Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Att bli recenserad är som när man skulle väljas på gympan

Att väljas till lag på gympan var ett grymt spel. Jag tror vi alla (utom några ytterst få som var självskrivna) minns känslan. Du vill bli vald. Du kan inte göra något för att påverka, bara hoppas och vänta. Du måste bara stå pall de granskande blickarna och hoppas att du duger. Du vet själv att föresatsen är att göra din bästa match hittills, men räcker det? Har någon sett vad du vill göra?

Det är ungefär som att vänta på recensioner när man skrivit en ny bok. När man får ett mail från förlaget med titel “Superdupergrattis” då vet man att det blir en bra fredag. Då vet man att det gick bra den här gången. En allt igenom positiv recension från Bibliotekstjänst för nya boken om Annie var anledningen. Det känns som om recensenten förstått min intention med böckerna och tagit emot med en öppen famn.

Varför är en positiv recension från bibliotekstjänst så viktig? Det betyder att det är många bibliotek som kommer att köpa in den och det i sin tur betyder förstås att fler barn kommer att få möjlighet att läsa, och eftersom jag önskar att den ska nå till barn som behöver den så är jag glad. Eftersom man inte får citera recensionen i sin helhet (jag förstår inte varför), så tar jag bort delen som beskriver handlingen. Vad den handlar om kan ni läsa under fliken “Mina böcker” om ni är intresserade. Så här skrev Btj om Annie och Den Andra, som snart är ute i handeln:

Ibland blir ilskan inombords så stor att den måste ut fast man inte vill. Så är det för Annie som är inlagd på sjukhus i denna fristående andra bok om henne. I första boken beskrivs sorgen över att inte kunna vara med på uppropet första skoldagen med fin inlevelse. I denna nya bok, Annie och Den Andra, skildras hur det kan upplevas känslomässigt att ligga på sjukhus. (…) Medan första boken, som har en annan illustratör, finstämt fångar stämningarna, så tar Anna Westins färgstarka och mer serieliknande illustrationer fasta på händelserikedomen och detaljerna. Den Andra gestaltas livfullt som en busig skugga till Annie. Författaren Maria Boms enkla okonstlade språk fångas barnets erfarenheter på ett både inkännande och avdramatiserat sätt.

Lektör: Boel Peterson, Btj häftet nr 3, 2017

Jag är så tacksam för att få ge ut böcker om barn på sjukhus och att böckerna tas emot positivt. Detta är en fredag med guldkant, trots snöblandat regn, en mus i diskbänksskåpet och tre lampor som gått sönder i köket.

narrative-794978_1920

Sagans värld. Och barnets.

IMG_3465

Jag känner mig glad och stolt över att vara utgiven på ett förlag som också satsar på barnböcker som har till syfte att finnas till hjälp då livet är lite svårare. Så här skriver Örebro kommun (Pedagog Örebro):

“Har du någon gång saknat barnböcker som tar upp de där känsliga och svåra sakerna i livet? Böcker att använda som underlag vid diskussioner med barn? Sådant som vi måste prata om fast vi kanske egentligen inte vill, som t.ex. rädslor, sorg eller utanförskap.

Nu behöver du inte leta längre. IDUS förlag har nämligen gett ut ett helt gäng “lätta böcker om svåra saker”. Böcker som behandlar allt från sorg och sjukdom till diagnoser och allergier. Böckerna går att köpa både enskilt och i olika bokpaket.”

Sedan presenteras de olika kategorierna; funktionsvariationer, samtal, integration och sorg. Det känns väldigt fint att min bok om Annie hamnar under ämnet samtal. Finns det något viktigare än ett samtal mellan barn och vuxna om det som händer och är jobbigt för det lilla barnet? Om jag med mina böcker kan hjälpa ett enda barn att öppna sig och prata om det som är svårt, så är jag väldigt glad. Jag vet av egen erfarenhet hur lätt det är att tystna, hur lätt det är att vara liten och duktig och inte prata om det som egentligen är alldeles för jobbigt att bära ensam.

Är du lärare, förskollärare, sjukhuspersonal, mor- eller farförälder, förälder eller du som på annat sätt kommer i kontakt med barn, se om du hittar en bok att använda för att börja ett samtal med den stora, lilla människan som hamnat i din väg. Var den som öppnar för samtal, visa att det är läkande att dela saker, det kommer barnet ha glädje av i alla sina relationer framåt i livet. Läs en bok, ge orden, följ med på äventyr, upplev sagans värld och du kanske också får följa med in i barnets inre universum.

Läs mer om Lätta böcker om svåra saker här. Eller om mina böcker.

FullSizeRender (7)

 

Helg, hästar och himmelsfenomen

Här kommer lite bilder från helgen som gick. Den kändes kort men härlig. Jag är så glad över våra vänner och grannar, Sofia & Johanna!

img_2808Självbyggande snölyktor utanför bagarstugan.

img_2826Nova, tonårstjejen, berättar hemligheter för Eric. Eller om det är tvärtom,

img_2829medan vi väntade på att Tora skulle spännas för släden som är från 1700-talet.

img_2838Tora var välfriserad och mycket lycklig över säsongens första slädtur.

img_2851Sedan gav vi oss iväg rakt in i ett julkort, på stigar, skogsvägar och över fält.

img_2870På kvällen kom dimman nedåt dalen, här är utsikten från sovrumsfönstret.

img_2798Och månen var ungefär lika super som alltid. Istapparna gnistrade i dess sken.

 

Önskenatt
Men om jag somnar, så gör det allsintet:
sliter en stjärna sig lös i natt,
så måste hon känna min bön, var hon sjunker,
fastän jag sover –
ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan!
Karin Boye

 

 

Att söka ro

Julgransskog

Om du kan lösa problemet, varför oroa dig?

Om du inte kan lösa problemet, varför oroa dig?

Tallskog

Polyanna, Drottning Silvia, Kulla-Gulla & Jesus. Och Cohen.

Idag vaknade jag och såg att Leonard Cohen är död. Jag tänkte på det missade tillfället att gå och lyssna på honom i Göteborg, jag minns inte längre varför jag inte gick, men jag vet att det blivit för sent nu.

img_2813

Hans texter svider och gråter men ger ändå hopp, för han beskriver hur det är att vara människa. Han har ett drag av melankoli. Mer än en gång har jag fått höra att jag har sorgsna ögon, det har känts obekvämt, nästan som om jag blivit påkommen med något skamligt. Jag minns särskilt en gång, en person sa till mig att det spelar ingen roll om du ler, det syns i dina ögon att du bär på en sorg. Jag minns hur jag blev irriterad och försvarade mig, “det var ju tråkigt, för jag känner mig inte sorgsen!” Rädslan att om jag inte bevakar mig, så syns det melankoliska draget igenom. Och jag vill ju vara glad, jag är ju uppvuxen med mina personliga förebilder; Kulla-Gulla med sitt milda leende, Polyanna med sin obotliga optimism, Drottning Silvia med sitt lugn och Jesus med sin frid.

Kulla-Gulla, Polyanna, Drottning Silvia och Jesus ville jag vara lik. Alla i en vacker blandning. Inte lätt att koka ihop till en personlighet, men goda försök gjordes dagligen. Då är det inte roligt att folk säger att man har ledsna ögon.

img_2804

Men så har det på äldre dagar dykt upp personer som också värnar om sin melankoliska sida, som inte skäms över den utan erkänner den som en del av sin personlighet och till och med, som i förekommande fall, gör poesi av den.  Leonard Cohen. Han verkade inte vara en olycklig människa för det, tvärtom, han var en livsnjutare och hade humor och självironi. En rak kropp i skräddarsydda kläder. Och ett litet hem av sorg innanför revbenen.

img_2808

Det har varit en vacker dag i Dalarna, den har gått i blått, vitt och aprikos. Jag har tänkt på Leonard Cohen hela dagen och jag har skrivit dikter i huvudet. En vacker dag som gjord för vackra (och lite sorgsna) tankar. Och det är helt okej. För så blev den här dagen, det vackra och det sorgsna, blandat till en melerad färg.

img_2817

Love Calls You By Your Name

But here, right here,
between the birthmark and the stain,
between the ocean and your open vein,
between the snowman and the rain,
once again, once again,
love calls you by your name.

(Leonard Cohen, Songs of love and hate)
%d bloggers like this: