Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Hemma i Småland

IMG-3828

Nu är tiden då löven färgas röda, morgondimma ligger över fälten, en del äpplen sitter kvar på träden och några ligger i gräset och blir brunare för var dag. Det är en övergångstid mellan sommarens många varma dagar till vinterns kyligare dagar och nätter. Det är en övergångsperiod även i mitt liv.

För snart ett år sedan var jag på nyårsretreat. Vi fick till uppgift att skriva ner vad vi önskade oss av året som kom, vi skrev också ned vilka saker vi ville lämna bakom oss och inte ta med oss in i det nya året. Jag hade en längre tid haft en längtan att flytta från Stockholms innerstad och bo nära naturen. Jag ville vakna på morgonen och se ängar, skog och gräs. Jag ville gå ut och dra ett djupt friskt andetag och lyssna till tystnaden.

Jag skrev ner min längtan, jag såg ett litet rött hus framför mig, liknande det jag bodde i ett halvår i Dalarna något år tidigare. Jag var färdig med Stockholm, det hade jag vetat ett tag. Jag hade sagt upp mitt jobb och tillbringat sju månader i Thailand året innan och visste att jag gjort rätt då jag valde min inre längtan framför tryggheten med ett fast jobb.  Jag bestämde mig där på nyårsdagen att jag det här året skulle försöka hitta den där platsen och det där huset. Jag såg framför mig hur jag vaknade, gick över ett kallt trägolv, tände i vedspisen, drog på stövlarna och gick ut på trappan för att känna doften av den nya morgonen.

Nu sitter jag här i ett hus jag hyrt. Det ligger i min hembygd, nära gamla vänner och delar av min familj, det finns en sjö bredvid som glittrar i höstsolen när jag ser ut genom fönstret, det finns kakelugn, vedspis, kamin och fri tillgång till ved, det är vackert och jag känner mig lyckligt omhändertagen av omständigheterna.

Är det slumpen, karma, bönesvar eller min handlingskraft jag har att tacka? Jag vet inte, men jag tackar mig själv för att jag inte glömt bort att det går att konkretisera drömmar, måla upp dem, skriva om dem och tänka på dem.

Jag tror på att allt som händer oss skulle vara en del av vägen i vårt liv, jag tror att det som är jobbigt formar och förbereder för nya saker.  Jag tror att tacksamhet är en muskel som ibland är vältränad ibland bortglömd. Jag tror på kärleken trots besvikelser, jag tror att jag kan trots att jag inte alltid är stark, jag tror att jag gör mitt bästa fast jag inte alltid vet vad som är bäst. Jag tror att förändring inte är en strävan att bli annorlunda, bättre, helare, utan att förändring sker när vi inser våra många möjligheter.

Jag tror att en nybakad fralla är dagens belöning till mig själv för att jag aldrig gett upp. Och en hyllning till dig, som också klarat alla dagar fram till nu, och ett tack för att du läser.  Vem är du som läser? Skriv en kommentar!

IMG-3829

“Slösa aldrig bort tid med att göra någonting viktigt när det finns en solnedgång utanför som du borde sitta under!” – C. JoyBell C.

Att vara stark som en häst

20645502_10154822392753730_7330589067449365111_o

Jag hade en gång, i en svår period i mitt liv, en dröm. Jag har berättat om den för många för den är så otroligt viktig för mig, och var så oerhört detaljerad. Jag kan inte förstå hur sådan klokskap kan födas ur en sovande hjärna. Kanske är det bara då, förresten?

Jag drömde att jag befann mig i ett trapphus i ett hyreshus. Det var svarta ledstänger och trappan var av sådan där prickig sten, som i ett hyreshus från femtiotalet. Jag befann mig allra längt upp på översta våningen. Där fanns även en häst! En stor, mörkbrun arbetshäst. Jag visste att jag skulle vara tvungen att hjälpa hästen nedför alla trapporna, och det skrämde mig. Både hästen och jag svettades redan, vi visste båda att det var ett näst intill omöjligt uppdrag, men det fanns inget annat sätt. Vi började gå. Jag var nedanför hästen, höll emot så knogarna vitnade och tårarna rann. Ett steg i taget, jag lutade mig mot den breda hästbringan och försökte lägga all min kraft där för att det inte skulle gå för fort och hästen skulle snubbla. Det skummade ur munnen på hästen och droppade på mig. Steg för steg, trappa efter trappa tog vi oss ner.

Slutligen var vi nere och ute på gården. Efter en liten stund av vila kommer hästen fram till mig, jag ser rakt in i de klokaste ögon och hästen säger;

“Du klarade det. Inte för att du var så stark, utan för att du ville det så gärna.”

 

Ibland funderar jag på vad det är att vara stark. Om det alltid är något att sträva efter eller om det blir en ständig källa till misslyckanden. För man är inte alltid stark. Vad innebär det ens att vara stark, vad beror det på, är det ens något man kan bestämma eller blir det som det blir?

Jag tror att styrka kommer ur övertygelser om att man klarat saker förut. När man vet att något måste gå så går det nästan alltid. Det kanske inte går så bra alla gånger men det går, en in- och utandning i taget. Jag tror att jobbiga erfarenheter man har med sig bygger upp en styrka, inte för att man väljer att klara det utan för att man måste. Man har inget val. Det är ofta så människor säger när man frågar hur de orkar. Vad har jag för val? Och i efterhand ser man att det gick, det ger en erfarenhet att ha med sig nästa gång man råkar ut för något jobbigt.

Det är därför det är så svårt att vara ung. Man har inte erfarenheten att man överlever ett förhållande som går sönder, man tror att man aldrig ska bli lycklig igen. Man vet inte att det där jobbet man så gärna ville ha, och som gick till en annan, bara är ett av många lika bra eller bättre jobb genom livet. Allt är på liv och död på något sätt och det är nu. Och när man kraschar så vet man inte att man vid ett senare tillfälle kanske till och med kommer känna att det var tur att det blev som det blev. Det kommer gå över. Allting rör sig, det kommer bli annorlunda. Livet kommer se ut på ett annat sätt om ett tag. När man blir äldre vet man det och jag är tacksam för de erfarenheterna och tycker synd om de som alldeles nyss börjat leva och måste börja bygga upp den erfarenhetsbanken från noll.  Men de kommer klara det. De allra flesta.

Varje gång jag ser en häst blir jag påmind om att leva mitt liv på det sätt jag vill. Och jag ska klara det. Inte för att jag är så stark utan för att jag så gärna vill.

Igår var jag på Svenska konsulatet i Hua Hin och röstade, som många andra utlandssvenskar. Det här valet känns allvarligt och ganska skrämmande. När jag kom ut såg jag den här hästen. Den låg där så lugnt och sa: “Ni kommer klara det. Ni kommer orka kämpa för alla människors lika värde och rätt till trygghet. För ni är många som vill det så mycket.”

40322980_2100709276859215_6575997179633074176_n

Annie, Lotta och jag

fullsizeoutput_15a2

Om jag får frågan om vilken bok som betytt mest för mig har jag ett absolut självklart val, ingen annan kommer ens i närheten. Lotta på sjukhus. Boken fanns på barnsalen på avdelning 53, plastik- och handkirurgen, regionsjukhuset i Linköping och det var en oerhörd lycka att den hittat dit. Barnsköterskorna fick läsa den för mig om och om igen. Jag blev trygg av den, jag kände mig glad av den, jag identifierade mig med den och jag fick tröst, den var min själsliga medicin när dagarna blev många och ibland otrygga, långt från mamma och pappa. När jag nu tittar på den tycker jag att den är nästan skrattretande typiskt tidsdokument från sextiotalet. Det handlar inte alls om att gå in i en värld av lek, sagor, färger utan den är ett pedagogiskt sätt att lära barn vad sjukhus är och vad man får göra där och vad man inte får göra där, exempelvis sjåpa sig. Texten är full av käcka beskrivningar av hur provtagningar görs utan att det känns alls, och hur fort det går över när man längtar efter mamma på kvällen, bara man får sin nalle, hur bra det är med sjukhus och läkare så att vi kan bli friska.

IMG_0068

Vad vill jag med mina egna böcker om en flicka på sjukhus? Jag vill att de ska säga sjåpa dig, protestera, lek, fantisera, börja skolan, bli kär i vem du vill, skratta, ljug lite om du behöver det, men berätta hur det känns, och håll inte några tårar inom dig för att vara duktig. Var ett helt vanligt barn, var dig själv. Din mamma och pappa behöver du inte trösta, de är vuxna och klarar sig bra utan att du tar hand om dem. Vissa av dina dagar är jobbigare än dina kompisars, vissa är roligare.  Jag vill visa barnens rätt att få fantisera, glömma bort, låtsas, använda böcker, leksaker, teater, skapande. Barnens rätt att behålla sin inre kärna av kreativitet och lust.

Därför har böckerna inga pekpinnar eller ens informativ text om vad som händer på ett sjukhus, de är bara vanliga barnböcker om vanliga barn som råkar vara på sjukhus. Känner du någon som skulle uppskatta en sådan bok, eller någon som jobbar med barn, kanske på sjukhus, kanske på något annat ställe, så hör av dig. Böckerna finns också att beställa på Idus förlags hemsida, på nätbokhandel och i några bokhandlar. De finns också på många bibliotek.

38504063_1826855647390448_3896655129935347712_n

Ett barn i kontakt med sin kreativitet är bland det finaste man kan se.

FullSizeRender (7)

Konst och litteratur är ett sätt att försöka förstå livet.

IMG_1672

 

Hej människa. Bra gjort.

gratisography-173H

Idag vill jag skriva om människor. Jag möter många i mitt nuvarande jobb. De berättar en kort del av sitt liv för mig, en främling i en telefonlur som har som jobb att lyssna en stund och i bästa fall vara till någon slags hjälp. Jag förvånas gång på gång över styrkan att klara av det som hävs över en i livet. Jag förundras över hur människor orkar.

Jag har pratat med människor med en uppväxt som dragit igång en serie av olyckliga val och omständigheter. Jag har pratat med människor som ena dagen var helt friska och nästa dag förlorat nästan alla sina förmågor. Jag har pratat med mammor och pappor som har en några dagar gammal bebis som de försöker lära känna och förstå sig på. Jag har pratat med människor som ser sådant vi andra inte ser, hör röster som vi andra inte hör. Jag har pratat med människor som förlorat sina nära, och jag har pratat med dem som förlorat hoppet och står på randen (eller broräcket) för att slutligen släppa taget, men ändå ringer. Och jag har fått säga att en liten del av dig vill kanske ha hjälp eftersom du ringer. Kanske kan du lyssna på den lilla delen, kanske kan du våga lita på att det finns hjälp när du inte orkar själv? Jag har fått trycka bort delen i mig som vet att jag pratat med andra som säger att de sökt men inte fått den hjälpen av sjukvården. Jag får hoppas att den här människan har tur och träffar rätt personer.

Igår fick jag höra en thailändsk kvinnas berättelse om en mycket äldre, väldigt dålig svensk man. Hon berättade om hur hon slutligen kastat ut honom, och samtidigt kastade ut drömmen om en tryggare framtid. Men jag är hellre själv, sa hon. Jag är mycket hellre själv. Plötsligt mitt i berättelsen om misären avbryter hon sig, som om hon tyckte det var nog med tråkigheter, log ett brett leende och sa “I love flowers!”

gratisography-425H

Idag träffade jag en svensk man som fick en stroke som fyrtioåring, fick höra om hans envisa kamp att komma tillbaka till det liv han haft, och framför allt hans kamp mot sjukvården (!) och deras begränsningar av honom, för att inte tvingas in i deras rehabmall för sjuttio/åttioåringar. Hans kamp för att få träna på sjukhusets gym på kvällarna och när de inte gick med på att öppna kvällstid, hans träning att lära sig gå i kulvertarna under sjukhuset och “det finns många trappor i ett sjukhus”. Han fick höra att han aldrig skulle kunna det ena och det andra men han motbevisade dem på varje punkt, var en ytterst jobbig och krävande patient och satte sina egna mål som han nådde, ett efter ett. Det är klart att han ska skriva en bok om det, vilket är hans mål nu.

Jag ser hur människor omkring mig går sina vägar, kämpar med sina demoner och omständigheter, och jag vill hylla mänskligheten. Ibland lyckas vi, ibland inte, men de allra flesta orkar ändå fortsätta leva på något sätt. Jag ser hur många som vill gott och har empati för dem som inte har det lika bra. Jag är imponerad och inspirerad av dem som orkar höja armarna tills de darrar, höja rösterna tills de spricker, ta ett steg till mot godheten, trots att mjölksyran bränner i benen och hat kastas mot dem. Jag önskar ibland att jag var en av dem som står på barrikaderna och verkligen gör skillnad. Den som kämpar så det hörs och syns. Den som orkar lite mer, vågar lite mer. Men jag är inte en av dem. Jag fortsätter att svara i telefon och säga: “Vad bra att du ringde, du klarar det här. Du kan få hjälp.” Jag hoppas att det gör lite skillnad för någon. Och jag fortsätter imponeras av att människan är en kämpe, ibland är hon själv den enda som inte ser det.

gratisography-174H

Foton: Ryan McGuire (Gratisography)

Tillbaka igen ราชอาณาจักรไทย

IMG_3199

Snart ska jag åka igen, till landet av färg och smak, av dofter och värme. Till landet av leenden och stora vatten, långa stränder, vespor, yoga och sötade popcorn. Till landet med strandvillor och plåtskjul, fattigdom och rikedom, ensamhet och starka familjeband. Landet med kullar och berg, fint och fult, billigt och dyrt. Till landet som öppnar famnen för oss främlingar som kommer och lånar ett litet tag. Som kallar oss vänner, falanger faranger och madame, som bjuder in till familjemiddag bakom baren, som skrattar, ropar och vinkar då man går förbi. Landet med herrelösa hundar och stora sprutor mot rabies och diverse smittor. Landet med cykelturer i Bangkoks minsta kvarter, med varaner vid flodbäddarna och flytande gästhus och mäktiga badvattenfall i djungeln.

IMG_3174  Där samlas vi, ett stort gäng svenska sjuksköterskor, jobbar en del och lever livet i en bubbla under några månader, långt ifrån den plats vi vanligen befinner oss i. Vi lyssnar på människor som ringer, dag, natt, kvällar och morgnar. Vi lugnar, tröstar, ger råd och delar en stund av ensamhet och förtvivlan med en som inte har någon annan att ringa till. Ibland behövs tvål och vatten, ibland behövs polis eller psykteam kopplas in. Ibland ringer någon från en balkong och vågar inte gå in till sambon, ibland ringer någon för att berätta att nyfödda bebisen inte vill äta. Ibland ringer en man för att ingående berätta hur han tillfredsställer sig själv medan han pratar med en sjuksköterska (förmodligen syster Jane som inte alls är jag). Ibland avbryter man vänligt, ibland lägger man bara på, ibland kommer ett samtal om smuts under tånaglarna en minut efter ett självmordssamtal. Eller en kvinna som säger att mannen gick ut i morse och inte kommit hem och undrar om han kanske gått till minnesmottagningen, men sedan kommer på att “det är ju jag som går där”.

IMG_3198

Jag längtar till dofterna och den trettiofemgradiga värmen dygnet runt. Jag längtar till sommarklänningar och flipflops utanför kontorsdörren, där inne går alla barfota. Jag längtar till Art Village, konstnärskollektivet utanför stan där allt är stilla som om tiden saktar in. Till yogan där lokala och utlänningar samlas och njuter av att utforska kroppens gränser. Jag längtar till soluppgångar vid havet och munkarnas stillsamma vandring på stranden i gryningen. Tid för skrivandet. Och jag får uppleva detta en gång till.

IMG_3173

 

%d bloggers like this: