En punkt. En sommar. En ny. En nöjd.

by miobrev

Att sätta en sista punkt. Att avsluta ett långt projekt. Att bli klar och i det här fallet, skicka iväg. Att inte mer kunna göra något åt det som funnits med som en självklar ingrediens i tankarna, varje dag under lång tid. Nu ska manuset slutkorrekturläsas av proffs och jag får tillbaka det en sista gång, innan texten sätts och jag får se boken i provtryck. Vilken befrielse.

Det påminner om känslan första dagen på sommarlovet. Jag minns hur jag gick den tunga Hasselbacken upp, korsade stora vägen och gick in i skogsdungen som alldeles nyss var full av blåsippor, vitsippor och ljusa musöron, men som nu var ett helt grönt rum. Jag stannade till för att ta upp en fin pinne, stoppade en slät sten i fickan och repade av några harsyra att tugga på medan jag tänkte på att jag var klar. Att terminen var slut. Att sommarlovets hela evighet låg framför och att jag kanske skulle få saft och bullar när jag kom hem. Jag sjöng lite tyst för mig själv, Den blomstertid nu kommer, och tänkte på Tahesjöns doftande, svala vatten. Vad vi skulle bada den här sommaren! För jag kunde simma. Och vissla. Jag började vissla den blomstertid istället, det var svårt, men jag tyckte att det gick rätt bra. Jag tyckte att jag faktiskt var rätt bra på det mesta, den där junidagen då jag gick hem på mitt första sommarlov.

Den där skogen finns hos oss alla. Där allt är grönt och där du kan vissla, kanske inte så snyggt, men du kan vissla och du är nöjd. Där du böjer dig ner för att ta upp en pinne, bara för att du får lust att ha något i handen. Där du stoppar en sten i fickan, för att dess yta är len. Där munnen är full av harsyra, inte för att det är nyttigt eller mättande utan bara för att det drar så skönt i spottkörtlarna och ger en ny smak i munnen.

Då och då kan man se en människa vila sig i sin glänta. Det lyser förnöjsamhet. Skidåkaren som stannar i spåret då solen plötsligt kommer fram, eller någon som långsamt sippar på en kopp kaffe. Ett barn som kommit till ro i famnen eller ett ansikte uppvänt mot ett stilla vårregn. Förnöjsamheten i händerna som kramar ur en disktrasa, belåtet lägger den över kranen och släcker kökslampan. De små luckorna i livet, då allt känns vila och överraskande bra. Det är lätt att missa dem, trots att de finns överallt. Som hemliga rastplatser.

 

NoaAndreas

Detta är Noa Bom. Han är alldeles ny. Min lillebror bredvid är alldeles nöjd.

(Foto: Eva Bom)