Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Ingenting värker

“Att inte skriva är en molande pina som är svår att beskriva eftersom den härrör från ett inte ungefär som fantomsmärtan; det värker i något som inte finns. Det som gör ont är inte främst det faktum att man inte får något skrivet. Det är snarare att inte-vara-i- skrivandet som gör ont.” Elisabeth Rynell ur Skrivandets sinne.

Jag är i den absoluta motsatsen just nu. Det vill säga, ingenting värker. Det är inte heller främst att jag får något gjort som är njutningen, det är att-vara-i-skrivandet. Och denna plats.

IMG_0375

IMG_0409

IMG_0378

IMG_0394

IMG_0389

 

 

Irland, en präst och passion

IMG_0326

Så vad skriver jag här på Irland? Jag redigerar och skriver och skriver om igen. Byter ett ord mot ett annat, prövar och lyssnar. Värderar och försöker få fram det klaraste språket och samtidigt låta undertexten få liv. Hur berättar man något så att en historia känns både alldeles ny och samtidigt igenkänningsbar? Jag tror man måste lägga bort sina föreställningar om hur saker “ska vara” och gå in i historien som om man vore där, vore hon och han. Försöka utforska och förstå med de redskap och erfarenheter man fått hur det skulle kännas om jag var i en sådan situation. Vi människor känner igen oss om det som berättas är sant. Och sant är det om det kommer ur djupt mänskliga känslor och tankar av olika slag som kanske bara förpackas i en annan miljö och situation. Vrede är vrede, skuld är skuld, kärlek är kärlek, förtvivlan är förtvivlan oavsett vad som orsakat känslorna. Kan man nå dessa känslor då man skriver kan man förhoppningsvis, om man lyckas, göra berättelsen trovärdig och igenkänningsbar. Jag har upplevt sorg, skuld, förtvivlan och kärlek, om än i andra sammanhang, de är basen, jag kan skaka om dem och servera dem som en annan drink. Du som läser har också upplevt dem, om än i andra sammanhang, och kan känna igen dig. Jag antar att det är därför vi sällan hör om människor som upplever att de läst färdigt, att de läst allt som kan beskrivas. Det är fascinerande, tycker jag.

Manuset har arbetsnamnet “Prästen” och handlar om förbjudna känslor, självbilder som rasar, lögner och sanningar och svidande passion. Anna, vars röst berättar den här delen, är präst och har samtal med en kvinna (Tove) som är döende. De har blivit nära vänner och samtalen är väldigt viktiga för Tove. Anna har efter enträgna önskningar från Tove också börjat att ha samtal med Toves man. Tyvärr har det lett till en alldeles oacceptabel situation, moraliskt, yrkesmässigt och mänskligt, och Annas inre slits mellan två ytterlägen. (Bortse från layout som inte fungerar som jag vill på bloggen.)

Här kommer en del av ett kapitel:

Kapitel 20

Jag vet inte hur det ska fungera att ens träffa Stefan. Det går inte. Jag kan inte ha hans ögon på mig utan att det upptar alla mina tankar i dagar efteråt. Jag tror att det enda rätta är att säga nej till allt. Säga nej till samtalen med Tove. Definitivt säga nej till samtalen med honom. Säga nej till det som får mitt liv att lysa, det som gör att jag lyfter. Jag måste naturligtvis ta mitt ansvar och förstå att det inte är möjligt och rimligt.

Säga?

Tove, vi kan inte träffas för jag kan inte låta bli att tänka på din man och jag skäms när jag sitter här vid din dödsbädd och alla mina tankar varit hos honom hela vägen hit, varje kväll innan jag ska somna och i varje lucka mellan mina aktiviteter. Mina tankar far som olydiga, omöjliga hundvalpar till det som inte är tillåtet. Det som är utanför staketet. Till din man. Jag är besatt av honom, Tove. Vad säger det om mig? När du ligger här och håller på att dö? Förlåt mig, jag vet inte varför jag gör så här. Jag måste sluta träffa dig och honom, jag måste kapa huvudet från min kropp. Det finns inga andra alternativ för att stilla mina tankar. Förlåt Tove, vi ses inte mer, hoppas din död kommer mjukt och utan kamp. Hoppas han kommer vara här och hålla dig i sin famn. Det önskar jag dig verkligen. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag kan inte komma hit mer.

Ingenting har hänt. Ingenting mer än en kram, hans läppar mot min panna och min mun. Det är allt. Det är A l l t.

IMG_0077

Irland, grönska och nakenbad

IMG_0292

Idag vaknade jag tidigt. Jag gick upp och ställde mig framför fönstret med den fantastiska utsikten och försökte ta in att jag är här och ska vara här i två veckor. Jag kom igår till denna plats på irländska landsbygden, bland böljande kullar och en grönska som känns overklig, också en gråmulen dag som idag.

Jag gick ner till köket och tog en kopp kaffe, rostat bröd med hemkokt marmelad och en clementin. Efter en stunds småprat med en annan morgontidig författare gick jag till sjön alldeles nedanför trädgårdens stora gräsmattor. Där satte jag mig på en brygga och det började regna. Eftersom jag ändå blev blöt fick jag lust att bada. Bara ta av mig kläderna och gå i, för att andan och lusten föll på. Jag hoppades att ingen skulle komma, men stillheten uppe i huset var påfallande när jag gick, och klockan var bara sju. Ingen kom. Det var bara jag, en svala som kastade sig under himlen och ett par svanar som seglade långt bort. Någonstans fanns en lom, det karaktäristiska gåtfulla lockropet ekade över sjön. Vattenytan vibrerade mjukt av tusentals små regndroppar. Senare kom en hund och han kastade sig i med pälsen på.

Igår kväll åt jag middag med de andra som är här för att skriva, komponera eller måla. Richard från Australien som skriver barnböcker, Ma från Peking som översätter litteratur från engelska till mandarin, Geraldine som skriver böcker och är översatt till svenska (“the publishinghouse in Sweden is called Bonniers, do you know it?” I kind of know it, yes), Mary som är dramatiker vars pjäser gått på Broadway och på Stadsteatern i Stockholm, John som är skådespelare, en kompositör och flera andra vars namn jag fått och tappat. Flera av dem har kommit hit i tjugofem, trettio år och de var alla så omhändertagande och omtänksamma. “Now you are one in the Tyrone family, Maria. You will come here many times… för om man har fått möjlighet att komma hit så kan man aldrig hitta ett bättre ställe att skriva på.”

Nu sitter jag här och tänker på att jag inte måste skriva. Jag får inte ge utrymme för prestationsspöket som nyfiket vill hålla koll på läget och försöka få mig att börja tvivla. Nej då. Kom inte hit nu, jag skriver vad jag vill, när jag vill, om jag vill. Jag behöver inte jämföra mig, jag behöver inte tävla, jag behöver inte fundera på hur jag hamnade här, bland dessa fantastiska människor. Jag behöver bara vara här. Jag behöver bara vara Maria from Sweden som fick första boken utgiven för bara ett par år sedan. Jag är välkommen här.

Och tänk om det är sant som de sa igår; Det är något mystiskt med den här platsen, här kan man skriva sådant man aldrig skulle kunna skriva någon annanstans, det är den här platsens ande… 

IMG_0298

Läs mer om Tyrone Guthrie Centre.

Låt mig leva riktigt och riktigt dö en gång

Önskan

Ack låt mig leva riktigt och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet i ont som i gott.
Och låt mig vara stilla och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta och inget mer.

Så är den vida världen ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen är livets ögonsten.

Karin Boye

IMG_0197

IMG_0224

IMG_0190Foto: Maria Bom

Med utsikt över en gravplats funderar jag så bra

IMG_3963

Ibland sätter jag mig en bit ifrån mitt jobb och ser ut över en stor, stor kyrkogård. Jag brukar sitta där en stund och se ut över alla gravar. Tänka på de som levat och som slutat leva. De som ligger där och aldrig mer har en möjlighet att promenera på den här platsen. Jag undrar vilka de är och vad de gjorde av sitt liv. Om de är nöjda, om de levt färdigt, hur det gick till när de avslutade sitt jordeliv. Sedan tänker jag på mig själv – och vad jag skulle svara på de frågorna om det var dags för mig. Vem är jag? Vad gjorde jag av mitt liv? Är jag nöjd? Skulle jag känna att jag gjort det jag ville och skulle jag kunna känna mig färdig?

Det är bra att göra det ibland. Det får mig att tänka över hur jag har det. Det finns en njutning i att kliva en bit ifrån sitt liv och se på det utifrån. Jag ser att jag har det bra. Allt annat än stor tacksamhet är omöjligt. Jag ser att jag har gjort mycket som jag vill och att jag vågat välja vägar som känts rätt i mitt inre. Men jag har också avstått ifrån saker som jag verkligen drömt om och önskat, ibland av goda skäl men ibland enbart av rädsla för vad andra skulle tycka, eller för att jag varit för feg för att våga ta språnget, för att “man vet vad man har…” osv.

Så nu då? Vad är fortsättningen? Jag ligger ju inte där än, under den spirande jorden, under gräset, vitsipporna och jorden. Du ligger inte där ännu. Så nu då? Hur kan vi göra livet ännu mer glädjefyllt för oss själva och andra? Hur kan drömmar få fortsätta att leva i oss, samtidigt som vi kan vara precis där vi är och vara glada över det?

Det är sen kväll och det regnar mot den mörka fönsterrutan. Det är ett vårregn, även om det är kallt fortfarande. Det vattnar jorden och förbereder för värme, växtlighet och sol. Så plötsligt är den här, värmen. Och vi är med, i år igen!  Hur underbart är inte det? Jag var nära, jag var nära. Nej, jag var där! En stund på jorden. 

7943954336_f861a9361d_k

Foto: Rickard Taubner

%d bloggers like this: