Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Spårlöst

img_1439

Den som går i andras fotsteg försvinner spårlöst.

Artur Lundkvist

Det var en gång en hand, del 4

Han är väldigt liten för att vara vuxen. Han ser snäll ut. Byxorna är bruna, inte alls samma tyg som pappas byxor. De här är randiga i tyget, manchester, som min gröna klänning, den som mamma sytt. Jag minns när vi köpte det tyget, vi var i stan med Madde och hennes mamma och gick i tygaffärer tills jag ville lägga mig på golvet och skrika. Det är sådant som Karin gör, hon är bara fyra. Jag är åtta och går i tvåan, då gör man inte det, även om det vore det enda rätta. Sedan fick Madde och jag köpa byxor. Nya fula gabardinbyxor. Likadana. Vi hatade dem båda lika mycket. Vi bar kassarna långt ut ifrån kroppen, för att mamma och Gunilla skulle fatta hur mycket vi hatade våra nya marinblå gabardinbyxor som stacks, det hjälpte inte att de var vida. Vi gjorde det för att de skulle förstå att vi verkligen inte ville ha nya blå gabardinbyxor och kanske aldrig tänkte använda dem. I alla fall inte utan att protestera. Men mamma och Gunilla verkade inte märka det. De pratade och tyckte att det ”var ett bra köp”. Det var det inte. Det var ett dåligt köp. Ovanligt dåligt. Jag kände redan då hur dåligt humör jag skulle vara på om jag tvingades ta på mig dem en söndagsmorgon för att gå till kyrkan. Och vad Madde skulle ha dem till, de som aldrig går till kyrkan, det förstod jag inte.

modegabardin-1024x800

Men nu är jag på sjukhuset och bibliotekarien i sina bruna manchesterbyxor kommer med bokvagnen. Han är snäll. Vagnen är full av böcker och han vet vem jag är. Han lånar ut böcker till mig varje vecka och det känns som om han tycker om mig. Eller tycker om att jag är en flicka som tycker om böcker. Han frågar om jag läst ut böckerna från förra veckan. Jag skrattar. Så klart jag har. Jag lånade tre böcker förra veckan och nu har jag väntat i två dagar på att det ska bli tisdag och bokvagnsdag. Jag frågar om han har någon mer bok i serien om Kulla-Gulla. Det har han. Han plockar fram och han visar. Han är stolt över alla sina böcker. Han säger att han lastat på Kulla-Gulla för min skull. Jag blir glad ända in i magen, så han har tänkt på mig där nere på sjukhusbiblioteket. Han misstänkte att jag skulle vilja låna fler, säger han. ”Misstänkte”. Det låter som om jag gjort något litet fel. Men jag ser att han är nöjd så jag låter mig inte luras av hans ord. Två böcker till i serien har han med sig. Han skriver på sitt lilla block och ger mig en lapp som jag stoppar i lådan. Två nya böcker. Sedan har jag läst hela serien. Man kan börja om.

231790296_9df2e05f-bd0d-4fed-92ba-2fbaf0ffeef2

När han går är vi båda nöjda. Jag vet inte om jag är kvar nästa vecka, han säger att jag annars bara kan lämna böckerna. Att personalen lämnar tillbaka dem åt mig. Bokvagnen är verkligen väldigt bra. Nästan otroligt bra, för att vara på ett sjukhus.

Naturlyrik är såå ute

img_2007

Skogen alltså. Jag skulle vilja skriva en hel diktsamling om skogen. Men det är förstås redan gjort tusentals gånger. Men ändå. Skägglavarna som hänger sagolikt från träden. Mossan i vitt och grönt på marken. Blåbärsriset som brinner i röda toner. Den sena eftermiddagens släpljus mellan stammarna när solen håller på att sjunka.

img_1990

Den stora tystnaden och de små nära ljuden, suset i kronorna, en och annan fågel, en kvist som bryts under mina fötter, ryggsäckens klonkande. Jag skulle vilja skriva om de stora skogarna, där djuren springer fritt. Varg, björn, räv, älg, rådjur, harar, vesslor.

img_2014

Skogstjärnarnas dunkla yta, sjöarnas glittrande vatten.Träden som stått där i hundratals år. Grankvisten som hänger ut framför mitt ansikte och träffas av solen så att den skimrar i  terreverte-grön.

img_1999

När jag sätter mig ner på en sten eller stubbe för att vila så tänker jag att det kanske, kanske bara är jag som suttit på just den här stenen, stammen eller stubben på väldigt länge. Kanske någonsin. Då får jag en (tekniskt sett falsk, jag vet) känsla av att det är min skog.

img_2020

Att detta också är ett hem.

Fem faktorer för ett kreativt liv enligt John Clease

John Cleese (jo då!) har listat fem saker som är nödvändiga för ett kreativt liv.

  1. Space Du kan inte vara leksfull (och därmed kreativ) om du är pressad under en massa måsten
  2. Time Det räcker inte att du skapar rum för kreativitet, du måste göra det under en period av tid
  3. Time Du behöver ge ditt medvetande (eller omedvetna?) tid nog att komma med något originellt, och lära dig att stå ut med det obehag som det kan medföra att låta något ta tid eller inte veta
  4. Confidence Ingenting motverkar kreativiteten så mycket som rädslan att göra ett misstag
  5. Humour  Det huvudsakliga evolutionära syftet med humor är att det tar oss från ett stängt läge till ett öppet, snabbare än något annat

När jag läste den listan så slog det mig att det här är även precis vad man behöver i en relation för att den ska vara levande och stark. Utrymme, tid, tid, frihet från rädsla och humor. Ingenting kan vara så avväpnande om man i en diskussion plötsligt ser det komiska och tillsammans brister ut i ett gapskratt. Det tar en raka vägen från motståndarpositioner till en gemensam plats, på ett sätt som inget samtal i världen kan lyckas med så fort. Och ingenting kan stänga av kärlekskänslor så effektivt som rädsla. Rädsla för svek och rädsla för att bli sårad. Tid och space. Perioder då man inte har det, kanske varken för sig själv eller tillsammans, så är det svårt att känna att relationen växer och blomstrar. I mitt fall har jag oftast haft mer behov av egentid och space än min partner, och det har ibland varit svårt att tillgodose, trots att jag vet att jag blir bättre när jag är jag med tydliga konturer. Det känns som om jag luckras upp annars och gränserna mellan mig och den andre suddas ut och jag trivs inte. Men efter lite tid och space är längtan till närhet tillbaka starkare än någonsin.

Att vara kreativ är för mig att låta livspåhittigheten och kontakten med det inre och äkta finnas. Det är att se det som ligger bortom det mest uppenbara. Att komma i kontakt med det sköna i livet. Att på samma gång glömma bort sig själv och känna sig själv.

Vill inte du komma så nära det går? Nära sanningen, nära det som känns, nära det som är meningen, nära skratten, nära tårarna. Det som förändrar och förenar oss.

Lyssna:               

            Nära sanningen 

            Nära sanningen
            Nära som det känns
            Nära det som är meningen
            Nära skrattet
            Nära tårarna
            Det som förändrar och förenar oss

                                             (Uno Svenningsson)

Det bästa i livet är livet (till exempel sångsvanar vid en skogstjärn)

Jag vaknar upp till min första morgon i Sörboda efter Irlandsresan och en kort sväng till Stockholm. Dimman ligger mjukt över fälten och in i skogen bakom huset. Det är vackert och trolskt, perfekt för en dag av skrivande. Det får mig att tänka på hur skrivandet av en berättelse är precis så där. Suddigt, otydligt, vackert men svårorienterat. Med tiden lättar dimmorna och landskapet blir tydligare. Historien man förut anat kommer fram mer och mer. Tankarna klarnar och man ser hur det hänger ihop, alltihop som förut bara skymtade fram som diffusa fragment.

img_1442

Illustratören Anna Westin och jag jobbar med att få ihop illustrationer och text till nästa Annie-bok nu. Det är mycket att tänka på. Hur ska bilderna och texten tala sina egna språk, och samtidigt bäst komplettera varandra? Framför allt, vilket är barnens perspektiv? Hur når vi upp till deras nivå? Jag ändrar i texten, Anna ändrar i bilderna, vi möblerar om, gör om, gör bättre och till slut känner vi oss förhoppningsvis nöjda. Titta här på Annas övriga illustrationer.

(Vill du köpa första Annie-boken kan du göra det lite överallt, exempelvis här på förlaget. Man kan provläsa lite också.)

Framåt kvällen gick jag ner till tjärnen alldeles i närheten, där hade tolv svanar stannat till. Denna dagen är jag nöjd. Livet är ändå på något sätt det bästa vi har.

Ljudet av svanar ekade i tystnaden. Magiskt, poetiskt, rysligt vackert.

Eller wow, som Sigge (1,5) skulle ha sagt.

img_1911

img_1955

”Sångsvanar ur dimma.

Vitt i grått. O, tysta verklighet.

Jag ser hur grönskan djupnar,

och det kvällas.”

Bengt Emil Johnsson ur Aftonsånger

%d bloggers like this: