Möjlighetens lidelse

by miobrev

2703784792_e0e6ac15d8_z

”Skulle jag önska mig något så
skulle jag inte önska mig rikedom
eller makt utan möjlighetens
lidelse, det öga som evigt ungt
och evigt brinnande överallt ser
möjligheten.”
~ Sören Kierkegaard

Möjlighetens lidelse. Det öga som ungt och brinnande ser möjligheten. Lidelsens synonymer är bland andra passion, glöd, åtrå, stark känsla. Att inte vara ljummen. Att inte tappa viljan till något. Jag tänker på mitt skrivande. I skrivandet har jag genom alla år behållt passionen och viljan. Jag har trängt in i skrivandets själv, forcerat mig genom drivor av motstånd. Lämnat dåligt självförtroende, och den orimliga konkurrensen, andra människor och åtaganden utanför, för att om och om igen stänga dörren om mig och mitt skrivande. Jag har fortsatt ha mina stunder av passionerade möten med språket, orden och det inre landet. Det har då och då gått perioder då jag inte skrivit alls, av olika skäl, men jag har alltid kommit tillbaka. Längtan har blivit för stor och livet för grått om jag inte kunnat skriva. Jag var länge så rädd om mitt skrivande att jag inte ens försökte bli utgiven. Det verkar konstigt när jag idag ser tillbaka på den tiden. Jag minns en vacker sommarkväll på Fridhems folkhögskola, för knappt tio år sedan. Jag hade gått en sommarkurs i poesi och min kursledare frågade mig om jag skickat till förlag, någon gång. När jag svarade nej frågade hon varför. Mitt svar kom så fort att jag inte hann tänka efter och jag blev själv förvånad. Om jag inte skickar kan jag inte bli refuserad, sa jag.

Kanske var jag rädd att passionen skulle försvinna, att kärleksmötena inte längre skulle behålla sin glöd om mitt skrivande granskades i sömmarna och inte visade sig hålla måttet. Nu, många många refuseringar senare, kan jag le åt den farhågan. Skrivandet är ingen hobby. Det är inget val, det är ett livsvillkor för mig. Har jag ingen dator så skriver jag på telefonen, har jag ingen telefon så skriver jag på lösa lappar, har jag ingenting att skriva på, så antecknar jag i hjärnan. Blundar, memorerar och kommer i bästa fall ihåg det. Om jag sover så drömmer jag. Allt är samma sak. Och allt är olika. Men det handlar om att beskriva det som sker inuti och utanför. Att se möjligheten, säger Kierkegaard. Man kan förkorta det ännu mer.

Att se.

Nu har jag snart min debutbok i handen, historien med skrivandet blir offentlig och får en tydlig form. Hoppas ni kommer tycka om den. Om inte, så fortsätter jag att skriva ändå. För ännu känner jag möjlighetens lidelse, och överallt ser jag berättelser. Maila mig om du vill beställa en bok (mariabom@casselbrant.se) Du kan läsa mer om den under fliken “Om natten är himlen mörk”.

Fundera på din passion och dina möjligheter till påfyllning de här oxveckorna.* Vi behöver något som lyfter oss en aning över marken, när det är trögt.

(*Wikipedia: Oxveckorna, är enligt nyare muntlig tradition perioden efter trettonhelgen fram till och med fettisdagen. Dessa veckor upplevs oftast som tröga och tunga, därav ox- i förleden. För många utgörs periodens slut av sportlovet och en därefter tydlig ljusare period, företrädesvis om morgnarna.)

En därefter tydligt ljusare period är alltså, enligt Wikipedia, på väg. Tjoho!

(Foto: Flickr, Ellz)