Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

En slags vardag

Här är mitt jobb.

IMG_0236_2

Nu har jag jobbat ett par månader och det har börjat bli en slags vardag här också, om än väldigt annorlunda mot den hemma. När jag jobbar så jobbar jag verkligen. En ständig kö av samtal, beslut, hänvisningar, vidarekopplingar, letande i dataprogram och minne. En balansakt mellan att vara vänlig och professionell, empatisk men effektiv, avbryta på en fint sätt om jag inte kan göra mer för att inte låta andra få vänta allt för länge. Samtal med glada människor som är tacksamma att få hjälp och utskällningar för allt möjligt. Ibland har det med sjukvård att göra. Ibland inte, men någon behöver få ur sig något.

Det är allt ifrån att bara lugna oro till samtal som direkt behöver vidare till 112. Ett myller av akutmottagningar, barnakuter, närakuter, jourtandläkare, lättakuter, specialistkompetenser som alla har sina specifika resurser, tider och tar emot olika åldrar och åkommor. Det är ingen höjdare att skicka en misstänkt fraktur till en närakut som inte har röntgenmöjligheter. Eller en femtonåring till en barnakut som för just den åkomman bara tar barn upp till fjorton. Eller en pyttebebis till jourcentral, även om det är samma vårdcentral som på dagtid tar emot samma barn. Så jag har mycket att lära, vilket förmodligen gör det roligare i längden än om det bara hade handlat om att ge tips och egenvårdsråd. Jag jobbar alla tider på dygnet, och alla helger.

På jobbet är skåpen fyllda av uppskurna exotiska frukter, youghurt, choklad, luncher, glass, kex, mackor, bara att äta. Dessutom ligger det en ampull med kobraserum. Det är trots allt ett ananasfält en bit bort från jobbet och där trivs tydligen kobrorna. Hoppas de trivs väldigt bra  där … Det räckte med att det slingrade en orm över Astris fot härom kvällen under bordet på restaurangen. Pinnar, elsladdar och även klänningsband som viftade på ryggen fick oss att hoppa högt en stund efteråt.

Den stora skillnaden är dock fritiden. När jag slår upp ögonen på mitt hotellrum en ledig dag så är jag plötsligt på semester i Thailand med kompisar. Jag har i princip inga måsten (lämna tvätten hos damen tvärsöver gatan, ordna med några papper, diska upp mina två koppar och en tallrik i tvättstället, skaka av bikinin och packa badväskan kan knappast anses vara alltför tunga bestyr). Då åker vi på någon utflykt, går till stranden, funderar över om man ska våga rida eller kitesurfa där, äter en middag ute eller går på nattmarknaden. På en sekund har jag tagit mig från vardag till semester. Fast ändå inte den nya känslan på semester, utan den bekväma känslan då man vet vart man ska, då man hejar på restaurangägarna, kvinnan med beautysalongen tvärs över gatan, killen från New York som flyttat hit och öppnat en bar, taxichaufförerna. Man hittar de billigaste tuk-tukarna och vet var man ska hålla andan för att undvika fläktar av … jag vet inte vad.

Tillvaro är en blandning av hårt jobb på obekväma tider och ett extremt enkelt liv. Ett enkelt liv kan se olika ut och har varit ett av mina mål, just nu ser det ut så här. Det är en balans jag står ut med.

Jag badar i havet och jag badar i poolen. Jag badar i vattenfall och i en ny liten vik. Jag badar i regnet och jag badar i sol. Jag badar i svett och jag badar i vänliga leenden. Jag badar i myggolja och badar i glädjen då jag nästan helt ensam på stranden ser en soluppgång. Jag badar i tacksamhet att jag fått den här chansen och att jag tog den. Jag är en baderska.

20750647_10154819687543730_307572940_n

En morgon på stranden i tre färger. En ensam vandrare.

 

20732850_10154819687618730_1781110646_n

En munk.

 

20732779_10154819687648730_974140917_nEn fiskare.

 

20707514_10154819687438730_1148961147_n

En vandring vid och i vattenfallet.

 

20731163_10154819686988730_1824870459_n

En yogapose jag ännu inte klarar av.

 

20706784_10154819687093730_2004894536_n

En cykeltur.

 

20733019_10154819687068730_1333361871_n

En allehanda.

 

20707449_10154819687183730_1234175353_n

En utflykt till templet i grottan.

 

19441249_10154676998023730_1082629893_n

En favoritfrukost på Bakery.

 

18788444_10154606244468730_2128960312_n

Ett hotellrum med allt man behöver; säng och bok.

 

20733046_10154819687223730_2095161604_n

En sväng till tippen.

 

19965033_10154724699408730_1879254527_n

En stad från en takterass.

Det finns en nackdel med att blogga, de som läser tycker att de vet hur jag har det, och behöver därmed inte höra av sig. Jo, gör det! Eller skriv en hälsning här. Då blir jag glad!

 

Väldigt länge sedan

… jag skrev nu. Livet har varit fullt av jobb, skrivarkurs och omställningar. Nu är jag sedan några dagar i Thailand. Jag har blivit erbjuden och tackat ja till ett jobb, och kommer alltså att bo här en tag framöver. Jag börjar min nya tillvaro med att ha semester. Jag reste till en ö och har tid att varva ner.

18788766_10154606251743730_652017072_n

Det är lågsäsong och det märks. Jag bor i ett litet hus på stranden vid det ljumma havet. Det är väldigt få människor här, både på stränderna och restaurangerna. Jag har medvetet valt en plats som även i vanliga fall är lugnare än de stora turistställena och jag ägnar dagarna åt att läsa, gå promenader, skriva och reflektera. Jag har knappast pratat med någon sedan jag kom hit. Hotellet är enkelt men fint. Jag kan ligga länge i mitt svala rum och titta på den gröna väggen utanför mitt fönster.

18788070_10154606244413730_1310014039_n

Eller sitta i sanden och se havets ständiga vågor som rullar in mot den tomma stranden. Låta blicken följa en hund eller två som leker i sanden. Se fiskarna som fångar dagens middag. Le åt kyparen som kollar noga på menyn och skriver omsorgsfullt, tre gånger för varje sak jag beställer om det så bara är en kopp kaffe. Det är en avundsvärd tillvaro, inte alltid så lätt att få till i sitt liv, dock. Frihet. Enkelhet. Tystnad. Bekymmerslöshet. Långsamhet. Andlighet.

18816148_10154606244533730_608538721_n

Jag ska inte säga att det bara är enkelt, en lyxtillvaro i paradiset. Det finns också inslag av rastlöshet, ensamhetskänslor, saknad, känslan av att vara självisk som lämnar barn och barnbarn (fast de uppmuntrar mig och ser fram emot att komma hit), eller ännu värre tänka på de som reser över havet och aldrig kommer fram, inte har något val, något hem? Men vad gör jag åt det hemma?  Vore det inte också själviskt att inte njuta av det som världen och livet ger en? Sådana tankar rör sig också i mig då och då. Frågor som inte har enkla svar. Hur kan jag vara till största möjliga glädje där jag är? Just nu i Thailand och snart på ett nytt jobb.

18763025_10154606257063730_2059796730_n

Jag skrev till en vän idag.

“Nu har jag kommit in i en skön lunk, där tiden gör något med min kreativitet, nya tankar får ta plats och jag får nya idéer och insikter. Det är så jag kommer ihåg vem jag innerst är, och då känner jag mening, på något sätt. Det känns som om jag kommer i kontakt med känslan av själva syftet med mitt liv, vad det nu är. Men först måste man gå igenom några jobbiga dagar och det kanske är där många frestas att aktivera sig (jag också, ofta).”

Jag har skickat en av de sista uppgifterna till “Att skriva barnböcker” på Linnéuniversitetet och känner mig glad över alla nya insikter jag fått där. Mitt projekt har varit (är) en barn/ungdomsbok om identitet, friheten som kommer av att växa upp och få göra egna val, rädslan för att inte bli älskad om man inte följer förväntningarna, och jag tänker att det är så mycket som är lika oavsett om man är fjorton eller femtiotvå. Det är frågor jag fortfarande funderar på. Och som jag tycker om att tänka på. Att inse att man har val kan vara skrämmande och underbart.

18788378_10154606244498730_935392744_n

 

Jag går på stigen. Jag är en människa

som rör sig sakta mot mig själv.

Detta är ingenting jag längtar efter:

det bara är. Ett ofrånkomligt möte

på offentlig plats.

 

Vad fruktar jag?

Att likheten skall vara slående

eller skillnaden bestående?

 

Jag fruktar helheten: att acceptera

allt jag är, inte bara det lilla som

jag visar upp till allmänt beskådande.

                                 Petter Bergman ur ”Tilltal”

 

 

 

Att veta vad man vill

Jag är tillbaka i Stockholm för att jobba på mitt vanliga jobb två månader. Det är roligt att ha jobbarkompisar omkring sig att skratta och prata med. Det är inspirerande att se alla olika människor som lever sina liv här i en av de vackraste huvudstäderna jag vet. Det är kul att kunna ta del av kulturlivet. Det är härligt att vara nära de jag älskar.

Det som slår mig, som jag aldrig tänkt på förut är hur mycket reklam det finns överallt. Hur många främmande företag som vill mig något och har en åsikt om vad jag behöver i mitt liv. Som vill tala om vad jag ska tänka och tycka. Efter några dagar ser jag det inte längre, men första dagarna var det märkligt slående hur dessa stora och små affischer ville få mig att ta ett beslut, ändra en åsikt, köpa en tjänst eller sak. Köpa. Köpa. Köpa. Nej, jag behöver inte ett nytt mobilabonnemang, en ny utbildning, en konferensanläggning, en ljudboksprenumeration, en middagskasse, en ny kostym, nya skor, nya vaccinationer, klamydiatest, konsertserieabonemang, böcker, lakan, en ny tjänst, sak, upplevelse.

Jag som behöver så oerhört lite. Jag som mest bara längtar efter att få köpa min tid. Jag som vill leva pilgrimsliv. Frihet. Enkelhet. Tystnad. Bekymmerslöshet. Långsamhet. Andlighet. Delande. De sju nyckelorden som är pilgrimens ledord och är målet i mitt liv. Det blir lättare att nå ett mål om man vet vad man vill. Jag vet vad jag vill. Jag har enkelheten och friheten som mål – när jag står inför ett val eller vägskäl så behöver jag bara fråga mig själv: vilken av vägarna/alternativen leder åt det håll jag vill? Det är förvånande lätt att då gå förbi den där ljusslingan med gamla vackra glödlampor som skulle vara fin i köket, och istället gå hem och skriva en stipendieansökan och se om livet vill bjuda mig på ytterligare överraskningar. Eller lägga mig tidigt och njuta av att det är många timmar tills det är dags att gå upp. Eller ta en kopp te och en blodapelsin. Eller läsa en bok. Eller se ett avsnitt av en serie. Eller prata en stund, när jag nu har kvällssällskap.

Jag försöker behålla en del av stillheten även nu. Jag går upp tidigt och skriver morgonsidor. Tre handskrivna sidor varje dag, en slags dagbok innan sinnena riktigt vaknat, för att inte tappa kontakten med den inre rösten. Igår skrev jag om att behålla riktningen;

Ett steg i taget mot min dröm att leva fritt

Ett steg i taget mot en ny utgiven roman

Ett steg i taget mot ännu mer kärleksfulla relationer

Ett steg i taget bort från oro och stress

Ett steg i taget mot orimliga prestationer

Ett steg i taget mot nya möjligheter

Ett steg i taget mot full inre frihet

Ett steg i taget mot den som är jag

Ett steg i taget mot innerligheten i att leva äkta

Jag tar min stund i soffan på morgonen med min gröna skrivbok i knät och den mjuka ullfilten över benen. Den för stora, vita frottémorgonrocken gör att jag känner en varm känsla då jag tänker på första gången jag hade den på mig. Staden har vaknat fast klockan bara är sex. I fönstret mitt emot ser det hemtrevligt ut som vanligt. De har tänt sina levande ljus i fönstret och på bordet. Någon rör sig lugnt i köket. Jag hör bilar på långt avstånd och pennan som raspar mot pappret, det är varmt och skönt här inne. Bara jag och mina ord, och nuet är lika stilla här som när jag är skrivledig i Dalarna.

IMG_6948

I kväll kom jag upp till landet igen, till tystnaden, mörkret och stjärnorna. Klockan tickar på väggen, något långsammare än den ska, som om den ville säga mig att det är dags att varva ner en aning. Andas lite djupare, sakta ner tankarna och farten. I morgon sover jag länge och äter frukost på sängen. Läser en stund. Njuter av en ledig dag. Det har sina fördelar att heltidsjobba. Kontrasterna blir sköna och en ledig dag är en otrolig njutning.

Medarbetarsamtal med mig själv

img_2939

Halvtid in på mitt kreativa år med skrivande och måleri har jag gjort en del intressanta upptäckter. Kreativitet, detta vida begrepp innefattar så mycket. För mig handlar kreativiteten till stor del om drivet att få uttrycka mig. Vad kommer det ifrån? Var finns källan och vad kan jag göra för att få ännu bättre tillgång till den? Först lite allmänt om kreativiteten. Fortsätt läsa, det kan finnas en tråd, även om du inte ser den ännu.

Jag har insett att det handlar om att låta sig bli använd och fånga det som kommer, låta det ta fast form, på något vis. Inom eller utom en själv. För mig ger det en känsla av att bli tagen i anspråk, åh detta vackra uttryck. Bli tagen i anspråk genom att få användning av erfarenheter och personlighet. Det handlar egentligen om längtan efter förlösning, islossning, lövsprickning. Skriva ord efter ord tills inget mer finns att säga. Det är sällan jag upplever det i verkliga samtalet, både för att jag själv inte finner orden så snabbt och klart som då jag skriver, också för att man sällan träffar på någon som har ett sådant outsinligt intresse för en, att man inte känner en gräns. Det vore förmodligen både väldigt utmanande och ganska ofint att försöka sig på. Men när jag skriver så bestämmer jag själv hur länge jag vill hålla på.

Jag har förresten tidigare här på bloggen skrivit om min längtan efter att skapa ett sammanhang någon gång där en människa i taget får tala till punkt, berätta sin historia eller dela sina tankar tills det verkligen känns klart. Kanske kan jag skapa det någon gång? Skulle du vilja vara med? Det skulle vara som stjärnorna på slottet utan karriär-cv men med berättelsen om dig. En helg kanske, med goda kända eller okända vänner.

Så vad har jag kommit på, så här efter ett halvår av ovanligt mycket tid att skapa? Var finns den kreativa källan, den mystiska formeln och den raka vägen in i kreativitetens flöde? Vilka övningar, meditationer, skrivknep eller andra aktiviteter kan jag använda?

Hemligheten jag har kommit på är förmodligen inte rocket science, men ändå förvånande och omvälvande för mig. Jag behöver nämligen inte göra någonting annat än att dyka upp vid min dator med kontinuitet. Om jag gör det så har jag gjort det som behövs. Resten är ett flöde som uppstår, ibland brusande som en mäktig norrländsk älv, ibland trögflytande och långsamt rinnande, men det kommer. Jag behöver bara se till att göra mig tillgänglig.

Jag gissar att det är så för oss alla, oavsett hur vi vill uttrycka oss. Står målaren vid sin duk och har bestämt sig för att stå där tills det blir något, så kommer hen förr eller senare att ta upp penseln. Eller fotografen, eller konditorn, eller arkitekten, eller företagsledaren, eller modeskaparen, eller dansaren eller knypplaren. Har man bestämt sig och väntar tillräckligt länge så händer något. Om man inte istället ger upp och går för att se på tv, surfa, gyma, yoga eller prata i telefon istället. Man kan få idéer av det också, men många idéer hinner man inte fånga, de försvinner innan man ens lyckas få tag i svansen på dem. Det handlar om att infinna sig vid sitt kreativa uttryckssätt och vara där tills det som finns inuti har en chans att få form.

Visst handlar det om tid, det är en ynnest att kunna få vika tid för det man älskar och vill, men inte bara. I ärlighetens namn har jag också skrivit när jag knappast haft någon tid. Tre romanmanus, tre barnboksmanus och en diktsamling har blivit till vid sidan om heltidsjobb. Otaliga kurser i skrivande har jag också gått samtidigt som jag jobbat heltid. Visst vet vi alla att vi klarar väldigt mycket om det finns något vi gärna vill.

Men.

Det långsamma tempot jag har här uppe i byn, de få kraven, tystnaden och tiden, gör att mitt flöde ständigt verkar bubbla under ytan. Det är roligare och mer njutbart. Det finns en tunnare vägg mellan det inre och yttre uttrycket nu. Det tar inte emot att sätta sig, tvärtom, på kvällen när jag lägger mig ser jag fram emot att vakna nästa dag, sätta på kaffet och datorn. Ett nytt vitt papper. Eller en ny duk.

Men att dyka upp vid sitt projekt, ge sig möjligheten att komma i kontakt med det inre flödet, är i slutändan vad allt handlar om. Även om det bara är en kvart varannan dag.

Vad ska det bli av det, då? Hur ska det användas, det där vi skapar? Det är en annan fråga, långt ifrån själva skapandets egenvärde. Vi är kreativa för att vi mår bra av att utnyttja vår potential.

“Creativity is … seeing something that doesn’t exist already. You need to find out how you can bring it into being, and that way be a playmate with God.” – Michele Shea

lingonboll

 

Foto ovan: “In my skin” Akryl på canvas, 2016

Nedan: “Tillsammans” Samarbete med okänd konstnär vid Oresjön, 2016 🙂

 

 

God Jul

En hälsning från Dalarna när de korta dagarna är vackra som djupaste poesi.

Ute är det kallt, snart är det dags att elda där inne i bagarstugan och huset fylls av familjen.

img_2976

Men inne i vårt kök är det varmt och julstämningen kommer med små medel. En fin duk och några ljusstakar. Ett julkort från en kär irländsk vän.

img_2983

En morgon när jag drog bort gardinerna från sovrumsfönstret mötte mig den här vackra tavlan. Månen fortfarande uppe trots att morgonljuset kommit.img_2975

På väg till Rättvik samma eftermiddag var ljuset så vackert över kalhygget. Aprikosapelsinhimmel och blåtonad snö.

img_2972

Solen tittar fram då och då och skapar släpskuggor på marken och guld i björkarnas kala grenar…

img_2953

… går knappast över kullen men får det att brinna i tallkronorna på gården.

img_2930

Och om kvällen djupnar färgerna, vinbärsbuskarna står nakna, deras bär ligger nu i frysen och i marmeladburkarna.

img_2925

Sedan blir det natt igen. Och månen vandrar sin tysta ban. img_2885

God Jul önskar jag dig!

%d bloggers like this: