Att fly. Till eller från?
by miobrev
Rädsla. En person är skräckslagen och springer, springer, hjärtat slår, andetagen svider, musklerna arbetar, adrenalinet sprutar. Omgivningen är reducerad till något suddigt som flyger förbi i ögonvrån och allt fokus är framåt, framåt!
Intuitivt tänker vi att personen som är rädd springer ifrån något, eller hur? Och så kan det ju vara. Men forskaren John Bowlby tänkte annorlunda, han skrev 1958 i ett brev till hustrun Ursula:
”De flesta människor förknippar rädsla med att vi springer bort ifrån något. Men det finns en annan sida av saken. Vi springer till något eller någon, oftast en person ( … ) Det är så skriande uppenbart, men jag tror det är en ny tanke, och en revolutionerande sådan.”
Bowlby studerade barn som separerats från sina föräldrar. Han menade alltså att han sett något revolutionerande här. En ny tanke. Att när något skrämmande händer är det primära inte att fly ifrån det, utan att fly till något eller någon.
Hårklyverier? Filosofiska funderingar? Ja, kanske. Men intressant ändå, på något sätt.
Jag satt för några dagar sedan och samtalade med en professor som ägnat hela sitt yrkesliv åt att forska om självmord och självmordsprevention. Han var nu över åttio år. Han sa att han var övertygad om att vårt samhälles struktur är ett av skälen till varför vi har så många självmord och självmordsförsök. Vi har byggt bort tryggheten i det kollektiva, menade han. Det individuella synsättet där var och en förväntas klara sig själv är för tungt i vissa utsatta situationer. Han sa att många har så oerhört få omkring sig som de kan lämna över ansvar åt, och få hjälp av. Unga föräldrar, till exempel, har kanske bara sin partner att lita på och dela ansvar med. Om det av någon anledning inte fungerar så blir man väldigt ensam.
Vad gör vi människor när skräcken river i oss eller bekymren hopar sig? Vi kan fly från vår rädsla med hjälp av tabletter, alkohol, droger, hårt jobb, spelmissbruk, sexmissbruk, eller något annat som får oss att glömma. Men kanske vi alla mest av allt längtar efter att springa till någon. Någon som kan ta över vår oro en stund, hålla oss över vattenytan ett tag, tills vi orkar simma själva igen.
Något eller någon. Oftast en person, skriver Bowlby. Vad kan det vara om det inte är en person. En plats? Inom eller utanför en själv. Något annat? Körsbärsblomregn? Var hittar du stabilitet, trygghet och vila när du är rädd? Kanske är det en person du inte anar, som kan vara den platsen för dig. Kanske finns platsen inne i dig, om du vågar stanna, fast du är rädd.
Jag skrev en gång en dikt till den ensamma mamman (skulle förstås lika väl kunna vara en pappa).
Till den trötta
Jag hörde din gråt från bergen
genom förorternas tegelfärgade
grät du
dina barn var inte bara dina
men faderlösa blev de
Jag vill stryka håret ur din panna
jag vill gå upp
en enda av dina nattliga rundor
när barnen drömmer och gråter
ge dig en hel natts sömn
en enda morgon utan
vakans knastriga morgonsällskap
Jag går genom rummen
och samlar suckarna
som strötts över
skärblackavägens minsta lägenhet
för jag hörde din gråt
och såg en vällingflaska som behöver diskas
Du vet inte att inuti dig bor jag
innanför dina rynkor finns sidensläta
hudformationer
färdiga att besökas
beundras
Du glömmer
att i ditt barns kramande hand
finns ett liv
att veckla ut
Jag vill torka dina
trötthetstårar
du mamma med svarta ögon och trassligt hår
den vackraste
på gränsen att ge upp
men du vilar på sekunderna
och det räcker
för Jorden andas snart vår
körsbärsblommorna ska
åter regna i Kungsträdgården
Maria, du är så himla bra!
Karin. Du är så himla snäll!
När ska vi ses?
Ja, visst är den spännande, anknytningsteorin. Våra mönster som vi tar med oss upp i vuxen ålder.
Det finns de som menar att det finns två sorters människor. De som tar sina beslut utifrån kärlek, och de som låter rädslan styra. Nästa roman ska banne mig handla om det. 😉
Ja, den romanen vill jag verkligen läsa! Jag ska påminna dig om idén när du börjar fundera på vad du ska skriva härnäst. Och det måste vara en roman, för det där tar ju ett helt liv att försöka förändra, eller ens få syn på. Räcker inte med en komprimerad novell.
Jag har grundidén färdig. Ska bara släppa det gamla.
Det låter härligt. En ny, alldeles oanvänd idé, som bara ligger gömd som ett frö och väntar på att gro, spira, ta fart och växa till.