Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Jag flyttar till Dalarna

IMG_0794

Så är det då beviljat. Jag kommer att flytta till stillheten, till drömmen om mer tid, om närheten till naturen, till mer ensamtid. En möjlighet att se vad som händer med skrivandet, kreativiteten, med mig själv, om jag får tid.

Det känns både läskigt och fantastiskt på samma gång. Hur kommer det att kännas att vakna på morgonen utan att behöva skynda iväg till bussen och jobbet och istället kunna gå ut och känna den friska doften av lantluft? Hur kommer det kännas att själv bestämma över min tid, se till att den blir meningsfull och viktig. Hur kommer det att kännas att utforska min ensamhets gräns? Hur kommer jag att klara att leva på 25% av min inkomst när jag normalt sett gör åt hela min heltidslön? Ska jag baka barkbröd och koka grönsakssoppa? Jag vet att jag kommer att behöva prioritera hårt och kanske även ta något extrajobb någonstans men jag är beredd att göra det. Jag har längtat så länge efter att få mer tid för mitt skrivande att jag är beredd att ge det ett år och göra hårda prioriteringar. Jag har längtat så länge efter att få tid att baka, skriva, ta hand om växter, torka diskbänken långsamt och noggrant, somna när jag är trött och vakna när jag sovit färdigt.

Jag inser att jag behöver vårda min relation med mig själv eftersom jag kommer tillbringa så mycket tid med mig själv. Jag kan inte lägga ut glädjen och meningen med min vardag på andra och på sådant jag producerar, jag får helt enkelt försöka vara ett bra sällskap för mig själv.

Är jag riktigt klok som inte satsar på en karriär inom det akademiska fältet, som tackar nej till att avancera inom ett av Europas största medicinska universitet när jag har möjligheterna så nära till hands? Ja. För min passion är en annan. Min livslust och min gnista ligger inom ett annat fält. Jag vill leva utifrån min egen längtan och mitt eget driv. Det finns i skrivandet, i måleriet, i kreativiteten, i att leva med tid för livet.

IMG_0120

IMG_0114

IMG_0117

Jag vet att det är en fantastisk möjlighet, inte alla förunnad. Jag vet att inte alla kan välja det här utan har fullt upp med att klara av vardagens alla krav och ekonomiska utmaningar, men kanske kan det ibland finnas möjligheter vi har svårt att se? Om möjligheten att komma närmare vår dröm dyker upp någon gång, så ska vi i alla fall vara beredda att säga ja, ja, ja även om tvekan sitter som en klump i halsen. Spotta ut den och ropa JA! Det kanske kan gå?

Jag är så tacksam för all support av mina nära. Så tacksam.

Tack och skål!

IMG_0411

The question is not when and how to be able to come back next time but how to bring Annamakherrig spirit home.

Så sa någon härom kvällen när vi satt och pratade, och det är så sant. Men det är också sant att det är omöjligt att ha varit med om det här, utan att förändras som människa. Det är som att någon skulle ha varit i himlen i två veckor och sedan komma tillbaka, utan att vara påverkad i grunden.

IMG_0339

Jag har svårt att förklara vad det är. Det är huset förstås, platsens ande, omgivningarna, denna oerhörda rikedom av natur och blommor. Men det som är allra mest omvälvande är människorna. Den stora ström av kärlek, uppmuntran, komplimanger, omtanke, humor och värme som omsluter en hela tiden.

IMG_0666

IMG_0681

IMG_0679

IMG_0684

(Finns det inget rent glas går det utmärkt att dricka Guinnes i en måttbunke. And you don’t have to fill it up every other second, for fuck sake.)

IMG_0894

Det har hänt svåra saker också, en morgon brann det i stora huset. Tjock rök fyllde huset, alla lyckades komma ut och inget mer än den stora gasspisen blev förstört (förutom ett lager aska över allt), brandkåren kom men då hade någon redan lyckats springa in igen och trotsa all svart rök och fått tag på en släckare och släcka. Jag kunde inte sluta tänka på vad som kunde hänt, människor kunde dött! Dessa talangfulla, levande, roliga människor som jag kommit att älska! Det gamla vackra huset med all sin konst, sina antika möbler, sina instrument och alla trädetaljer kunde gått upp i rök. Det hade varit slutet på en epok. Nu gick det bra och tacksamheten och lättnaden var så stor att det nog var fler än jag som grät efteråt. Även om det var jag (GodeGud!) som orsakade det…

IMG_0872

Jag har haft stora problem med smärtor i min ena arm. Det har varit en borrande, molande, outhärdlig smärta som fått tummen att domna bort. Den har gjort att jag vissa nätter bara kunnat sova en eller två timmar. Till slut fick jag morfintabletter den dagen sov jag åtta timmar och sedan hela natten. Tyvärr illamående som följd, men till och med hellre det än smärtan. Nu tar jag en enstaka när det är outhärdligt men det går ganska bra.

IMG_0780

Men utöver det har det några av mitt livs bästa veckor och jag ser redan fram emot nästa gång. Det är som att ha kommit hem. Det är något med konsten, samtalen, skrivandet, skratten, sången, musiken. Det är att vara ett med de sköna konsterna i två veckor. Det är som att vara ett med en plats och människorna där. Det är som att höra hemma och bli mottagen med öppna armar.

IMG_0755

IMG_0529

IMG_0460

Tack och skål!

(Swedish short dictionary)

May I have a lake to bring home, please?

IMG_0549 

May I have a lake, please?

May I have a special one,

yes that one over there,

with the swans trying to lift

and the noises from the big, flapping wings.

Thank you.

 

May I have some colours too, please?

The green, of course, and

the dark, dark velvet-one, the two-a’clock-in-the-morning-swim-one.

And then the colour that appears just when the sun rises,

the golden peach, please.

 

Aaand… Why not?

MIST! Lots and lots of mist just above the water surface,

sneaking, sweeping, seducing on the treshold

in between night and day.

 

Yeeeah that’s right,

I want it all!

 

And the water, I almost forgot,

please fill it with fishes.

Thousands and thousands of them

playing around peoples legs while swimming.

Eh, small ones, just small ones, please.

 

That’s great!

 

Some cows to go with this to, I belive.

Some cows walking on the hill in between the woods.

Oh, did’nt I mention the wood? I need some trees too.

 

Hmm…

Why not some flowers?

Right there, where the water meets the sandy ground.

Fragil yellow water lilies.

No, no, no stop it, not everywhere,

we are not talking about rhododendron here, right?

Just over there.

 

Perfect.

 

So.

I think this is it.

No, thank you, I don’t need help,

I’ll just carry it all here,

inside of me.

 

IMG_0561

IMG_0566

IMG_0443

Allt t.ex.

Ytterligare en kväll…

IMG_0489

en natt…

IMG_0414

en morgon…

IMG_0439

och en dag

IMG_0501

Annaghmakkerig Tyrone Guthrie Centre

Jag skulle också kunna skriva om skrivvånda, ständig värk i en axel med känselbortfall i ena handen och stor trötthet. Men jag gör inte det. Det finns alldeles för mycket vatten som glittrar, gräsmattor som grönskar, stjärnhimlar som talar, människor som sjunger och vin som ska drickas. Det finns alldeles för mycket liv för att inte vara fylld till brädden av glädje.

Do ya like it here, Maria?

IMG_0450

D’ya Know What I Mean?

IMG_0441

Gettin job done?

%d bloggers like this: