Att fly. Till eller från?

by miobrev

fågel

Rädsla. En person är skräckslagen och springer, springer, hjärtat slår, andetagen svider, musklerna arbetar, adrenalinet sprutar. Omgivningen är reducerad till något suddigt som flyger förbi i ögonvrån och allt fokus är framåt, framåt!

Intuitivt tänker vi att personen som är rädd springer ifrån något, eller hur? Och så kan det ju vara. Men forskaren John Bowlby tänkte annorlunda, han skrev 1958 i ett brev till hustrun Ursula:

”De flesta människor förknippar rädsla med att vi springer bort ifrån något. Men det finns en annan sida av saken. Vi springer till något eller någon, oftast en person ( … ) Det är så skriande uppenbart, men jag tror det är en ny tanke, och en revolutionerande sådan.”

Bowlby studerade barn som separerats från sina föräldrar. Han menade alltså att han sett något revolutionerande här. En ny tanke. Att när något skrämmande händer är det primära inte att fly ifrån det, utan att fly till något eller någon.

Hårklyverier? Filosofiska funderingar? Ja, kanske. Men intressant ändå, på något sätt.

Jag satt för några dagar sedan och samtalade med en professor som ägnat hela sitt yrkesliv åt att forska om självmord och självmordsprevention. Han var nu över åttio år. Han sa att han var övertygad om att vårt samhälles struktur är ett av skälen till varför vi har så många självmord och självmordsförsök. Vi har byggt bort tryggheten i det kollektiva, menade han. Det individuella synsättet där var och en förväntas klara sig själv är för tungt i vissa utsatta situationer. Han sa att många har så oerhört få omkring sig som de kan lämna över ansvar åt, och få hjälp av. Unga föräldrar, till exempel, har kanske bara sin partner att lita på och dela ansvar med. Om det av någon anledning inte fungerar så blir man väldigt ensam.

Vad gör vi människor när skräcken river i oss eller bekymren hopar sig? Vi kan fly från vår rädsla med hjälp av tabletter, alkohol, droger, hårt jobb, spelmissbruk, sexmissbruk, eller något annat som får oss att glömma. Men kanske vi alla mest av allt längtar efter att springa till någon. Någon som kan ta över vår oro en stund, hålla oss över vattenytan ett tag, tills vi orkar simma själva igen.

Något eller någon. Oftast en person, skriver Bowlby. Vad kan det vara om det inte är en person. En plats? Inom eller utanför en själv. Något annat? Körsbärsblomregn? Var hittar du stabilitet, trygghet och vila när du är rädd? Kanske är det en person du inte anar, som kan vara den platsen för dig. Kanske finns platsen inne i dig, om du vågar stanna, fast du är rädd.

Jag skrev en gång en dikt till den ensamma mamman (skulle förstås lika väl kunna vara en pappa).

Till den trötta

Jag hörde din gråt från bergen

genom förorternas tegelfärgade

grät du

dina barn var inte bara dina

men faderlösa blev de

 

Jag vill stryka håret ur din panna

jag vill gå upp

en enda av dina nattliga rundor

när barnen drömmer och gråter

ge dig en hel natts sömn

en enda morgon utan

vakans knastriga morgonsällskap

 

Jag går genom rummen

och samlar suckarna

som strötts över

skärblackavägens minsta lägenhet

för jag hörde din gråt

och såg en vällingflaska som behöver diskas

Du vet inte att inuti dig bor jag

innanför dina rynkor finns sidensläta

hudformationer

färdiga att besökas

beundras

 

Du glömmer

att i ditt barns kramande hand

finns ett liv

att veckla ut

 

Jag vill torka dina

trötthetstårar

du mamma med svarta ögon och trassligt hår

den vackraste

på gränsen att ge upp

men du vilar på sekunderna

och det räcker

för Jorden andas snart vår

körsbärsblommorna ska

åter regna i Kungsträdgården

körsbär 3