Jag gör så gott jag kan, och tänker negativt, så går det bra.

by miobrev

Jag läser och läser. Det finns fler och fler saker att rätta till. Mitt manuskript har satts i bokformat, och helt plötsligt ser jag nya saker att förändra. Styckeindelningar och indrag är väl en sak, det är kanske inte så konstigt att det behöver ses över, men hur kan det komma sig att jag plötsligt ser så mycket andra förbättringsåtgärder? Sådant jag tydligen var helt blind för under alla månader jag redigerade, läste och redigerade och läste igen. Det är som en ny text nu, A never ending story. Den här slutfasen påminner mig om sista biten på ett lopp, en halvmara till exempel, då jag nästan är i mål och varannan tanke är att jag inte orkar mer och varannan tanke är att så får jag inte tänka. För man ska tänka positivt, allt går bättre då. Så… japp, jag fortsätter med min granskning nu och tänker att det är skönt att jag orkar lite till, och vad bra att jag kan tänka så!

Fast, nej! Det kändes inte lättare att tänka så. Det kändes inte naturligt, utan som ytterligare en ansträngning. Så låt mig avsluta i ett för mig, just nu, alldeles naturligt tillstånd. Det här kommer aldrig att bli färdigt.

Puh, det var skönt.

 378111600_4783193262_z

(Foto: Flickr, Amber Wright)