Fem väninnor och ett gapskratt

by miobrev

Mina fina barndomsvänner, tjejgänget, har varit här i helgen. Vi har gått i samma klass sedan vi var sju år och har träffats hemma hos varandra varje gång någon fyllt år sedan vi gick i åttan. Vi har tillsammans upplevt första mensen, första kyssen, första förälskelsen och hjärtesorgen. Vi har delat sängar och sånger, drömmar och mardrömmar, sjukdomar och sällsamheter, puck och pärondricka, barnbekymmer, relationsbekymmer och föräldrabekymmer. Vi har åkt moppe i gäng, stått under päronträden och hängt, gråtit över cancer och skrattat åt att vi är så snygga. Vi har rest och vi har rest oss, vi har dansat levt och skrattat. Vi har skrattat så mycket att vissa av våra barn fortfarande minns våra träffar som barndomstrauman.

Ibland när vi skrattar så mycket att tårarna rinner och ljuden ur våra strupar bara är kvidanden så tänker jag att så vill jag dö. Bara falla ner från stolen, mitt i total glädje och dö. Jag hoppas det blir på en träff då vi närmar oss hundra. Eller hundratio. Ett gott skratt lär ju förlänga livet.

IMG_4541

En dag ska jag skriva en dikt om kärleken, döden, fem väninnor och om att dö mitt i ett gapskratt.