En mur är en mur. Men…
by miobrev
De hinder vi står inför i våra liv är ofta de historier vi berättar för oss själva. Om vi kan lyckas ta oss förbi dessa ”sanningar” kan vi upptäcka att det finns något djupare där, möjligheter vi inte anade, berättelser vi aldrig hört. Hur kommer vi förbi de här historierna som är jag? Hur släpper man taget om dem? Jag tror på stillheten som en väg att släppa falska historier om vem vi är. Att ge sig själv tiden att vara ensam med sig själv. Kanske sitta någonstans och lyssna på ljuden omkring utan att vara en del av dem. Bara sitta där och låta dem finnas som en kuliss, samtidigt som bruset inuti långsamt saktar ned och sjunker undan. Att låta tankarna komma och gå, utan att lägga någon vikt vid dem. Att ta sig tiden att möta det lugna som finns längst in. Innanför stressen, de hackande tankarna, de analyserande tankarna, de kritiska tankarna, de förnuftiga tankarna, de inlärda tankarna. För det är där, i det här ständiga flödet av tankar som vi skapar sanningarna om oss själva, som alls inte är några sanningar. Men det går inte…Jag har aldrig kunnat. Det är inget för mig. Jag vågar inte göra det ensam. Jag har inte tid. Jag är en nedstämd människa. När jag får mer tid kommer jag att… Jag skulle aldrig kunna… fast jag vill. Jag är bara sån.
Om de här tankarna bemöts med tystnad, med stillhet så saktar de in. Man övar och med tiden når man stillheten snabbare, den finns alldeles under ytan. Och där uppstår nya sanningar. Nya berättelser och inte minst helt nya möjligheter att leva sitt liv, utan begränsningar.
En mur är en mur…
men lyfter man blicken kan det finnas öppningar…
och där kan det visa sig helt nya vyer.
Och plötsligt vet man vad man längtat efter!
(Foto: Maria Bom Casselbrant)
Tack! Klok som en bok.
Elin, tack, men det är väl sånt vi alla vet innerst inne. Ibland blir det klarare och då får man passa på att skriva ner det. Så man inte glömmer. 🙂
Tack vilken underbar text och vackra bilder.
Tack Ann-Sofie! Så roligt att du läser! Kram!
Tack, Maria. Var på en retreat i helgen, och erfor det du formulerar så fint: jag insåg, att livet FÅR var så här fint som det är nu, att jag skall tillåta det och bara leva. Utan tveksamhet och rädsla.
Åh, det var på en retreat jag första gången förstod hur oerhört långt jag hade till tystnaden i mitt inre. Det var en obehaglig upplevelse att inse hur skräckslagen jag var för att stanna upp. Men då hade jag redan nått någon slags vändpunkt och nu är jag så tacksam för den vilan och lugnet man kan få uppleva. Var var du?
Vad månde bliva av denna kloka kvinna? Målar och skriver och man vill bara få vara med dig på resan genom livet. Tack för att du öppnar din värld.
Berit, vad ska jag säga? Tack! Ja, vi är med på varandras resor. Det känns tryggt, tycker jag.