Miobrev

 “Tiden kan människan taga till sig men sällan saktfärdigheten. Det är därför människorna läste tidningar, för att blåsa upp sig med händelserna och tiden. Men saktfärdigheten är ohyggligt mycket starkare än tiden. Tiden tar fort slut, men saktfärdigheten tar nästan aldrig slut. I saktfärdigheten är snart sagt allting samtidigt. Tiden var som myggorna och knotten, saktfärdigheten var ett stort fäkreatur som låg och idisslade. Ett saktfärdigt genomlevat förflutet är det enda råämne som en hållfast människa kan göras utav”.
Torgny Lindgren ur Hummelhonung

Stilla dagar på landet. Jag övar mig i saktfärdighet. Detta märkliga och numera så sällan använda ord. Synonymordboken säger långsam, trög, sävlig, loj, stillsam. Att se himlen ljusna över granskogens kant på morgonen, då ingen annan är vaken. Ljusare stråk dras över det mörka som om någon höll i en enorm pensel och långsamt blandade flytande färger. Några fåglars svarta silhuett, fram och åter över himlen. Dagarna består av läsning, skogspromenader, matlagning och måltider, sömn, brassittning med fötterna så nära de kan komma utan att brännas. Det är ljuvligt i en dag, två, tre, fyra dagar, några barn åker, andra kommer. Sedan börjar jag fundera på vad vi ska göra på nyår. Känner inte för att bjuda gäster. Vill något. Börjar surfa på nätet efter restauranger, billiga flygbiljetter. Inser att allt är jättedyrt och inte så lockande. Börjar läsa bloggar, surfar runt, bioannonser, reseannonser. Tar ihjäl tiden. Läser om vandringar, retreater, konserter. Är där ute.

Sedan slår det mig. Det är nu jag verkligen kan möta saktfärdigheten. Det stora fäkreaturet ligger ju här och idisslar. I sysslolösheten. Varför försöker jag hitta vägar ifrån det? Det är ju det jag alltid vill vara i, och öva på, men jag kallar det mindfulness eller medveten närvaro. Torgny Lindgren kallade det saktfärdighet.

”Ett saktfärdigt genomlevat förflutet är det enda råämne som en hållfast människa kan göras utav.”