jättemycket från mamma. Hon hade velat följa med och vinka av sin enda dotter. Eller, enda dotter är jag väl inte men i alla fall.”
Eva satte sig bredvid Sara och sneglade på henne. Vad hon pratade.
”Nej!” skrek Sara plötsligt och öppnade dörren. ”Handväskan, den kan jag ta här.” Chauffören sträckte den till henne och hon drog en djup suck. ”Puh. Passet och pengarna, du vet. Det är sånt man alltid ska ha inom synhåll.”
Det kröp i Eva.
”Det har du rätt i”, svarade hon.
”Nu åker vi. Mooot Los Angeles!” Det sista sa hon till chauffören som just satte sig.
”Ska bli, damerna.” Han kastade en blick i backspegeln och de lämnade Stockholms innerstad och tog norrut mot Arlanda.

”Te. Nu måste jag bara ha en kopp te. Jag dricker minst sex, sju koppar om dan. Ska du ha te?” Sara tittade på Eva som skakade på huvudet.
”En kopp kaffe kan jag ta, jag ska bara gå på toaletten först.”

Eva sjönk ner på toalettstolen. Det var tyst och skönt härinne. Redan trött och de hade inte startat resan ännu. Hon tog upp sin anteckningsbok och läste den sista nerklottrade psalmversen.

Jag skall gå genom tysta skyar,

genom hav av stjärnors ljus.

Och vandra i vita nätter,

tills jag funnit min faders hus.

Jag skall klappa sakta på porten

där ingen mer går ut,

och jag skall sjunga av glädje,

som jag aldrig sjöng förut.

Det var så vackert: ”vandra i vita nätter”. Hur kunde hon ha missat hela denna skatt av texter som talade så direkt till henne? Att hon inte tidigare förstått det hemliga budskap som fanns för den som ville öppna sig. Hon sträckte på sig och gick ut för att sätta sig tillsammans med Sara och vänta på boarding.

Sara satt vid ett bord tillsammans med en äldre dam. De pratade och Sara gestikulerade, visade med vida rörelser något stort och lutade sedan huvudet bakåt och skrattade högt. Damen böjde sig fram, sa något och skrattade hon med. Eva gick fram till dem och satte sig. Det stod en kopp kaffe till henne, det var ljummet och smakade bränt, men Eva drack det och tog upp plånboken för att betala.
”Jag bjuder”, sa damen. ”Alice heter jag.”
”Hon ska åka till sin syster i USA, häftigt va? Hon är åttiosex år. Det kan man ju inte tro?” Sara såg förtjust ut.
”Din dotter hjälpte mig att bära brickan, inte alla ungdomar som är så artiga. Så jag vill bjuda er på kaffe, för man ska uppmuntra positivt beteende. Det är precis som med hundar.” Damen såg belåten ut.
”Hon är inte min mamma, vi är bara kompisar”, sa Sara och log mot Eva. Eva nickade.
”Vad ska ni ta er för i Amerika då?” frågade Alice.
”Först ska vi åka bil längs med kusten upp till San Francisco, sen ska vi skiljas åt och semestra på var sitt håll”, sa Sara.

Eva blev kall. Först ska vi åka bil? Hon skulle hjälpa Sara genom säkerhetskontrollerna. Inget annat! Efter det skulle de skiljas åt. Sedan några dagar av ensamhet och förberedelse innan hon tog den slutgiltiga kontrollen över sitt liv. Odramatiskt med den enkla tillfredsställelsen i att ta konsekvensen av ett innehållslöst liv. På väg till den ursprungliga tanken. Att åtminstone klara av att göra slut på det. Sara hade missuppfattat något, när hon blev ensam med henne skulle hon tala om att hon inte fick följa med till San Francisco. Det var så absolut enkelt. Nej, Sara. Tyvärr.

Fyra sekunder tar det i genomsnitt från brokanten innan man når Stilla havets yta. De allra flesta dör redan i det ögonblick då kroppen möter vattnet. Ettusenett, ettusentvå, ettusentre ettusenfyra. The End. Och sedan börjar det nya.

Flygvärdinnan log och hälsade välkommen när de steg ombord. Sara trängde sig förbi kön av människor som stod och lastade upp väskor och jackor. Eva väntade. Orkade inte. Slutligen lättade det i gången och hon letade sig fram till sin plats. Sara vinkade från sitt säte några rader bort. En äldre dam satt vid fönstret på platsen bredvid Evas. Hon nickade när Eva satte sig och vände sig sedan mot fönstret igen. I handen hade hon en tygnäsduk och i stolsfickan framför låg en Hemmets Veckotidning. Den blekrosa dräkten såg varm ut. Plötsligt övermannades Eva av en förfärlig saknad, hon fick nästan svårt att andas. Den välbekanta känslan av att hon var på fel plats, att livet pågick någon annanstans, att hon längtade utan att kunna precisera vad eller vem hon saknade, vräkte sig över henne.
Hon blinkade. Tankarna klamrade sig fast vid barndomsminnen, gjorde känslorna greppbara och begripliga. Mormor och hon som gick och handlade i pappershandeln, de stora pappersdockorna hon fick köpa när de skulle gå på tältmöte. Paketet fick inte öppnas förrän precis innan de skulle gå, hon lånade mormors hemsydda grönrandiga tygkasse att ha dem i. Träbänkarna i det stora tältet, kylan om baken och värmen om resten av kroppen. Dockornas glada ansikten.

Människorna runt omkring som sjöng och bad med konstiga ord på språk hon inte förstod. De grät, snöt sig och sjöng ännu högre. Dockorna fick namn och kläddes med kläder, blev människor i Evas händer. De gömde sig under hennes kofta när de blev rädda för pastorn som ropade. När mötet var slut lämnade de det som såg ut som ett cirkustält, och gick hem till mormors kök där det dukades upp smörgåsar med prickig korv. Och mormor nynnade och sa att hon blev salig av de här tältmötena. Hennes hand på huvudet när hon förmanade Eva att söka den rätta vägen, att lova mormor det.

Hon sörjde mormor. Och mamma. Och sig själv som liten flicka. Att det inte blev mer, när allt började så bra.

Men nu var hon vuxen och hon hade äntligen ett mål, och det var inte resan som var mödan värd. Det var målet. Och hon skulle få möta mormor, för hon hade äntligen kommit tillbaka på den rätta vägen. Nu tänkte hon sova.

När vagnen med drycker kom beställde hon in två småflaskor whisky trots att hon avskydde smaken, drack i stora brännande klunkar. Snart var hon varm och mjuk i magen. Motorljudet var lugnande och hon blundade. Tänkte på att mormor inte skulle ha tyckt om att hon drack alkohol, hon hade haft en så enkelspårig syn på det där. Det hade de alla haft, hon själv också. Det var mycket regler. En så tydlig uppdelning av vad som var bra och inte, gott och ont, rätt och fel. Var det någon som protesterade egentligen? Eller lämnade de istället kyrkan, de som tänkte annorlunda? Blev de uteslutna?
Men hon hade ju haft hela sitt liv där, alla kompisar, alla upplevelser. Hon hade inte velat vara någon annanstans.

8625013891_b0262efd5f_k 

Vill du att boken ska dimpa ner i din postlåda, förhoppningsvis en vacker vårdag i mars, kan du göra en beställning:  mariabom@casselbrant.se om du vill ha den signerad, alternativt köp här: www.idusforlag.se

Är du intresserad utan att ha spenderbyxorna på, kan du be ditt bibliotek köpa in den. Vänta ett tag med det.

(Foto: Rickard Taubner. http://www.flickr.com/photos/mrpianoman)