Miobrev

De hinder vi står inför i våra liv är ofta de historier vi berättar för oss själva. Om vi kan lyckas ta oss förbi dessa ”sanningar” kan vi upptäcka att det finns något djupare där, möjligheter vi inte anade, berättelser vi aldrig hört. Hur kommer vi förbi de här historierna som är jag? Hur släpper man taget om dem? Jag tror på stillheten som en väg att släppa falska historier om vem vi är. Att ge sig själv tiden att vara ensam med sig själv. Kanske sitta någonstans och lyssna på ljuden omkring utan att vara en del av dem. Bara sitta där och låta dem finnas som en kuliss, samtidigt som bruset inuti långsamt saktar ned och sjunker undan. Att låta tankarna komma och gå, utan att lägga någon vikt vid dem. Att ta sig tiden att möta det lugna som finns längst in. Innanför stressen, de hackande tankarna, de analyserande tankarna, de kritiska tankarna, de förnuftiga tankarna, de inlärda tankarna. För det är där, i det här ständiga flödet av tankar som vi skapar sanningarna om oss själva, som alls inte är några sanningar. Men det går inte…Jag har aldrig kunnat. Det är inget för mig. Jag vågar inte göra det ensam. Jag har inte tid. Jag är en nedstämd människa. När jag får mer tid kommer jag att… Jag skulle aldrig kunna… fast jag vill. Jag är bara sån.

Om de här tankarna bemöts med tystnad, med stillhet så saktar de in. Man övar och med tiden når man stillheten snabbare, den finns alldeles under ytan. Och där uppstår nya sanningar. Nya berättelser och inte minst helt nya möjligheter att leva sitt liv, utan begränsningar.

En mur är en mur…

men lyfter man blicken kan det finnas öppningar…

 och där kan det visa sig helt nya vyer.

 Och plötsligt vet man vad man längtat efter!

(Foto: Maria Bom Casselbrant)