Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Halvvägs genom livet och…

jag är fri att göra som jag vill. Jag använder dagarna på det sätt som passar mig bäst. Det känns magiskt, i ordets rätta betydelse. Overkligt.

Idag har jag skickat ett barnboksmanus till tio förlag, jobbat lite med distansjobbet, sökt ett stipendium, läst en ungdomsbok som ingår i skrivarutbildningen som jag går, hängt i ett fönster och tittat på regnet, varit i kontakt med skatteverk och revisor, läst en recension av “Välkommen till Amerika” av Linda Boström Knausgård om en flicka som slutade tala för att göra sig hörd, tvättat ett par maskiner, samt snutit mig, hostat och nyst ca 1000 ggr i minuten. Dessutom har jag ätit frukost (överbliven focaccia sedan helgens kräftskiva), mosad banan med blåbärssoppa till lunch (enbart kolhydrater ja. Men jag är sjuk!). Och klockan är bara tre på eftermiddagen.

Och så har jag tänkt. Funderat över kommande romanidéer, responsen från provläsare och på barnboken jag skriver nu. Hur mycket allvar vågar man skriva i en barnbok? I en bok överhuvudtaget, förresten?

Så för att svara på frågan som ofta dyker upp nuförtiden:

Nej, ännu känns det inte långtråkigt eller ensamt. Jag har mycket tid men jag har också mycket jag vill göra. Jag har så många saker jag blir glad av.

Ängarna,

IMG_1761

dimman,

IMG_1446

kantarellerna,

IMG_1799

människorna,

IMG_1787

sjön (som fortfarande är 17 grader),

IMG_1644

tystnaden,

IMG_1589

onödigheterna,

IMG_1636

Stockholm till och från,

IMG_0241

lusten,

IMG_0911

Jag känner en stark känsla av frihet och jag kommer att göra något riktigt bra av det här, hur många liv var det jag hade på mig, nu igen? Ett? Ett! Har vi bara ett?! Vet folk om det? Va! Va, va, va? Har den informationen verkligen gått fram? Jag måste erkänna att jag nog nästan missat det, faktiskt. Där krävs lite mer tydlighet, om jag får be.

Nu har jag också skrivit ett blogginlägg idag.

Älgar, råbockar och annat småknytt

Jag kom upp till min nya vardag i förrgår kväll efter några dagar i Stockholm. Det var sent på natten, jag hade släpkärra och körde dessutom fel, eftersom jag satt i tankar på vad jag ska skriva nu och visst var mer än lovligt disträ, så det tog lång tid. När skogarna tätnade omkring mig såg jag tre rävar och en älg, under loppet av tio minuter. Alla höll sig, tack och lov, i vägrenen.

Efter älgmötet blev stämningen i mig en annan och bergknallar blev älgryggar, reflexpinnar som fallit i dikesrenen blev lysande ögon, sinnena var på helspänn. Min mobil var urladdad och jag ville inte köra på något och bli stående på en mörk väg utan att kunna kalla på hjälp. Jag började tänka på hur många bilar jag sett den senaste timmen. Noll. Noll! Ingen var ute och körde klockan halv tolv en onsdagnatt i Dalarna. Tänk om släpvagnen skulle börja vobbla. Kan släpvagnar vobbla eller är det bara husvagnar? Jag saktade ner ytterligare. Eller punktering. Tänk om jag får punktering! Kan man byta däck i totalt mörker? Kan man byta däck i totalt mörker om man aldrig har bytt däck, är en mer korrekt fråga. Hur länge skulle jag få vänta till någon kom? Hela natten?

När jag kom fram var jag rejält trött. Jag körde upp på gårdsplanen och öppnade bildörren, släppte in den mjuka nattluften. Den rann som ljuvaste Voltarenkräm ner över axlarna och musklerna slappnade av.

Jag satt en länge med en kopp te på verandan, lät platsens stillsamma  vila omsluta mig. Fortfarande sommar. Svart augustimörker. En råbock skällde långt bort. Två rönnbär låg på den nybyggda vedlåren. Rönnbärsträdet står långt ner i utkanten av trädgården, kanske var det räven som brukar smyga omkring här, som sagt surt och spottat ut. Eller, mer troligt, var det fåglarna som lämnat dem där. Några nattfjärilar dansade kring ytterlampan.

Jag och släpkärran är här nu, tänkte jag. Jag är här nu, i min granskogsdjungel.

IMG_1409

Granskogsdjungel

”Jag älskar de vilda djuren
som stryker kring husknuten,
träden som står tätt
i min granskogsdjungel
och bergen, otaliga och grå.
Men mest älskar jag nog tranan
i mitt hjärta som säger,
att allt kan få en mening,
att det finns en sjö
med en näckrosö –
Visste inte att det fanns
en plats som den här inom mig,
att också detta var jag.”

Eva-Stina Byggmästertallplanta

Alla dessa liv

I have already lost touch with a couple of people I used to be. (Joan Didion)

Så många människor vi alla är, så många personligheter, delpersonligheter och opersonligheter vi rymmer eller har rymt i oss. Ibland när jag tänker tillbaka så har jag svårt att fatta att det var jag som låg på sjukhuset så mycket i min barndom. Att jag gifte mig när jag fortfarande gick i gymnasiet (och som nygift plockade smörblommor som jag hängde på tork i hela sovrumstaket) känns så långt borta att jag nästan har svårt att relatera till den jag var då. När jag tänker på mig själv som tjugonioåring och nybliven trebarnsmamma så har jag också svårt att förstå att det var samma jag som är här nu. Eller var det det? Och tiden i mitt liv då jag pluggade till sjuksköterska samtidigt som jag hade två extrajobb och tre små barn, då förstår jag inte alls att det var jag som tog de besluten. Varför varvade jag inte ned? Väntade med utbildning och njöt mer av att ha tid med barnen? För jag inte förstod hur fort det skulle gå? För att jag trodde att det skulle bli för sent?

En annan person jag nästan har glömt,är jag när jag var så sträng mot mig själv. I min ungdom sa jag nej till så mycket, för att jag trodde att det var synd. Nuförtiden säger jag ja till så mycket, för jag tycker det är synd att missa det livet bjuder på.

Hur började förvandlingen? Eller pågår hela livet? Kommer jag som åttioåring se tillbaka på mig själv som femtioåring och tänka, var det verkligen jag som…?

Jag vet inte, men jag vet att jag älskar att bli äldre. Jag älskar friheten som är möjlig för att jag har en annan tyngd i mig själv. Jag vet att jag varit med om stormar, och ljuvliga underbara trygghet att veta att jag rider ut stormarna som kommer. Det visste jag inte som tjugoåring, eller trettioåring. Jag älskar lugnet inuti, och när det tillfälligtvis grumlas och blåser upp blir det en varningssignal till mig att jag behöver se vad som behöver hanteras. Är allt som det ska? Finns det något som behöver göras, något som behöver säkras, riktning som behöver ses över? Är det ett tillfälligt oväder, har det fått mig ur kurs? Vad är det värsta som kan hända? Hur hanterar jag det?

Morgonen idag startade som så många andra denna sommaren här uppe i Sörboda. Jag vaknar och längtar efter att gå upp och börja dagen, jag sätter på kaffe, går en kort promenad för att kolla om det ligger någon post i lådan, som vi glömt det  dagen innan. Det är alldeles alldeles tyst. Träskorna mot vägen och min andning hörs. En fågels vingslag och en humlas surrande bryter tystnaden då och då. Inte en bil möter jag. Inte en annan människas ljud, inte ett flygplan. Morgonen är helt stilla.

Jag kommer att tänka på en diskussion på en skrivarkurs en gång. Kan man säga tystare? Är inte tystnaden ett absolut begrepp? Antingen hör man något, eller inte. Hör man ingenting så är det tyst. Annars är det inte det. Ungefär som död. Man kan inte vara dödare.

Jag har upplevt tystnad tidigare, men här uppe är det ännu tystare. Det är inte ett absolut begrepp, det vet jag nu.

Och jag tänker att det är nog detsamma med mig själv. Jag har varit Maria så länge jag levt, men jag är mer Maria nu. Mariare.

maria och tora 2

Grannarna här uppe har hästar. Det är jag glad för. Här är jag och Tora en sen sommarkväll på Sörboda landsväg. Hästar har ett symboliskt värde och många av mina nattliga drömmar har innehållit hästar. Ibland är jag själv en häst, ibland har hästar talat till mig, och ibland rider jag fram över stora vidsträckta fält och känner friheten som den starkaste kraft inombords.

Att få gå med en häst till en hage, en ljummen sommarkväll då färgerna är alldeles rosa, är som en dröm. Eller bättre. Fotot är taget med en mobilkamera, inga filter eller justeringar. Bara ren verklighet. Det blir inte bättre.

Jag känner mig som en kossa

IMG_1668

Jag sitter på verandan, äter frukost och tittar på en ko. Tänker att jag inte är helt olik den där kon. Trots de sävliga rörelserna i kroppen där hon går och betar, finns en iver. Hon tar ett steg, sträcker på halsen och rafsar snabbt tag i nästa tuva. Det är en märklig blandning av lättja och energi. Sedan kommer kalvarna fram och den tiden har jag också haft, men inte nu längre.

IMG_1705

Jag tänker på året som ligger framför, känner hur semesterns lugna ledighet börjar ändra form och förnimmer lusten för det som ska komma; arbetet med skrivandet, kursen jag kommit in på, tiden att utveckla skapandet i olika former.

Jag njuter av att fundera på hur mina dagars struktur ska se ut. Hur länge och när ska jag skriva? Ska jag ha fasta tider eller ska jag sova till jag vaknar och börja dagen då? Ska jag kanske falla in i ett skapande nattliv? När ska jag lägga mina “jobbjobb-timmar”? Ska jag styra kreativiteten eller ska kreativiteten styra mig? Jag tar inga beslut ännu, för sådant kan jag unna mig att gå och tänka på och njuta lite till av.

IMG_1687

Jag går upp till mitt arbetsrum, det känns som om jag sitter i en trädkoja när jag sitter här. Där är lärkträdet som vi knappast står ut med för att det skräpar så, men som är så vackert här uppifrån. Där är tallarna och kullen som i går (eller?) var full av liljekonvaljer. Och eldplatsen som någon murat för länge sedan.

IMG_1671

Vi fixar i mitt arbetsrum, sätter upp lampor, jag skapar inspiration. Den gamla hyvelbänken som jag hittade i ett uthus har blivit ett perfekt arbetsbord tillsammans med en näst intill oändligt lång träskiva. Jag plockar fram symaskin, taveldukar, radar upp färger och skisser, torkar blommor. Njuter av den stora lyckan att ett eget skaparrum och tid att utnyttja det har lyckats sammanfalla på ett fantastiskt sätt. Jag räknar om igen på min budget inför året och vet att det blir snålt, men när jag blir medveten om att det jag gör nu kostar en del får jag också se till att det blir värt det. Och jag ser mig omkring och känner mig otroligt rik på sådant som inte mäts i siffror. Jag kan inte förstå att när allt drar igång igen så ska jag vara kvar här. Sitta på den här stolen och titta ut genom det här fönstret.

IMG_1680 IMG_1684 IMG_1678 IMG_1672 IMG_1676 Tavlan är till salu! Se detaljer nedan.

IMG_1718IMG_1711

Eric förbereder mig inför vinterns alla eventualiteter. Häromdagen visade han mig en manick som man kunde koppla till skruvdragaren (tror jag det var?) och som då kunde fungera som en pump! Tänk bara vilka finesser. Vid vilka nödtillfällen den skulle användas känner jag mig inte säker på, men någon slags översvämningsrisk föreligger möjligen. Ett verktyg som ser ut som en luskam men som mäter former förevisades också. Nu bygger han en vedlår som jag ska ha på förstukvisten för att slippa gå ner till vedboden varje gång det brunnit ut i spisen. Det går åt mycket ved denna vinter. Huset, jag och vattnet ska hållas varmt. Ja, kom bara. Hösten, vintern, vilan, våren, livet, året på landet. Jag kan inte bli mer redo.

IMG_0111

Tavla: “Att stryka streck över gammalt”. Acryl på canvas. 50*70 cm, Pris: 4200 SEK (inkl frakt)

Mail: maria.c.bom@gmail.com

 

%d bloggers like this: