Att stå vid ett fönster utan melankoli

by miobrev

Tystnad är något mer än bara en paus; den är den förtrollade plats där utrymme skapas, tiden stannar och själva horisonten vidgas. Vi säger ofta att i tystnaden kan vi höra oss själva tänka. Men vad som är mer sant att säga är att i tystnad kan vi höra oss själva inte tänka, och på så sätt att sjunka under oss själva in till en plats mycket djupare än blotta tanken tillåter. Kanske ännu bättre; i tystnad kan vi höra någon annan tänka. Eller bara andas. För tystnad är mottaglighet och i tystnad kan vi lyssna till något bakom världens larm.

Pico Iyer

Tystnaden har de senaste åren blivit allt viktigare för mig. Ensamheten, kravlöshet. Sedan många år tillbaka har tystnaden varit god och det kryper i mig om jag inte kunnat vara ensam på ett tag. Innan det hade jag fullt upp att hålla mig igång så att jag inte behövde känna efter, så att jag kunde trycka ner rösten som viskade att jag kanske inte mådde så bra, där inne.

Jag har förstått att det är ett livsvillkor för mig att då och då få dagar i ensamhet. Jag har rest själv, jag har varit på retreater, jag har varit på nunnekloster och jag har dagar i ensamhet på landet. Jag har känt hjärtat gå ner i en lägre takt och andningen bli djupare. Tankarna har saktat in och ibland är det till och med mellanrum mellan dem. Tomhet. Tystnad. Och där uppstår nya insikter, där känner jag igen mig själv, som den jag alltid varit.

Det är märkligt det här med ensamheten. Är den inte självvald så kan den verkligen vara ett helvete. För barn och vuxna. När jag var barn låg jag långa perioder på sjukhus, ensamheten och hemlängtan var klistrande, påtvingade känslor som jag hatade. Långsamma dagar i sängen eller vandrande fram och tillbaka i korridoren. Det var många timmar stående framför ett fönster med utsikt över en parkering, villaområden, stadens ljus och längst bort kullarna och skogen åt det håll Småland låg. Jag tog alltid reda på det, åt vilket håll Småland låg. Jag stod och såg den andra världen, utanför glasrutan, drömde om mamma och pappa, syskonen, skolan, mitt rum. Längtade efter att bli fri, få de förlösande orden ”Du ska få åka hem.” På kvällarna i dagrummet vid nyheterna frågade jag hur vädret i Småland var. De här många vistelserna gjorde avtryck som påverkat mig på olika sätt. Jag kunde till exempel ända upp i vuxen ålder inte stå någon längre stund och se ut genom ett fönster, utan att känna nedstämdheten komma krypande. Känslan av att vara utanför livet. Instängd. Jag minns att jag skrev en dikt för länge sedan som handlade om den kroniska ensamheten som jag smittades med på sjukhuset. Det var då jag fortfarande såg ensamheten som ett negativt tillstånd som till varje pris måste botas. Jag var rädd, riktigt rädd, för den. Eller rättare sagt för de känslor jag visste kunde komma.

IMG_3385

Men någonstans, någon gång kom jag förbi rädslan. Förstod att man inte behöver ha hemlängtan när man redan är hemma. Oavsett om det är yttre eller inre hem man längtar efter. Kanske var det första gången jag i vuxen ålder verkligen mötte tystnaden, på min första retreat för femton år sedan, som jag förstod att den inte var farlig. Obehaglig, ja, men inte farlig. Flera dagar utan att någon sa något. Märklig upplevelse. Sedan dess har min längtan efter tystnaden, som en ständig följeslagare i mitt liv, bara blivit större och större.

”… sjunka under oss själva in till en plats mycket djupare än blotta tanken tillåter. Kanske ännu bättre; i tystnad kan vi höra någon annan tänka.”

Någon annan än det jag vi skapar i vår ständiga ström av tankar, värderingar och bilder av oss själva och omvärlden. Något som är större än vad vi anar.

Så nuförtiden kan jag stå vid ett fönster utan att bli melankolisk. Nu kan jag njuta, för jag är inte längre det lilla övergivna barnet, ens inuti. I helgen kom snön här på landet. Jag har stått framför fönstret. Sett hur landskapet förändrats, förvandlats, timme för timme. Sett kylans blåton, hur enen bäddats in i vitt, tallarnas taggiga rand mot horisonten, sett de nakna rosenbuskarna och rönnbären frostglaserade på spretiga grenar. Jag har dragit upp rullgardinen på morgonen, för att få känna ljuset sakta komma, gå från dunkelt till blekvitt, medan jag ligger och långsamt vaknar.

FullSizeRender (11)

Jag inte bara njuter av tystnaden. Jag är passionerat förälskad i den. Äter den, dricker den, lever på den.