Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Tillbaka igen ราชอาณาจักรไทย

IMG_3199

Snart ska jag åka igen, till landet av färg och smak, av dofter och värme. Till landet av leenden och stora vatten, långa stränder, vespor, yoga och sötade popcorn. Till landet med strandvillor och plåtskjul, fattigdom och rikedom, ensamhet och starka familjeband. Landet med kullar och berg, fint och fult, billigt och dyrt. Till landet som öppnar famnen för oss främlingar som kommer och lånar ett litet tag. Som kallar oss vänner, falanger faranger och madame, som bjuder in till familjemiddag bakom baren, som skrattar, ropar och vinkar då man går förbi. Landet med herrelösa hundar och stora sprutor mot rabies och diverse smittor. Landet med cykelturer i Bangkoks minsta kvarter, med varaner vid flodbäddarna och flytande gästhus och mäktiga badvattenfall i djungeln.

IMG_3174  Där samlas vi, ett stort gäng svenska sjuksköterskor, jobbar en del och lever livet i en bubbla under några månader, långt ifrån den plats vi vanligen befinner oss i. Vi lyssnar på människor som ringer, dag, natt, kvällar och morgnar. Vi lugnar, tröstar, ger råd och delar en stund av ensamhet och förtvivlan med en som inte har någon annan att ringa till. Ibland behövs tvål och vatten, ibland behövs polis eller psykteam kopplas in. Ibland ringer någon från en balkong och vågar inte gå in till sambon, ibland ringer någon för att berätta att nyfödda bebisen inte vill äta. Ibland ringer en man för att ingående berätta hur han tillfredsställer sig själv medan han pratar med en sjuksköterska (förmodligen syster Jane som inte alls är jag). Ibland avbryter man vänligt, ibland lägger man bara på, ibland kommer ett samtal om smuts under tånaglarna en minut efter ett självmordssamtal. Eller en kvinna som säger att mannen gick ut i morse och inte kommit hem och undrar om han kanske gått till minnesmottagningen, men sedan kommer på att “det är ju jag som går där”.

IMG_3198

Jag längtar till dofterna och den trettiofemgradiga värmen dygnet runt. Jag längtar till sommarklänningar och flipflops utanför kontorsdörren, där inne går alla barfota. Jag längtar till Art Village, konstnärskollektivet utanför stan där allt är stilla som om tiden saktar in. Till yogan där lokala och utlänningar samlas och njuter av att utforska kroppens gränser. Jag längtar till soluppgångar vid havet och munkarnas stillsamma vandring på stranden i gryningen. Tid för skrivandet. Och jag får uppleva detta en gång till.

IMG_3173

 

Påskdagar

Påsken har för min del förflutit i stillhet och ensamhet. Jag hyrde en liten skrivarstuga hos författaren Elisabet Öhman på norra Öland.

IMG_6243 2IMG_2454

Jag har skrivit på ett nytt barnboksmanus och ytterligare ett par projekt. Då jag inte suttit inne i stugan vid datorn har jag låtit vindarna blåsa rent huvudet, cyklande i motvind, eller tagit en promenad ner till havet.

IMG_1540

Det är vackert att se naturen med sin energi. Havets ständiga vågor som rullar in mot stenstranden. Snön låg fortfarande kvar i små fläckar, vårfloden rann över grusvägen när jag gick ner mot havet. Himlen la sig i blå och aprikos veck över Kalmarsund. Fiskebodarnas grå trä har klarat en vinter till, och det har jag med.

När kvällens mörker bara lystes upp av fullmånen väntade jag på nästa dag och om igen få gå ut på Alvarets karga landskap.

IMG_8523

Nästa morgon var allt täckt av snö, himlen hade färgen av lättmjölk, mot havet blandat med blåbär. Framåtrörelse och bakslag.

Men stugan var varm, jag fick tid att göra det jag tycker så mycket om.

IMG_8829

Tack Elisabeth för värme och omtanke, hoppas vi snart ses igen!

 

Herr Hansson och ungarna är här nu!

20C70380-D49C-4E4E-B430-56112D270174

Han är här nu, Herr Hansson i min nya barnbok. Han vandrar runt i skogen, samma skog som jag älskar, och han hör gråten. Han möter Vilda Vargunge, Samir Vinbärssnäcka, Folke Fluga, Tilda Tapir och några andra ungar som bor där, och han undrar varifrån gråten kommer.

Herr Hansson rättar till i skogen är min nya bok, den handlar om att få vara med trots att man är annorlunda. Det är så enkelt egentligen, när han påminner om att det som skiljer oss åt ofta inte alls har betydelse för det vi vill. Få vara med, få känna att vi hör till, få leka.

Jenny Sjödin har gjort fantastiska illustrationer i mjuka färger och med många detaljer, jag är glad och stolt över att ha fått arbeta med henne. Vi har samma syn på hur text och bild inte bara ska berätta samma sak utan kan ge olika lager åt en historia.

Boken finns att köpa på de flesta nätbokhandlar, på Kikkuli förlag eller Akademibokhandeln, och om du vill ha den signerad kan du naturligtvis beställa den till ett bra pris direkt av mig, se mina kontaktuppgifter och skicka ett mail.

Sagt om boken:

“Jag gillar att djuren representerar stor bredd på djurarter, mångfald, att detta verkligen är ett problem som drabbar alla oavsett art, utseende, storlek och förmåga. Motfrågorna ger oss både basfakta men även en möjlighet till eftertanke. Berättelsen främjar djupare diskussion och att vi alla kan motverka mobbning. Boken är illustrerad med tydliga bilder men innehåller även finurliga detaljer, vilket gör att den fungerar även på yngre barn. Utmärkt högläsningsbok för förskoleåldern. ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️” Agneta Norrgård,  bokrecensent i SVT:s Gokväll och i Sveriges radio Västernorrland
(Hela recensionen här)

“Viktig, fin och inkluderande.
Herr Hansson agerar mot mobbning och utanförskap och kan slappna av och somna först när alla i skogen mår bra. Används med fördel i skolan med arbetet mot mobbning.”
(Hela recensionen här) Sara Salander, författare och bokbloggare

“Sonen och jag har läst om Herr Hansson och alla djuren i skogen. Boken blev genast en favorit hos sonen, så vi har redan läst den åtskilliga gånger.Ett viktigt budskap förpackat i en fin bok. Vi gillar de fina milda färgerna och illustrationerna i boken. Vi ger den 🐴🐴🐴🐴🐴 (=fullpott ) i betyg.” Villivonkansbooks
(Hela recensionen här)

“Herr Hansson rättar till i skogen är en pedagogisk bok med kontentan att alla ska få vara med samt att alla är olika och att det är okej att vara annorlunda. Den är fylld med vackra illustrationer ritade av Jenny Sjödin. Den här boken skulle ge stor utdelning på dagis och förskola då den är både lärande och tilltalande.” Jenny Valbrand, bokbloggare, Jennys bibliotek
(hela recensionen här)

Läs mer om Jenny, mig och boken på Kikkuli förlag.

FB0B6CE2-76F4-4D90-AB80-27BBB1E4776F 77715D7F-017B-48EC-9CA5-64E09D81F73C CAD22B8A-CEBE-4F25-8A50-33B666F235BC

You must carry a chaos inside you …

“You must carry a chaos inside you to give birth to a dancing star.” – Nietzsche

Det är bra att acceptera jobbiga känslor, att bära dem är svårare. Att hålla i famnen och låta dem få följa med en bit på vägen, bärande, det är tungt. Vi vill inte känna jobbiga känslor. Vi vill bort från kaos och känna frid. Ändå finns det något där, mitt i kaoset, mitt i känslostormar, mitt i rädsla och förtvivlan. Det är något som händer om vi orkar vara med de känslorna när de kommer, utan att fly. Du måste bära ditt kaos för att det ska födas något nytt, sa Nietzsche.

Att känna ljus och mörker, toppar och dalar, kris och lugn, skapar en slags rörelse, en energi som kan ge oss något som vi inte kan få på annat sätt. De tillfällena jag lyckats stå ut med att vara i det, känner jag att jag varit kärleksfull mot mig själv. Jag har kanske inte har förstått det i stunden, men efteråt. Om jag ska bortse från de delarna i mig som är sorgsna, melankoliska, rädda, ensamma så måste jag göra mig till någon jag inte är. Och det är extremt jobbigt i längden. Jag menar inte att man ska hålla fast, men heller inte tvinga sig själv att släppa. Jag menar att låta det vara, det som är. Och livet är allt det här.

Jag har märkt att när jag tillåtit mig att vara i minnen av jobbiga saker, t.ex. när jag började skriva om mina sjukhusvistelser som barn, mina ensamhetskänslor och känslan av att vara annorlunda, när jag började att medvetet tänka på det, och beskriva det i text, så hände något. Plötsligt var det inte bara jobbigt, som jag tänkt förut då jag snuddat vid den tiden. Plötsligt, mitt ibland alla kräkningar, smärta, operationer så kom ljusa minnen också. Kvällen då en barnsköterska lät mig vara vaken senare än alla andra barn, lät mig bada skumbad i den stora tvätthon på barnsalen, fönade mitt hår med “varmluft” tills det glänste och klippte en krona till mig av  guldpapper, sa att jag egentligen var en prinsessa. Och jag tyckte att jag var fin, när jag såg mig i spegeln över skötbordet. Eller en annan barnsköterska som köpte en chipspåse till mig när hon var ledig. Eller ytterligare en som lät mig följa med och säga hej till sin pojkvän när han hämtade henne efter jobbet. Eller hon som kom in med små, runda klisterlappar i olika färger som skulle klistras på matkorten, och lät mig pyssla med dem. Göra långa larver i regnbågsfärger av cirklarna som egentligen inte alls var till för att leka med. Och när hela klassen ritat och skrivit till mig och det kom ett tjockt brunt kuvert med brev som jag kunde läsa om och om igen. Och fikat med mamma eller pappa på sjukhuscafeterian när de hälsade på. Och det stora vykortet med jätten Vist. Och pengarna mormor la i en sparbössa för varje dag jag var där. Och farbrorn som var konstnär och ville måla av mitt porträtt i dagrummet. Och någon som blev min vän när jag var där. Och biblioteksfarbrorn med sin vagn. Och glassen till efterrätt. Allt det där kom när jag inte längre tryckte bort det jobbiga utan orkade tänka på när jag blev fasthållen och sövd, fasthållen och stucken, fasthållen, fast i sjukhusfabriken. Och min längtan efter en inre frihet kommer ur den där monotona tillvaron där andra bestämde allt. Den erfarenheten gör att jag uppskattar friheten jag har som vuxen och värnar om den. Den hjälper mig att gå mina vägar och ge mig själv lov att mer och mer vara den jag är, även om det innebär att andra tycker att jag borde annat.

En vacker dag är det dags att föda den där dansande stjärnan, och då ska jag inte hålla fast. Då ska jag släppa taget.

Och öppna armarna för nästa mörker … för jag vet att jag kommer få dansa igen.

“Where the light is brightest, The shadows are deepest.” – Goethe

6172722395_7c7576f9ec_b

Foto: Tamaar Flickr “Dancing with the light I”

Vad kan man begära av livet egentligen?

 

IMG_1138

Ingenting. Det vet vi alla egentligen. Begära duger inte. Vi har inte fått någonting lovat den dagen vi tog vårt första andetag. Begära något av någon annan eller av omständigheterna är inte heller en säker väg till ett lyckligt liv.

Vad kan vi begära av oss själva? Lite mer. Om inte begära, så kan vi åtminstone förvänta oss lite mer av oss själva. Vi kan försöka göra det vi kan för att få leva levande. Vi kan förvänta oss att göra det vi bestämt oss för. Jag kan förvänta mig av mig själv att dyka upp vid datorn om jag bestämt mig för att skriva en dag. Jag kan förvänta mig att göra mitt bästa på jobbet. Jag kan förvänta mig att gå upp och yoga om jag bestämt mig för det. Men viktigare än så: vi kan förvänta oss att försöka en gång till när vi misslyckas.

Vi kan förvänta oss att stå på vår egen sida i sådant som är viktigt för oss. Vi kan förvänta oss att inte motarbeta oss själva, utan ställa upp lojalt och envist vid vår egen sida. Vi kan begära av oss själva att ge oss en kort stund av stillhet när vi är utmattade. Vi kan begära att behandla oss själva själv så snällt vi kan.  Vi kan inte begära av någon annan att öppna sig och ge förtroenden, men vi kan försöka bli bättre på att lyssna. Vi kan inte begära att andra ska ge oss det vi önskar, men vi kan försöka bli bättre på att tala om vad vi vill. Vi kan inte förvänta oss att någon ska ta emot det vi vill ge, men vi kan erbjuda det.

Och så ibland leder vår strävan någonstans. Till äventyr, till stillhet, till förtroenden, till nya möten, till upplevelser och platser och en känsla inuti som är vibrerande och stark. Till stunder då livet känns så mycket att man antingen behöver brista ut i skratt eller gråt, eller bara stanna upp i förundran. Vi kan antingen berätta om vår känsla eller bevara den tyst inom oss.

Vi kan söka upp en skog och vandra där.

Julgransskog

%d bloggers like this: