På spåret med kärleksgurun

by miobrev

Jag åker tåg mellan Nässjö och Jönköping. En sträcka jag åkt många gånger då jag jobbade sex år i Nässjö. Det fanns en absolut favoritkonduktör. Idag hör jag hans ljuva stämma i högtalaren när jag slagit mig ner. Jag ler för mig själv och tycker jag haft en väldig tur. Det är åratal sedan jag såg honom sist. Jag skriver genast ett sms till dottern och säger att det är trevliga konduktören. Minns du honom? Svaret kommer dirtekt: ”Honom glömmer man inte.” Sedan kommer han ut i vagnen. Det går som en varm våg genom vagnen där han går fram. Folk ler mot varandra. Han går mellan stolarna, godhjärtad. Artig. Han är som en nallebjörn. Leende. Stor. Osannolik.

”Skulle jag kunna få se på biljetterna? Sådärja. Det går så bra så. Jönköping? Jag tackar så mycket. Jajamensan. Ja, där hade du en biljett, tack så mycket. Tack ska du ha.” En person verkar ha problem av något slag. ”Jag vet, jadå, så där blir det. Jag vet. Det löser sig, oh ja, jajamensan, tack så mycket. Tack. Tack!”

Och han bockar! Han bockar åt passagerarna. Vem bockar nuförtiden? Ibland höjer han handen och gör tummen upp åt någon lycklig och utvald. Den här mannen är en fredsmäklare, en toppdiplomat, en mästare och en av världens stora män, och jag inser att jag ännu inte kommit över min kärlek till honom. Hans uppdrag är allas, men vi är inte så många som lyckas lika bra, eller gör det med en sådan elegans. Han är en av de som ökar kärleken i världen. Han är min guru. På spåret mellan Nässjö och Jönköping.

5693775702_3f96ed962a_z

 (Foto: Flickr, Lindsay Hile)