Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Att veta vad man vill

Jag är tillbaka i Stockholm för att jobba på mitt vanliga jobb två månader. Det är roligt att ha jobbarkompisar omkring sig att skratta och prata med. Det är inspirerande att se alla olika människor som lever sina liv här i en av de vackraste huvudstäderna jag vet. Det är kul att kunna ta del av kulturlivet. Det är härligt att vara nära de jag älskar.

Det som slår mig, som jag aldrig tänkt på förut är hur mycket reklam det finns överallt. Hur många främmande företag som vill mig något och har en åsikt om vad jag behöver i mitt liv. Som vill tala om vad jag ska tänka och tycka. Efter några dagar ser jag det inte längre, men första dagarna var det märkligt slående hur dessa stora och små affischer ville få mig att ta ett beslut, ändra en åsikt, köpa en tjänst eller sak. Köpa. Köpa. Köpa. Nej, jag behöver inte ett nytt mobilabonnemang, en ny utbildning, en konferensanläggning, en ljudboksprenumeration, en middagskasse, en ny kostym, nya skor, nya vaccinationer, klamydiatest, konsertserieabonemang, böcker, lakan, en ny tjänst, sak, upplevelse.

Jag som behöver så oerhört lite. Jag som mest bara längtar efter att få köpa min tid. Jag som vill leva pilgrimsliv. Frihet. Enkelhet. Tystnad. Bekymmerslöshet. Långsamhet. Andlighet. Delande. De sju nyckelorden som är pilgrimens ledord och är målet i mitt liv. Det blir lättare att nå ett mål om man vet vad man vill. Jag vet vad jag vill. Jag har enkelheten och friheten som mål – när jag står inför ett val eller vägskäl så behöver jag bara fråga mig själv: vilken av vägarna/alternativen leder åt det håll jag vill? Det är förvånande lätt att då gå förbi den där ljusslingan med gamla vackra glödlampor som skulle vara fin i köket, och istället gå hem och skriva en stipendieansökan och se om livet vill bjuda mig på ytterligare överraskningar. Eller lägga mig tidigt och njuta av att det är många timmar tills det är dags att gå upp. Eller ta en kopp te och en blodapelsin. Eller läsa en bok. Eller se ett avsnitt av en serie. Eller prata en stund, när jag nu har kvällssällskap.

Jag försöker behålla en del av stillheten även nu. Jag går upp tidigt och skriver morgonsidor. Tre handskrivna sidor varje dag, en slags dagbok innan sinnena riktigt vaknat, för att inte tappa kontakten med den inre rösten. Igår skrev jag om att behålla riktningen;

Ett steg i taget mot min dröm att leva fritt

Ett steg i taget mot en ny utgiven roman

Ett steg i taget mot ännu mer kärleksfulla relationer

Ett steg i taget bort från oro och stress

Ett steg i taget mot orimliga prestationer

Ett steg i taget mot nya möjligheter

Ett steg i taget mot full inre frihet

Ett steg i taget mot den som är jag

Ett steg i taget mot innerligheten i att leva äkta

Jag tar min stund i soffan på morgonen med min gröna skrivbok i knät och den mjuka ullfilten över benen. Den för stora, vita frottémorgonrocken gör att jag känner en varm känsla då jag tänker på första gången jag hade den på mig. Staden har vaknat fast klockan bara är sex. I fönstret mitt emot ser det hemtrevligt ut som vanligt. De har tänt sina levande ljus i fönstret och på bordet. Någon rör sig lugnt i köket. Jag hör bilar på långt avstånd och pennan som raspar mot pappret, det är varmt och skönt här inne. Bara jag och mina ord, och nuet är lika stilla här som när jag är skrivledig i Dalarna.

IMG_6948

I kväll kom jag upp till landet igen, till tystnaden, mörkret och stjärnorna. Klockan tickar på väggen, något långsammare än den ska, som om den ville säga mig att det är dags att varva ner en aning. Andas lite djupare, sakta ner tankarna och farten. I morgon sover jag länge och äter frukost på sängen. Läser en stund. Njuter av en ledig dag. Det har sina fördelar att heltidsjobba. Kontrasterna blir sköna och en ledig dag är en otrolig njutning.

Medarbetarsamtal med mig själv

img_2939

Halvtid in på mitt kreativa år med skrivande och måleri har jag gjort en del intressanta upptäckter. Kreativitet, detta vida begrepp innefattar så mycket. För mig handlar kreativiteten till stor del om drivet att få uttrycka mig. Vad kommer det ifrån? Var finns källan och vad kan jag göra för att få ännu bättre tillgång till den? Först lite allmänt om kreativiteten. Fortsätt läsa, det kan finnas en tråd, även om du inte ser den ännu.

Jag har insett att det handlar om att låta sig bli använd och fånga det som kommer, låta det ta fast form, på något vis. Inom eller utom en själv. För mig ger det en känsla av att bli tagen i anspråk, åh detta vackra uttryck. Bli tagen i anspråk genom att få användning av erfarenheter och personlighet. Det handlar egentligen om längtan efter förlösning, islossning, lövsprickning. Skriva ord efter ord tills inget mer finns att säga. Det är sällan jag upplever det i verkliga samtalet, både för att jag själv inte finner orden så snabbt och klart som då jag skriver, också för att man sällan träffar på någon som har ett sådant outsinligt intresse för en, att man inte känner en gräns. Det vore förmodligen både väldigt utmanande och ganska ofint att försöka sig på. Men när jag skriver så bestämmer jag själv hur länge jag vill hålla på.

Jag har förresten tidigare här på bloggen skrivit om min längtan efter att skapa ett sammanhang någon gång där en människa i taget får tala till punkt, berätta sin historia eller dela sina tankar tills det verkligen känns klart. Kanske kan jag skapa det någon gång? Skulle du vilja vara med? Det skulle vara som stjärnorna på slottet utan karriär-cv men med berättelsen om dig. En helg kanske, med goda kända eller okända vänner.

Så vad har jag kommit på, så här efter ett halvår av ovanligt mycket tid att skapa? Var finns den kreativa källan, den mystiska formeln och den raka vägen in i kreativitetens flöde? Vilka övningar, meditationer, skrivknep eller andra aktiviteter kan jag använda?

Hemligheten jag har kommit på är förmodligen inte rocket science, men ändå förvånande och omvälvande för mig. Jag behöver nämligen inte göra någonting annat än att dyka upp vid min dator med kontinuitet. Om jag gör det så har jag gjort det som behövs. Resten är ett flöde som uppstår, ibland brusande som en mäktig norrländsk älv, ibland trögflytande och långsamt rinnande, men det kommer. Jag behöver bara se till att göra mig tillgänglig.

Jag gissar att det är så för oss alla, oavsett hur vi vill uttrycka oss. Står målaren vid sin duk och har bestämt sig för att stå där tills det blir något, så kommer hen förr eller senare att ta upp penseln. Eller fotografen, eller konditorn, eller arkitekten, eller företagsledaren, eller modeskaparen, eller dansaren eller knypplaren. Har man bestämt sig och väntar tillräckligt länge så händer något. Om man inte istället ger upp och går för att se på tv, surfa, gyma, yoga eller prata i telefon istället. Man kan få idéer av det också, men många idéer hinner man inte fånga, de försvinner innan man ens lyckas få tag i svansen på dem. Det handlar om att infinna sig vid sitt kreativa uttryckssätt och vara där tills det som finns inuti har en chans att få form.

Visst handlar det om tid, det är en ynnest att kunna få vika tid för det man älskar och vill, men inte bara. I ärlighetens namn har jag också skrivit när jag knappast haft någon tid. Tre romanmanus, tre barnboksmanus och en diktsamling har blivit till vid sidan om heltidsjobb. Otaliga kurser i skrivande har jag också gått samtidigt som jag jobbat heltid. Visst vet vi alla att vi klarar väldigt mycket om det finns något vi gärna vill.

Men.

Det långsamma tempot jag har här uppe i byn, de få kraven, tystnaden och tiden, gör att mitt flöde ständigt verkar bubbla under ytan. Det är roligare och mer njutbart. Det finns en tunnare vägg mellan det inre och yttre uttrycket nu. Det tar inte emot att sätta sig, tvärtom, på kvällen när jag lägger mig ser jag fram emot att vakna nästa dag, sätta på kaffet och datorn. Ett nytt vitt papper. Eller en ny duk.

Men att dyka upp vid sitt projekt, ge sig möjligheten att komma i kontakt med det inre flödet, är i slutändan vad allt handlar om. Även om det bara är en kvart varannan dag.

Vad ska det bli av det, då? Hur ska det användas, det där vi skapar? Det är en annan fråga, långt ifrån själva skapandets egenvärde. Vi är kreativa för att vi mår bra av att utnyttja vår potential.

“Creativity is … seeing something that doesn’t exist already. You need to find out how you can bring it into being, and that way be a playmate with God.” – Michele Shea

lingonboll

 

Foto ovan: “In my skin” Akryl på canvas, 2016

Nedan: “Tillsammans” Samarbete med okänd konstnär vid Oresjön, 2016 🙂

 

 

God Jul

En hälsning från Dalarna när de korta dagarna är vackra som djupaste poesi.

Ute är det kallt, snart är det dags att elda där inne i bagarstugan och huset fylls av familjen.

img_2976

Men inne i vårt kök är det varmt och julstämningen kommer med små medel. En fin duk och några ljusstakar. Ett julkort från en kär irländsk vän.

img_2983

En morgon när jag drog bort gardinerna från sovrumsfönstret mötte mig den här vackra tavlan. Månen fortfarande uppe trots att morgonljuset kommit.img_2975

På väg till Rättvik samma eftermiddag var ljuset så vackert över kalhygget. Aprikosapelsinhimmel och blåtonad snö.

img_2972

Solen tittar fram då och då och skapar släpskuggor på marken och guld i björkarnas kala grenar…

img_2953

… går knappast över kullen men får det att brinna i tallkronorna på gården.

img_2930

Och om kvällen djupnar färgerna, vinbärsbuskarna står nakna, deras bär ligger nu i frysen och i marmeladburkarna.

img_2925

Sedan blir det natt igen. Och månen vandrar sin tysta ban. img_2885

God Jul önskar jag dig!

Blommor och bin, och om att frivilligt regrediera

Jag hörde en barnmorska tala om vad hon lärt sig om utveckling och smärta, relaterat till sitt jobb. Jag tänkte tillbaka på mina sommarjobb på förlossningen för länge sedan, och på mina egna förlossningar för ännu längre sedan. Och jag tänkte på hur jag regredierat sedan dess. Återgått till tidigare stadium, alltså. Tack och lov.

Se på en nyfödd. Vi är skapade av helt unika sammansättningar av biologi och dna-kombinationer. Vi har en alldeles egen och öppen själ. Sedan växer vi upp och lär oss passa in i familjen, kulturen vi hamnat i, samhället, och inte minst vårt kön. Det lilla barnet gör det genom att lägga på lager på lager på det inre unika självet av ren självbevarelsedrift. Under vårt liv händer en massa saker som gör att vi döljer vårt excentriska jag mer och mer. Vi har alla gjort det, vi har alla varit ett nyfött barn, full av egenheter och möjligheter. Hade du varit född i en annan del av världen hade du inte varit den du är idag. Det är naturligtvis inget fel att vi anpassar oss, tvärtom, men risken är att vi glömmer bort att vi är födda som original och dör som kopior. Det är som om vi alla, mer eller mindre, har autencitetsproblem. Problem med att vara äkta mot de vi innerst inne är. De nyfödda barnens budskap till oss är att blottlägga vår själ. Leta efter den unika gnistan inuti och leta efter den hos andra. Den finns hos oss alla, mer eller mindre gömd under lagren vi och omgivningen lagt på oss.

Självutveckling handlar kanske egentligen om avveckling. Avveckling av roller och skydd för att komma tillbaka det som är vårt innersta jag. Komma hem igen. Hem till vårt ursprungliga jag,  med alla möjligheter.

Om vi backar ett steg till, till förlossningen. Att fortsätta vara öppen även när det är smärtsamt. En kvinnas livmoderhals måste under förlossningen öppnas från att vara helt stängd till att vara stor nog för att ett barn ska tränga igenom. Om man slåss mot den smärta som det innebär så skapar man bara ännu mer smärta och blockerar det som vill födas. Om kvinnan förmår att sluta motarbeta smärtan och öppnar sig för det oundvikliga så är det som om kroppen och universum märker det och skickar en våg av kraft.

Tänk om vi kan lära oss av detta ursprungliga och ta med det till annan smärta i livet. Till en början motarbetar vi, vägrar acceptera, och skapar därmed mer smärta. Men sedan, om vi förmår öppna oss för den, så kan vi få ny kraft. Om vi lyckas fortsätta vara öppna och fråga oss vad smärtan vill förlösa, vad för nytt ska födas, kan vi mitt i det onda behålla en aning av nyfikenhet inför vad som ska komma sedan. För det kommer alltid ett efteråt. Man är inte riktigt samma människa, något nytt har fötts i en.

Här kan du lyssna på barnmorskan i en TED-föreläsning. Jag har bara sammanfattat kort, hon är väl värd att lyssnas på. “Say your truths and seek them in others” heter hennes föreläsning. Hon berättar även om sin benmärgstransplantation till sin döende syster, vad det innebar för deras komplicerade relation. Jätteintressant! 15 minuter inspiration alldeles gratis.

Den här julen ska jag lära mig att bli mer barn, av en mästare. Han heter Sigge, är knappt två år och mycket älskad precis som han är. Därför finns det ännu inte så många lager omkring hans kärna. Jag ska lära mig av honom att vara mer sann mot mina känslor, mer tydlig med vad jag känner och att vara mer närvarande i stunden. Att skratta när det är roligt och gråta när det känns som att det behövs. Det ska bli mig ett underbart nöje att ta de lektionerna.

img_6622

Att ta sig dit man vill, och vara nöjd. Oavsett hur andra tänkt och förberett.

Äntligen

Nu har andra fristående boken om Annie kommit. Det är en härlig känsla att få se den, färger och tryck precis som de ska vara. Jag hoppas nu att den ska läsas för många barn, att de ska känna igen sig i alla känslor som man har inom sig, och få känna att det är som det ska. Man får vara arg, även om det känns som om de vuxna inte tycker om det. Man får det lika mycket som man får vara glad. Eller ledsen. Eller blyg. Eller busig. Eller just ingenting.

Beställ gärna boken från förlaget, 119:- plus frakt, den passar för alla barn upp till 6 år ungefär, äldre om man just börjat läsa själv, kanske. Vill ni ha en hälsning i så kan ni beställa den direkt från mig. Den finns också på t.ex. Bokus. Du kan provläsa också.

Morfar har berättat är första delen.

Här kan du läsa pressmeddelandet om boken. “Nyfikenhet och trygghet i sjukhusmiljö” har de satt som rubrik. Det är inte riktigt så jag upplevde mina sjukhusvistelser som barn, men jag hoppas att många kan känna så idag när föräldrarna får vara med och när vården har förstått att barnens perspektiv måste tas i beaktande.

img_2910 img_2912 img_2908

%d bloggers like this: