Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Jag tänker så mycket på Ellen och Klara

IMG_1539

Jag tänker så mycket på min farmor och min mormor de här dagarna. Jag vet inte vad det beror på, de har båda varit döda i många år. Det poppar upp minnen av vad de sagt och gjort och jag funderar på hur deras liv var. Kanske beror det på att jag har haft tid och ork att göra saker som minner om dem? Som att baka bröd (åh, mormors hembakade ljusa limpor som morfar rostade åt oss till frukost, farmors lite grövre limpor och som hon la in i skafferiet så att de “låg till sig” medan vi åt av det gamla, det var inte bra att äta helt nybakat för det kunde jäsa i magen).

IMG_1533

Jag har stått i den ljumma vinden och plockat vinbär från de stora vinbärsbuskarna och då har jag funderat på mormor och morfars trädgård med alla fruktträd och bärbuskar. Mormors ljusrosa saft på rabarber och hallon, drucken på den varma soffstenen nedanför köksfönstret, med sockerkaka till. Farmor som berättade att de inte hade det så fett när de var nygifta men hur skogen var full av bär som hon plockade så det räckte hela vintern. Hallon och blåbär till sylt till frukostgröten och infrysta till söndagsdesserten med glass och lösvispad grädde. När jag står och repar bären, känner jag doften i näsan, de sträva bladen mot benen, ser jordkällaren en bit bort och tänker på morfars jordkällare, där det doftade fukt och jord, men också något annat. Dit drog han sig för att få vara ifred och ta några bloss på sin pipa.

IMG_1529

Att vara närvarande i det man gör är en stark känsla, att känna sig fullt levande och i samspel med den situation man befinner sig i är en njutning. Det betyder för mig inte nödvändigtvis att jag stänger av tankar och minnen, tvärtom, nuet i sin fullhet vecklar upp sig och breder ut sig tillsammans med det som hänt förut. Samtidigt som jag har en känsla av att vara helt och fullt på denna plats i denna stund kan jag uppleva mina minnen. Jag kan tänka på mina förfäders liv och starkare uppleva mitt eget. Det kommer ett lugn genom att man är en i de oändliga släktleden. Man har sin stund. Man lever och det är tillåtet att leva. Man gör så gott man kan och det får räcka. Det räcker.

IMG_1536

Lustjakt

Lust är en känsla som präglas av en stark längtan efter, och uppfyllandet av, något som ger stor tillfredsställelse. Lust är förknippad med kroppslig njutning, även inkluderande intellektuell stimulans. Wikipedia

IMG_1502

Det tog mig många år att förstå en hemlighet så viktig att den aldrig borde få överröstas av prestation och måsten. Att en så enkel sanning skulle vara så svårfångad: Den stora gåvan är inte bären i sig själva, utan LUSTEN att göra något av dem! 

Hallon- och vinbärssylt

 

Det här är värre än tannavääk (som farmor sa)

Jag har fått nya erfarenheter senaste tiden. Jag har fått känna på hur det är att vara utom sig av konstant smärta, inte en rimlig smärta, utan: en mycket stark, nästan outhärdlig, övergående smärta, som varar några veckor.

Jag genomgick undersökningar där läkaren stack nålar in i musklerna samtidigt som de skulle spännas till max,  elektriska impulser som mätte nervledningsförmågan och fick en (illamåendeframkallande) coctail av flera värktabletter och morfin, som knappast hjälpte. Jag föreslog amputation men läkaren sa att då uppstår istället andra besvärliga smärtor. Det tyckte jag kunde få vara ett senare problem som vi inte behövde tänka på. Amputera armen är naturligtvis inget alternativ.

Det visade sig vara en relativt ovanlig neurologisk sjukdom som i första hand påverkar nervceller i ryggmärgen och inflammerar flätan av nerver som går genom axel, arm och ut i handen. Efter den första intensiva fasen kommer en fas då nerv- och muskelceller bryts ned i varierande omfattning. Denna nedbrytning och kvarstående värk kan pågå upp till tre år. Sjuttiofem procent blir bra och får aldrig tillbaka det.

Jag tror att jag har haft tur med efterförloppet, jag har domningskänslor i armen, känselbortfall i tummen och och en snällare värk ibland, men jag har förstått att det i vissa fall kan bli långt större problem än så.

Nu när jag är nästan bra igen så uppstår den där känslan när man klarat sig ifrån något med nöd och näppe. Plötsligt kommer tankarna på om det värsta hade hänt och jag blivit förlamad i armen, hur skulle det gått med mitt skrivande, att cykla, knyta skor, knäppa jackor, lyfta en tung plåt ur ugnen och andra nödvändigheter? Perspektivet har vänt och jag ser istället min stora lycka. Jag läste av en slump “Fjärilen i glaskupan” och förstod att det jag varit med om är ingenting, ingenting i jämförelse med vad man kan gå igenom. Och jag skämdes över min oförmåga att se det jag har. Men sedan tänker jag att det är inte sant. Jag ser visst. Jag njuter. När jag gick och la mig häromkvällen och hörde rösterna från alla som satt kvar nere i köket, så njöt jag av att höra dem på avstånd, trots att jag hade ont. När jag vaknade i morse klockan fem och inte kunde somna om så gick jag ner i köket, satte på en kopp kaffe och gick ut i den tidiga sommarmorgonen tills smärtan släppte. Det är inte antingen eller.

Jag har flera gånger under den här tiden haft en bild i huvudet av att smärtan är vit, skärande isande vit. Det blev en elak färg. Idag letade jag vita motiv med kameran. Nästan ingenting är antingen eller. Skönheten en vacker sommarmorgon kan också vara vit.

IMG_1353 IMG_1356 IMG_1361 IMG_1363 IMG_1368

Vad jag är mest rädd för

FullSizeRender (8)

Jag har fått så mycket positiv respons på mitt beslut att ta time out och flytta till landet ett år för att skriva, måla och leva ett kreativt liv nära naturen. Det är så många som sagt att jag är modig. Jag har blivit glad för det. Jag har känt mig uppmuntrad och kanske till och med lite stolt. Men sedan har jag tänkt. För att vara modig måste det betyda att det finns något man är rädd för, men gör det ändå. Och jag känner ingen stark rädsla för det här, tvärtom det är något jag verkligen vill, därför är det inte särskilt modigt att göra det.

Så började jag fundera på vad jag är rädd för. Jag är rädd för motsatsen, att hamna i det jag inte vill.

Jag är rädd för att jag inte ska kunna se att jag är fri. Att hamna i föreställningen att jag inte har val. Det är en lögn som mina egna tankar kan skapa. Jag är rädd att glömma bort att jag har förmånen att bo i ett land där jag får tänka fritt och ta egna beslut, tro vad jag vill och bilda mig egna uppfattningar.

Jag är rädd att hamna i sammanhang där alla tänker lika och ser på folk med annorlunda uppfattningar som förlorade, mindre upplysta eller  mindre värda. Jag är rädd för att leva i nära relationer som inte är kärleksfulla. Jag är rädd för att bli illa behandlad och tro att jag inte har rätt att välja bort. Jag är rädd för att göra om mig för att vara till lags. Jag är rädd för att tappa bort den bubblande känslan av frihet som kommer av att jag lyssnar på vad mitt inre vill.

Jag är rädd att jag ska bli gammal och ångra att jag inte försökte det jag kanske hade kunnat göra bra. Jag är också rädd för att bli egoistisk genom att förvänta mig att andra ska göra som jag vill. Jag är rädd för att jag ska börja hårdna på ytan och så småningom krackelera i damm. Att mitt hjärta inte ska vara bultande varmt och vackert, utan krasa som vassa glasskärvor i bröstet. Jag är rädd för att känna mig som en person på insidan men ständigt visa en annan utåt, och tro att jag inte skulle vara älskad om jag visade vem jag var. Jag är rädd för att inte känna känslor, vara avstängd, ständigt längta bort från det som är mitt liv. Jag är rädd att känna mig som ett utsatt barn fast jag är vuxen och inte alls utsatt. Jag är rädd för att göra mig mindre än jag är, för det anstår mig inte, som Edith Södergran sa.

Jag är rädd att jag ska glömma bort hur det känns när man skrattat så att magen värker och endorfinerna sprutar i kroppen. Jag är rädd att glömma bort att man kan gräva upp en smultronplanta och flytta hem till trädgården eller till en kruka. Jag är rädd att jag skulle sluta att ta vägen om körsbärsträdet vid Astrid Lindgrens sjukhus på väg till jobbet, för att ta en näve söta bär i munnen. Jag är rädd att jag inte orkar plocka blommor eller ännu värre, inte ens ser dem. Jag är rädd att jag skulle bli så försiktig att jag inte känner mig levande, att jag har så fullt upp att hålla balansen för att aldrig falla. Jag är rädd att bli så tung att jag inte orkar bädda en säng i ett svep utan måste lägga mig emellan, för att de svarta tankarna trycker mig mot golvet och jordens innersta. Jag är rädd att jag inte mer ska basta en kall vinter, gå ut naken i snön och se stjärnorna mot en svart natt natthimmel och känna svindeln när jag tänker på att jag är en del av allt. Jag är rädd att jag inte ska komma ihåg känslan av att bada i en sval sjö och därför inte ge mig tillfällena. Jag är rädd  att jag inte skulle tillåta mig att vara ledsen och sorgsen när jag är det. Jag är rädd för att tro att jag är ett offer. Jag är rädd för att glömma bort hur fantastiska människor är och hur fantastisk jag är. Jag är rädd att slarva bort allt.

Jag är rädd för att vara en cirkushäst och fastna i massornas applåder, när jag egentligen är en vildhäst som ska dundra fram över vidderna. Tack min kära vän som häromdagen påminde mig om det.

Men det kommer inte hända igen… för jag har frihet i blicken, precis som du. Oavsett vem du är eller vad du vill.

IMG_0872

”Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people will not feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do.” Marianne Williamson (Nej, det var inte Nelson Mandela)

 

Foto ovan: Detalj ur acrylmålning “Isblommor”
Nedan: Annaghmakerrig, Tyrone Guthrie

Och klockan var halv tolv…

IMG_0576

Så kom jag upp till Tystnaden igår kväll. Jag gick en kvällspromenad och plockade smörblommor i sista stund, kronbladen faller vid oförsiktiga rörelser, men jag vill hänga på tork i taket i bagarstugan. Åkerväddar stod höga i vägkanten och jag hoppas att den violetta färgen på de stora blommorna ska hålla till långt in i vinter. Jag minns att jag läst att de späda bladen är ätliga, de smakar kål. En bukett knubbig Rölleka fick det också bli, jag tror den torkar bättre än de skira sjoken av hundkex. Jag hälsade på Tora och Nova som stod i sin hage, Tora var väldigt sugen på mina blommor och gnäggade djupt ner i magen. Å deras vackra, sammetsmular. Jag satte mig på en stubbe och såg ut över ett fält, och såg de mörka molnen dra fort över den fortfarande ljusa himlen. Knotten som var så envisa för en stund sedan försvann när kvällsbrisen kom, jag hörde suset i trädkronorna ovanför mig. Runt fötterna växte smultron och jag plockade på ett långt strå.

På väg tillbaka mötte jag Sofia, fick en pratstund och följde med till hästarna igen. Hagen är liten så de får lite extra hö tills de ska flytta till Dansbodarna och större hagar om några dagar.

Vi gick tillbaka på landsvägen och pratade om djur och människor. Om att känna in signaler och om förmågan att lyssna till det som har ett annat språk. Om den lilla platsen i världen som är just här, om tacksamhet. Sedan gick vi var och en till sitt och klockan var halv tolv när jag kom in och jag bjöd på smultronen men det var inte jag som var generös, utan naturen.

Den slösar just nu och det är bara att gapa och svälja allt man får. Värmen, bären, ljuset, kylan, solen, molnen, varma asfaltsgator, natthimlen, daggen, caféer, rabarber, grönskan, blommorna, det svala badvattnet, regndropparna, dofterna. Bara ta in det alltihop, blanda och svälja klunk efter klunk av sommarbrygd. Bli yr och påverkad men gapa stort efter mer. Så känner man livet och sommaren i sig, att spara till dagar som är på annat sätt.

IMG_1014

%d bloggers like this: