Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

You must carry a chaos inside you …

“You must carry a chaos inside you to give birth to a dancing star.” – Nietzsche

Det är bra att acceptera jobbiga känslor, att bära dem är svårare. Att hålla i famnen och låta dem få följa med en bit på vägen, bärande, det är tungt. Vi vill inte känna jobbiga känslor. Vi vill bort från kaos och känna frid. Ändå finns det något där, mitt i kaoset, mitt i känslostormar, mitt i rädsla och förtvivlan. Det är något som händer om vi orkar vara med de känslorna när de kommer, utan att fly. Du måste bära ditt kaos för att det ska födas något nytt, sa Nietzsche.

Att känna ljus och mörker, toppar och dalar, kris och lugn, skapar en slags rörelse, en energi som kan ge oss något som vi inte kan få på annat sätt. De tillfällena jag lyckats stå ut med att vara i det, känner jag att jag varit kärleksfull mot mig själv. Jag har kanske inte har förstått det i stunden, men efteråt. Om jag ska bortse från de delarna i mig som är sorgsna, melankoliska, rädda, ensamma så måste jag göra mig till någon jag inte är. Och det är extremt jobbigt i längden. Jag menar inte att man ska hålla fast, men heller inte tvinga sig själv att släppa. Jag menar att låta det vara, det som är. Och livet är allt det här.

Jag har märkt att när jag tillåtit mig att vara i minnen av jobbiga saker, t.ex. när jag började skriva om mina sjukhusvistelser som barn, mina ensamhetskänslor och känslan av att vara annorlunda, när jag började att medvetet tänka på det, och beskriva det i text, så hände något. Plötsligt var det inte bara jobbigt, som jag tänkt förut då jag snuddat vid den tiden. Plötsligt, mitt ibland alla kräkningar, smärta, operationer så kom ljusa minnen också. Kvällen då en barnsköterska lät mig vara vaken senare än alla andra barn, lät mig bada skumbad i den stora tvätthon på barnsalen, fönade mitt hår med “varmluft” tills det glänste och klippte en krona till mig av  guldpapper, sa att jag egentligen var en prinsessa. Och jag tyckte att jag var fin, när jag såg mig i spegeln över skötbordet. Eller en annan barnsköterska som köpte en chipspåse till mig när hon var ledig. Eller ytterligare en som lät mig följa med och säga hej till sin pojkvän när han hämtade henne efter jobbet. Eller hon som kom in med små, runda klisterlappar i olika färger som skulle klistras på matkorten, och lät mig pyssla med dem. Göra långa larver i regnbågsfärger av cirklarna som egentligen inte alls var till för att leka med. Och när hela klassen ritat och skrivit till mig och det kom ett tjockt brunt kuvert med brev som jag kunde läsa om och om igen. Och fikat med mamma eller pappa på sjukhuscafeterian när de hälsade på. Och det stora vykortet med jätten Vist. Och pengarna mormor la i en sparbössa för varje dag jag var där. Och farbrorn som var konstnär och ville måla av mitt porträtt i dagrummet. Och någon som blev min vän när jag var där. Och biblioteksfarbrorn med sin vagn. Och glassen till efterrätt. Allt det där kom när jag inte längre tryckte bort det jobbiga utan orkade tänka på när jag blev fasthållen och sövd, fasthållen och stucken, fasthållen, fast i sjukhusfabriken. Och min längtan efter en inre frihet kommer ur den där monotona tillvaron där andra bestämde allt. Den erfarenheten gör att jag uppskattar friheten jag har som vuxen och värnar om den. Den hjälper mig att gå mina vägar och ge mig själv lov att mer och mer vara den jag är, även om det innebär att andra tycker att jag borde annat.

En vacker dag är det dags att föda den där dansande stjärnan, och då ska jag inte hålla fast. Då ska jag släppa taget.

Och öppna armarna för nästa mörker … för jag vet att jag kommer få dansa igen.

“Where the light is brightest, The shadows are deepest.” – Goethe

6172722395_7c7576f9ec_b

Foto: Tamaar Flickr “Dancing with the light I”

Vad kan man begära av livet egentligen?

 

IMG_1138

Ingenting. Det vet vi alla egentligen. Begära duger inte. Vi har inte fått någonting lovat den dagen vi tog vårt första andetag. Begära något av någon annan eller av omständigheterna är inte heller en säker väg till ett lyckligt liv.

Vad kan vi begära av oss själva? Lite mer. Om inte begära, så kan vi åtminstone förvänta oss lite mer av oss själva. Vi kan försöka göra det vi kan för att få leva levande. Vi kan förvänta oss att göra det vi bestämt oss för. Jag kan förvänta mig av mig själv att dyka upp vid datorn om jag bestämt mig för att skriva en dag. Jag kan förvänta mig att göra mitt bästa på jobbet. Jag kan förvänta mig att gå upp och yoga om jag bestämt mig för det. Men viktigare än så: vi kan förvänta oss att försöka en gång till när vi misslyckas.

Vi kan förvänta oss att stå på vår egen sida i sådant som är viktigt för oss. Vi kan förvänta oss att inte motarbeta oss själva, utan ställa upp lojalt och envist vid vår egen sida. Vi kan begära av oss själva att ge oss en kort stund av stillhet när vi är utmattade. Vi kan begära att behandla oss själva själv så snällt vi kan.  Vi kan inte begära av någon annan att öppna sig och ge förtroenden, men vi kan försöka bli bättre på att lyssna. Vi kan inte begära att andra ska ge oss det vi önskar, men vi kan försöka bli bättre på att tala om vad vi vill. Vi kan inte förvänta oss att någon ska ta emot det vi vill ge, men vi kan erbjuda det.

Och så ibland leder vår strävan någonstans. Till äventyr, till stillhet, till förtroenden, till nya möten, till upplevelser och platser och en känsla inuti som är vibrerande och stark. Till stunder då livet känns så mycket att man antingen behöver brista ut i skratt eller gråt, eller bara stanna upp i förundran. Vi kan antingen berätta om vår känsla eller bevara den tyst inom oss.

Vi kan söka upp en skog och vandra där.

Julgransskog

En plats

IMG_1042

Det finns en plats

den sägs vara av den bördigaste jord

sand, mo och lera, hålrum, luft och vatten.

Där är tystnad och stillhet

inget stör rötternas tillväxt.

Inget skaver mot de nya bleka rotskotten.

 

Under finns alven.

Undvik att gräva i alven.

 

Jag söker jorden där grodden är som bäst.

Jag söker människor med rötter

i sand, mo, lera, hålrum, luft och vatten.

Jag söker min jord.

 

Hemma

20750647_10154819687543730_307572940_n

Jag har nu varit hemma i Sverige i ungefär en månad. Tidsuppfattningen är något märkligt. Det känns väldigt avlägset, hela mitt Thailandsäventyr. Nästan som om det var en dröm, eller åtminstone något som hände för väldigt länge sedan. Jag kan inte riktigt förstå att jag för bara en månad sedan tog på mig långbyxor och långärmat för första gången på över ett halvår. Att jag för en månad sedan fortfarande kände värmen mot min kropp varje gång jag gick ut, oavsett vilken tid det var på dygnet. Att jag inte lagat mat, tvättat, städat på många månader. Att mörkret kom snabbt på kvällen, men var varmt och mjukt. Att varje ledig dag var en semesterdag med strand och vänner, långa utomhusmiddagar, yoga i en svettig men vacker lokal vid havet. Att min vespa stod utanför hotellet beredd att ta mig på utflykter på trafikerade vägar i stan och över böljande kullar på landsbygden.

Jag jobbar på Karolinska Institutet igen. Att komma tillbaka var roligt, möta alla kollegor, känna att det fanns mycket att göra, skratta i fikarummet och grubbla vid datorn. Att träffa familjen och vännerna var naturligtvis det jag längtat mest efter. Det är det jag njuter av nu.

Jag undrade många gånger när jag var i Thailand hur jag skulle kunna förklara vad den perioden hade betytt för mig. Hur skulle jag kunna hitta ord för det som tagit plats i mig? Hur skulle jag kunna hålla kvar värmen inombords och känslan av att jag är mitt eget hem? Hur skulle jag kunna spara alla varma leenden jag fått? Hur skulle jag kunna förklara förändringen jag såg hos mina kollegor som kom dit, axlar som föll ned, ansikten som slappnade av? Hur skulle någon kunna förstå att jag måste tillbaka, åtminstone en gång till? Jag har inte hittat orden, inte ens för mig själv. Jag bara har ett rum där inne, med allt.

Vi tar ett kliv till på vägen, den sträcker sig långt framför oss. Det tar emot. Vi lyfter blicken och följer villervallan i naturen vid sidan om stigen. Ser staketet som inte är högt nog för att hålla oss på den här sidan, men ändå får oss att gå här, som lydiga djur. Får oss att följa stigen som blivit vår väg, där målet är bestämt av de stora massor som gått före. Vi undrar plötsligt varför tanken inte slagit oss att det faktiskt finns ett annat landskap, utan förutbestämda riktningar?
Gräset är grönt på andra sidan, och det vet vi ju hur det är med det. Tonen då människor yttrar den välkända frasen.
Plötsligt växer en styrka i bröstet och vi vet att vi vill känna det gröna gräset under fötterna. Styrkan växer med viljan och ett språng i bröstet, äntligen en känsla som kräver något. Så kliver vi över.
Gräset slickar benen. Vi vandrar vidare med en slags förtjust förvåning över hur lätt det var, hur styrkan att vända mot ett nytt håll kom med musklernas och känslornas första rörelse åt en ny riktning. Så vandrar vi in i den gyllene skogen, det gula, det gröna, det bruna, det vetefärgade.
Vi gjorde det för att vi kunde.
Att se det vi har och njuta av det, men att också se det vi skulle kunna få är en balansgång. Livet blir som vi lever det.
Du har gjort det förr, eller hur, det oväntade som nästan fick dig att tappa andan. Det kanske var länge sedan, det kanske är dags igen? Är ditt nästa äventyr inom dig eller utanför dig? Känn efter var din längtan finns och börja fantisera. Det är en bra början. Till slut tror du att det är möjligt och kan börja ta små steg åt rätt håll.
21688442_10154927199393730_3100361393168661155_o

En slags vardag

Här är mitt jobb.

IMG_0236_2

Nu har jag jobbat ett par månader och det har börjat bli en slags vardag här också, om än väldigt annorlunda mot den hemma. När jag jobbar så jobbar jag verkligen. En ständig kö av samtal, beslut, hänvisningar, vidarekopplingar, letande i dataprogram och minne. En balansakt mellan att vara vänlig och professionell, empatisk men effektiv, avbryta på en fint sätt om jag inte kan göra mer för att inte låta andra få vänta allt för länge. Samtal med glada människor som är tacksamma att få hjälp och utskällningar för allt möjligt. Ibland har det med sjukvård att göra. Ibland inte, men någon behöver få ur sig något.

Det är allt ifrån att bara lugna oro till samtal som direkt behöver vidare till 112. Ett myller av akutmottagningar, barnakuter, närakuter, jourtandläkare, lättakuter, specialistkompetenser som alla har sina specifika resurser, tider och tar emot olika åldrar och åkommor. Det är ingen höjdare att skicka en misstänkt fraktur till en närakut som inte har röntgenmöjligheter. Eller en femtonåring till en barnakut som för just den åkomman bara tar barn upp till fjorton. Eller en pyttebebis till jourcentral, även om det är samma vårdcentral som på dagtid tar emot samma barn. Så jag har mycket att lära, vilket förmodligen gör det roligare i längden än om det bara hade handlat om att ge tips och egenvårdsråd. Jag jobbar alla tider på dygnet, och alla helger.

På jobbet är skåpen fyllda av uppskurna exotiska frukter, youghurt, choklad, luncher, glass, kex, mackor, bara att äta. Dessutom ligger det en ampull med kobraserum. Det är trots allt ett ananasfält en bit bort från jobbet och där trivs tydligen kobrorna. Hoppas de trivs väldigt bra  där … Det räckte med att det slingrade en orm över Astris fot härom kvällen under bordet på restaurangen. Pinnar, elsladdar och även klänningsband som viftade på ryggen fick oss att hoppa högt en stund efteråt.

Den stora skillnaden är dock fritiden. När jag slår upp ögonen på mitt hotellrum en ledig dag så är jag plötsligt på semester i Thailand med kompisar. Jag har i princip inga måsten (lämna tvätten hos damen tvärsöver gatan, ordna med några papper, diska upp mina två koppar och en tallrik i tvättstället, skaka av bikinin och packa badväskan kan knappast anses vara alltför tunga bestyr). Då åker vi på någon utflykt, går till stranden, funderar över om man ska våga rida eller kitesurfa där, äter en middag ute eller går på nattmarknaden. På en sekund har jag tagit mig från vardag till semester. Fast ändå inte den nya känslan på semester, utan den bekväma känslan då man vet vart man ska, då man hejar på restaurangägarna, kvinnan med beautysalongen tvärs över gatan, killen från New York som flyttat hit och öppnat en bar, taxichaufförerna. Man hittar de billigaste tuk-tukarna och vet var man ska hålla andan för att undvika fläktar av … jag vet inte vad.

Tillvaro är en blandning av hårt jobb på obekväma tider och ett extremt enkelt liv. Ett enkelt liv kan se olika ut och har varit ett av mina mål, just nu ser det ut så här. Det är en balans jag står ut med.

Jag badar i havet och jag badar i poolen. Jag badar i vattenfall och i en ny liten vik. Jag badar i regnet och jag badar i sol. Jag badar i svett och jag badar i vänliga leenden. Jag badar i myggolja och badar i glädjen då jag nästan helt ensam på stranden ser en soluppgång. Jag badar i tacksamhet att jag fått den här chansen och att jag tog den. Jag är en baderska.

20750647_10154819687543730_307572940_n

En morgon på stranden i tre färger. En ensam vandrare.

 

20732850_10154819687618730_1781110646_n

En munk.

 

20732779_10154819687648730_974140917_nEn fiskare.

 

20707514_10154819687438730_1148961147_n

En vandring vid och i vattenfallet.

 

20731163_10154819686988730_1824870459_n

En yogapose jag ännu inte klarar av.

 

20706784_10154819687093730_2004894536_n

En cykeltur.

 

20733019_10154819687068730_1333361871_n

En allehanda.

 

20707449_10154819687183730_1234175353_n

En utflykt till templet i grottan.

 

19441249_10154676998023730_1082629893_n

En favoritfrukost på Bakery.

 

18788444_10154606244468730_2128960312_n

Ett hotellrum med allt man behöver; säng och bok.

 

20733046_10154819687223730_2095161604_n

En sväng till tippen.

 

19965033_10154724699408730_1879254527_n

En stad från en takterass.

Det finns en nackdel med att blogga, de som läser tycker att de vet hur jag har det, och behöver därmed inte höra av sig. Jo, gör det! Eller skriv en hälsning här. Då blir jag glad!

 

%d bloggers like this: