Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Annie, Lotta och jag

fullsizeoutput_15a2

Om jag får frågan om vilken bok som betytt mest för mig har jag ett absolut självklart val, ingen annan kommer ens i närheten. Lotta på sjukhus. Boken fanns på barnsalen på avdelning 53, plastik- och handkirurgen, regionsjukhuset i Linköping och det var en oerhörd lycka att den hittat dit. Barnsköterskorna fick läsa den för mig om och om igen. Jag blev trygg av den, jag kände mig glad av den, jag identifierade mig med den och jag fick tröst, den var min själsliga medicin när dagarna blev många och ibland otrygga, långt från mamma och pappa. När jag nu tittar på den tycker jag att den är nästan skrattretande typiskt tidsdokument från sextiotalet. Det handlar inte alls om att gå in i en värld av lek, sagor, färger utan den är ett pedagogiskt sätt att lära barn vad sjukhus är och vad man får göra där och vad man inte får göra där, exempelvis sjåpa sig. Texten är full av käcka beskrivningar av hur provtagningar görs utan att det känns alls, och hur fort det går över när man längtar efter mamma på kvällen, bara man får sin nalle, hur bra det är med sjukhus och läkare så att vi kan bli friska.

IMG_0068

Vad vill jag med mina egna böcker om en flicka på sjukhus? Jag vill att de ska säga sjåpa dig, protestera, lek, fantisera, börja skolan, bli kär i vem du vill, skratta, ljug lite om du behöver det, men berätta hur det känns, och håll inte några tårar inom dig för att vara duktig. Var ett helt vanligt barn, var dig själv. Din mamma och pappa behöver du inte trösta, de är vuxna och klarar sig bra utan att du tar hand om dem. Vissa av dina dagar är jobbigare än dina kompisars, vissa är roligare.  Jag vill visa barnens rätt att få fantisera, glömma bort, låtsas, använda böcker, leksaker, teater, skapande. Barnens rätt att behålla sin inre kärna av kreativitet och lust.

Därför har böckerna inga pekpinnar eller ens informativ text om vad som händer på ett sjukhus, de är bara vanliga barnböcker om vanliga barn som råkar vara på sjukhus. Känner du någon som skulle uppskatta en sådan bok, eller någon som jobbar med barn, kanske på sjukhus, kanske på något annat ställe, så hör av dig. Böckerna finns också att beställa på Idus förlags hemsida, på nätbokhandel och i några bokhandlar. De finns också på många bibliotek.

38504063_1826855647390448_3896655129935347712_n

Ett barn i kontakt med sin kreativitet är bland det finaste man kan se.

FullSizeRender (7)

Konst och litteratur är ett sätt att försöka förstå livet.

IMG_1672

 

Hej människa. Bra gjort.

gratisography-173H

Idag vill jag skriva om människor. Jag möter många i mitt nuvarande jobb. De berättar en kort del av sitt liv för mig, en främling i en telefonlur som har som jobb att lyssna en stund och i bästa fall vara till någon slags hjälp. Jag förvånas gång på gång över styrkan att klara av det som hävs över en i livet. Jag förundras över hur människor orkar.

Jag har pratat med människor med en uppväxt som dragit igång en serie av olyckliga val och omständigheter. Jag har pratat med människor som ena dagen var helt friska och nästa dag förlorat nästan alla sina förmågor. Jag har pratat med mammor och pappor som har en några dagar gammal bebis som de försöker lära känna och förstå sig på. Jag har pratat med människor som ser sådant vi andra inte ser, hör röster som vi andra inte hör. Jag har pratat med människor som förlorat sina nära, och jag har pratat med dem som förlorat hoppet och står på randen (eller broräcket) för att slutligen släppa taget, men ändå ringer. Och jag har fått säga att en liten del av dig vill kanske ha hjälp eftersom du ringer. Kanske kan du lyssna på den lilla delen, kanske kan du våga lita på att det finns hjälp när du inte orkar själv? Jag har fått trycka bort delen i mig som vet att jag pratat med andra som säger att de sökt men inte fått den hjälpen av sjukvården. Jag får hoppas att den här människan har tur och träffar rätt personer.

Igår fick jag höra en thailändsk kvinnas berättelse om en mycket äldre, väldigt dålig svensk man. Hon berättade om hur hon slutligen kastat ut honom, och samtidigt kastade ut drömmen om en tryggare framtid. Men jag är hellre själv, sa hon. Jag är mycket hellre själv. Plötsligt mitt i berättelsen om misären avbryter hon sig, som om hon tyckte det var nog med tråkigheter, log ett brett leende och sa “I love flowers!”

gratisography-425H

Idag träffade jag en svensk man som fick en stroke som fyrtioåring, fick höra om hans envisa kamp att komma tillbaka till det liv han haft, och framför allt hans kamp mot sjukvården (!) och deras begränsningar av honom, för att inte tvingas in i deras rehabmall för sjuttio/åttioåringar. Hans kamp för att få träna på sjukhusets gym på kvällarna och när de inte gick med på att öppna kvällstid, hans träning att lära sig gå i kulvertarna under sjukhuset och “det finns många trappor i ett sjukhus”. Han fick höra att han aldrig skulle kunna det ena och det andra men han motbevisade dem på varje punkt, var en ytterst jobbig och krävande patient och satte sina egna mål som han nådde, ett efter ett. Det är klart att han ska skriva en bok om det, vilket är hans mål nu.

Jag ser hur människor omkring mig går sina vägar, kämpar med sina demoner och omständigheter, och jag vill hylla mänskligheten. Ibland lyckas vi, ibland inte, men de allra flesta orkar ändå fortsätta leva på något sätt. Jag ser hur många som vill gott och har empati för dem som inte har det lika bra. Jag är imponerad och inspirerad av dem som orkar höja armarna tills de darrar, höja rösterna tills de spricker, ta ett steg till mot godheten, trots att mjölksyran bränner i benen och hat kastas mot dem. Jag önskar ibland att jag var en av dem som står på barrikaderna och verkligen gör skillnad. Den som kämpar så det hörs och syns. Den som orkar lite mer, vågar lite mer. Men jag är inte en av dem. Jag fortsätter att svara i telefon och säga: “Vad bra att du ringde, du klarar det här. Du kan få hjälp.” Jag hoppas att det gör lite skillnad för någon. Och jag fortsätter imponeras av att människan är en kämpe, ibland är hon själv den enda som inte ser det.

gratisography-174H

Foton: Ryan McGuire (Gratisography)

Tillbaka igen ราชอาณาจักรไทย

IMG_3199

Snart ska jag åka igen, till landet av färg och smak, av dofter och värme. Till landet av leenden och stora vatten, långa stränder, vespor, yoga och sötade popcorn. Till landet med strandvillor och plåtskjul, fattigdom och rikedom, ensamhet och starka familjeband. Landet med kullar och berg, fint och fult, billigt och dyrt. Till landet som öppnar famnen för oss främlingar som kommer och lånar ett litet tag. Som kallar oss vänner, falanger faranger och madame, som bjuder in till familjemiddag bakom baren, som skrattar, ropar och vinkar då man går förbi. Landet med herrelösa hundar och stora sprutor mot rabies och diverse smittor. Landet med cykelturer i Bangkoks minsta kvarter, med varaner vid flodbäddarna och flytande gästhus och mäktiga badvattenfall i djungeln.

IMG_3174  Där samlas vi, ett stort gäng svenska sjuksköterskor, jobbar en del och lever livet i en bubbla under några månader, långt ifrån den plats vi vanligen befinner oss i. Vi lyssnar på människor som ringer, dag, natt, kvällar och morgnar. Vi lugnar, tröstar, ger råd och delar en stund av ensamhet och förtvivlan med en som inte har någon annan att ringa till. Ibland behövs tvål och vatten, ibland behövs polis eller psykteam kopplas in. Ibland ringer någon från en balkong och vågar inte gå in till sambon, ibland ringer någon för att berätta att nyfödda bebisen inte vill äta. Ibland ringer en man för att ingående berätta hur han tillfredsställer sig själv medan han pratar med en sjuksköterska (förmodligen syster Jane som inte alls är jag). Ibland avbryter man vänligt, ibland lägger man bara på, ibland kommer ett samtal om smuts under tånaglarna en minut efter ett självmordssamtal. Eller en kvinna som säger att mannen gick ut i morse och inte kommit hem och undrar om han kanske gått till minnesmottagningen, men sedan kommer på att “det är ju jag som går där”.

IMG_3198

Jag längtar till dofterna och den trettiofemgradiga värmen dygnet runt. Jag längtar till sommarklänningar och flipflops utanför kontorsdörren, där inne går alla barfota. Jag längtar till Art Village, konstnärskollektivet utanför stan där allt är stilla som om tiden saktar in. Till yogan där lokala och utlänningar samlas och njuter av att utforska kroppens gränser. Jag längtar till soluppgångar vid havet och munkarnas stillsamma vandring på stranden i gryningen. Tid för skrivandet. Och jag får uppleva detta en gång till.

IMG_3173

 

Påskdagar

Påsken har för min del förflutit i stillhet och ensamhet. Jag hyrde en liten skrivarstuga hos författaren Elisabet Öhman på norra Öland.

IMG_6243 2IMG_2454

Jag har skrivit på ett nytt barnboksmanus och ytterligare ett par projekt. Då jag inte suttit inne i stugan vid datorn har jag låtit vindarna blåsa rent huvudet, cyklande i motvind, eller tagit en promenad ner till havet.

IMG_1540

Det är vackert att se naturen med sin energi. Havets ständiga vågor som rullar in mot stenstranden. Snön låg fortfarande kvar i små fläckar, vårfloden rann över grusvägen när jag gick ner mot havet. Himlen la sig i blå och aprikos veck över Kalmarsund. Fiskebodarnas grå trä har klarat en vinter till, och det har jag med.

När kvällens mörker bara lystes upp av fullmånen väntade jag på nästa dag och om igen få gå ut på Alvarets karga landskap.

IMG_8523

Nästa morgon var allt täckt av snö, himlen hade färgen av lättmjölk, mot havet blandat med blåbär. Framåtrörelse och bakslag.

Men stugan var varm, jag fick tid att göra det jag tycker så mycket om.

IMG_8829

Tack Elisabeth för värme och omtanke, hoppas vi snart ses igen!

 

Herr Hansson och ungarna är här nu!

20C70380-D49C-4E4E-B430-56112D270174

Han är här nu, Herr Hansson i min nya barnbok. Han vandrar runt i skogen, samma skog som jag älskar, och han hör gråten. Han möter Vilda Vargunge, Samir Vinbärssnäcka, Folke Fluga, Tilda Tapir och några andra ungar som bor där, och han undrar varifrån gråten kommer.

Herr Hansson rättar till i skogen är min nya bok, den handlar om att få vara med trots att man är annorlunda. Det är så enkelt egentligen, när han påminner om att det som skiljer oss åt ofta inte alls har betydelse för det vi vill. Få vara med, få känna att vi hör till, få leka.

Jenny Sjödin har gjort fantastiska illustrationer i mjuka färger och med många detaljer, jag är glad och stolt över att ha fått arbeta med henne. Vi har samma syn på hur text och bild inte bara ska berätta samma sak utan kan ge olika lager åt en historia.

Boken finns att köpa på de flesta nätbokhandlar, på Kikkuli förlag eller Akademibokhandeln, och om du vill ha den signerad kan du naturligtvis beställa den till ett bra pris direkt av mig, se mina kontaktuppgifter och skicka ett mail.

Sagt om boken:

“Jag gillar att djuren representerar stor bredd på djurarter, mångfald, att detta verkligen är ett problem som drabbar alla oavsett art, utseende, storlek och förmåga. Motfrågorna ger oss både basfakta men även en möjlighet till eftertanke. Berättelsen främjar djupare diskussion och att vi alla kan motverka mobbning. Boken är illustrerad med tydliga bilder men innehåller även finurliga detaljer, vilket gör att den fungerar även på yngre barn. Utmärkt högläsningsbok för förskoleåldern. ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️” Agneta Norrgård,  bokrecensent i SVT:s Gokväll och i Sveriges radio Västernorrland
(Hela recensionen här)

“Viktig, fin och inkluderande.
Herr Hansson agerar mot mobbning och utanförskap och kan slappna av och somna först när alla i skogen mår bra. Används med fördel i skolan med arbetet mot mobbning.”
(Hela recensionen här) Sara Salander, författare och bokbloggare

“Sonen och jag har läst om Herr Hansson och alla djuren i skogen. Boken blev genast en favorit hos sonen, så vi har redan läst den åtskilliga gånger.Ett viktigt budskap förpackat i en fin bok. Vi gillar de fina milda färgerna och illustrationerna i boken. Vi ger den 🐴🐴🐴🐴🐴 (=fullpott ) i betyg.” Villivonkansbooks
(Hela recensionen här)

“Herr Hansson rättar till i skogen är en pedagogisk bok med kontentan att alla ska få vara med samt att alla är olika och att det är okej att vara annorlunda. Den är fylld med vackra illustrationer ritade av Jenny Sjödin. Den här boken skulle ge stor utdelning på dagis och förskola då den är både lärande och tilltalande.” Jenny Valbrand, bokbloggare, Jennys bibliotek
(hela recensionen här)

Läs mer om Jenny, mig och boken på Kikkuli förlag.

FB0B6CE2-76F4-4D90-AB80-27BBB1E4776F 77715D7F-017B-48EC-9CA5-64E09D81F73C CAD22B8A-CEBE-4F25-8A50-33B666F235BC

%d bloggers like this: